Sagor väcker känslor till liv

Sagoberättaren Anki använder hela kroppen och tar i ända från tårna när hon ska låta som en arg prins. Gruppen av gamla med demens lyssnar intensivt.

När sagogruppen på äldreboendet Vegahusen i Göteborg samlas tar sjuksköterskan Anki Hansson emot och hälsar välkommen. Rolf kör Ingrid i hennes rullstol. Båda lyser upp när de ser Anki. Hon är noga med att hälsa ordentligt och att säga något personligt till var och en. De gamla letar sig med lite hjälp fram till sina platser. Majken är som vanligt på gott humör när hon kommer rullande och ropar »how do you do« till Anki. Liksom de andra får hon en lapp med sitt förnamn fäst på bröstet. Alla ska bli sedda. Därför är Anki också mån om att tala högt och tydligt så att alla hör.

Majken, Sonja och de andra har i vanliga fall svårt att koncentrera sig och lyssna mer än korta stunder eftersom de har någon form av demenssjukdom. Dagens saga är en gammal kroatisk berättelse, knappast känd för de gamla. Men eftersom den innehåller klassiska sagoteman, som bröder förtrollade till vargar, en elak drottning och dramatiska händelser, väcker den – eller kanske något enstaka ord – igenkänning hos de gamla. De lyssnar intensivt. Även Ann-Marie, som har en sämre dag i dag, veknar när Anki berättar om den fattiga kvinnan som måste gå i stugorna och tigga mat till sina tio barn och till slut inte orkar. Britta tittar oavvänt på Anki och skrattar lite försiktigt åt beskrivningen av pojkarna som skriker efter mat.

När Anki kommer till att sagans lilla flicka växer upp och gifter sig med en prins, men inte får tala eftersom den förtrollning som hennes bröder är fångna i bara kan brytas om hon är stum, utbrister Majken i ett »oj då«. Anki står på knä framför Ingrid och visar hur drottningen kastar ut hennes nyfödda barn i skogen och Ingrid nickar åt flickans sorg. Vandraren Rolf, som annars har svårt att slå sig till ro, lyssnar nu andäktigt. Han följer Anki med blicken när hon rör sig i den lilla ring som åhörarna bildar runt henne och kan inte låta bli att skratta när hon tar i med både röst och kropp för att låta som en arg prins. Det är alldeles tydligt att han tycker om det han ser och hör. Anki lägger det symboliska barnet i Rolfs famn och han tar emot och vaggar. Den känslomässiga förståelsen finns kvar. Hans ansikte växlar mellan glädje, sorg och förundran när Anki berättar, eller snarare dramatiserar.

Hon är inte buskablyg, van som hon är vid att sjunga och agera. För att gestalta berättelsen använder hon hela sig; med stora gester öppnar hon ett låtsat fönster, lyfter upp ännu ett litet barn och kastar ut det. Britta tittar med stora ögon och Anki går nära och stryker hennes kind för att visa hur flickans tårar rinner. För Anki är det viktigt att de sagor hon berättar har ett rikt symbolspråk och mycket dramatik.

– Vi har en nedärvd förmåga att omforma svåra upplevelser till symboler som gör dem lättare att hantera. Det är samma sak som händer när vi bearbetar händelser i våra drömmar. Vi behöver inte förstå symbolen, vi tolkar den på det sätt som vi behöver just då, säger Anki.

Hennes starkaste drivkraft för att fortsätta med sagostunderna är att hon är övertygad om att de gör de gamlas tillvaro mer meningsfull. Hon ser att de är både gladare och piggare efteråt, ofta till långt fram på kvällen.

– Sjuksköterskor missar sällan de fysiska behoven, oftare den själsliga smärtan; den kris som åldrandet medför. De gamla klassiska sagorna innehåller mänsklighetens samlade erfarenheter, fast i symboler, och kan hjälpa till att sammanfatta livet.

Våra mest kända sagor vill hon dock inte berätta eftersom de är så starkt kopplade till barn. De Anki väljer måste väcka hennes egen lust att berätta. Det är en förutsättning för att hon ska kunna förmedla dramatiken, som hon så tydligt ser är viktig för att upprätthålla åhörarnas intresse.

Sagostunden avslutas med en stunds musik: en mjuk och avslappnande musikslinga spelad på gitarr och munspel. Majken lutar sig tillbaka, blundar och vickar fötterna i takt med musiken. Inte en enda gång har hon ropat på hjälp eller »rädda mig«, som hon gungande i stolen brukar göra hela tiden. När musiken tystnar är det dags för kaffe och kaka. Anki får hjälp av undersköterskan Maria Toledo, som arbetar på gruppboendet och är med vid sagoträffarna. Hon är ett bra stöd för Anki och kan hjälpa till om det behövs.

Vid kaffet böljar samtalet fram och åter från årstider och födelsedagar till vad man gjorde som barn. Då och då stämmer Anki upp i en känd sång, och nästan alla sjunger med i »När lillan kom till jorden«.

En och en halv timme har gått när Britta skrattande säger att hon vill lägga sig och vila efter »alla ansträngningar«. De andra vill också gå hem. Sagan är nog redan glömd, men säkert finns känslan av en spännande upplevelse kvar hos de gamla.

Läs mer…

…om sagan som kommunikationsform och projektet drama-ger på www.vardalinstitutet.net, klicka på leva med demens/aktiviteter/sagoberättande