”Samarbetet mellan psykvården och polisen måste förbättras”

Samarbetet mellan psykvården och polisen brister och det behövs både utbildning och en annan typ av regelbundna kontakter för att det ska bli bättre. Det framgick tydligt i den debatt som Vårdförbundet anordnade i Visby i dag tillsammans med Polisförbundet.
Bakgrunden till debatten som hölls i Vårdförbundets debattlokal under Almedalsveckan är den rad av händelser som inträffat de senaste åren med psykiskt sjuka inblandade; allt från mordet på Anna Lind till polismordet i sommar. Dessutom den undersökning som Polisförbundet gjorde nu i juni. Den visade bland annat att 47 procent av poliserna regelbundet kommer i kontakt med personer som lider av psykisk ohälsa och att 36 procent gör det då och då; att 15 procent av dem ibland känner obehag och att de flesta har fått mycket lite utbildning inom området i sin grundutbildning och saknar fortbildning.
I debatten rådde stor enighet om att det finns brister i samarbetet mellan psykvården och polisen. Både Joel Gerdin, polis i Linköping, och Sasa Sacopovic, psykiatrisjuksköterska och avdelningschef inom rättspsykiatrin i Varberg – båda med rika erfarenheter av när vården har tvingats ta polisen till hjälp för att hämta patienter – vittnade om problemen.
Mindre resurser inom psykiatrin
Vilka är då problemen? Ett är den neddragning som skett inom psykiatrin. Antalet platser har minskat och det ställs höga krav på att få någon inskriven. När polisen kommer till sjukhuset händer det ofta att det inte finns någon plats och att man i stället måste köra patienten hem. Patienter skrivs ibland också ut för tidigt på grund av platsbrist. Många poliser känner obehag – de vet inte om det är en farlig person och om de riskerar att bli utsatta för våld. Något som förstås kan skapa irritation. De tycker kanske att de har andra uppgifter än att fungera som en transportenhet och känner föga stöd från psykvården.
Vad beror problemen på? En orsak, menade Joel Gerdin och Polisförbundets ordförande Jan Karlsen (bilden), är bristen på utbildning. De berättade båda om hur liten plats den här frågan har i polisutbildningen.
– Och jag har aldrig fått eller erbjudits någon vidareutbildning trots att det är ett så svårt område, sa Joel Gerdin.
Svåra bedömningar
Ett annat problem är svårigheten att bedöma om en person är farlig. Enligt en undersökning för ett par år sedan är det omöjligt att säga om en fjärdedel av psykpatienterna är farliga. Risken finns alltså att psykvården, när den begär hjälp av polisen, inte kan informera om det finns risker.
– Visserligen är det en liten del av alla, men om inte psykvården med sin kunskap kan bedöma, hur ska då en polis med dålig utbildning i en svår situation och i en besvärlig miljö kunna bedöma risken, sa Jan Karlsen.
Och det saknas ibland information som polisen anser nödvändig för att klara sitt arbete. Kommunikationen fungerar inte alltid och kanske inte heller förståelsen för varandras arbete.
Börjat med samarbetsträffar
Vad kan man göra för att förbättra samarbetet och arbetssituationen? Sasa Sacopovic berättade om det initiativ hans enhet tagit i Varberg.
– Vi har tagit kontakt med polisen för att diskutera samarbetsfrågorna. Kanske skulle poliser också kunna hospitera hos oss, sa han.
Vårdförbundets ordförande Anna-Karin Eklund (bilden) efterlyste ett annat synsätt.
– Vi kan vara självkritiska. Vården har bra medicinsk kvalitet, men vi har varit dåliga när det gällt personer med stora behov. Ofta har organisationen varit viktigast, inte individen. Det saknas också psykiatrisk kompetens ute i kommunerna. Vi måste också bygga andra vårdformer för att hindra att det går så långt att någon hamnar i tvångsvård.
Gemensam utbildning?
Anna-Karin Eklund tyckte också att det behövs ett kontinuerligt samarbete, inte bara när det händer något tragiskt.
– Varför inte börja i grundutbildningen? Kanske skulle vissa delar vara gemensamma för sjuksköterskor och poliser, sa hon.
Jan Karlsen tyckte att idén med integrerad utbildning var bra. Han talade också om behovet av forskning.
– Problemet är att vi poliser inte kan forska eftersom polisutbildningen inte är en högskoleutbildning, sa han.
Brister på ett håll skapar problem för andra
Jan Karlsen sa också att psykvården måste bli bättre på att ta emot patienter, alltså ha fler platser. Och Sasa Sacopovic talade om bristande kontinuitet. Han tecknade bilden av hur man inom psykvården ger en patient en viss tid på sjukhuset. Men patienten kommer inte och får då en ny tid. Patienten uteblir igen, kanske också en tredje och fjärde gång. Totalt kan det röra sig om fyra veckor och under den tiden slutar patienten att ta sina mediciner och vad får det för konsekvenser?.
– Och sedan leder psykiatrins brister till problem för poliser, sa Jan Karlsen.