Så låter sjuksköterskans olika röster

Pratar sjuksköterskan snabbt och entonigt? Eller sätter hen sig på huk och använder ett vänligt och varierat tonfall? Forskaren Anette Johnsson har observerat och avlyssnat samtal som pågått på en medicinsk äldrevårdsavdelning. Nu kan hon presentera sjuksköterskans fyra olika röster.
Kommunikation är sjuksköterskans allra viktigaste verktyg. Det konstaterar Anette Johnsson, som arbetat inom vården i över trettio år, och som numera utbildar blivande sjuksköterskor vid Högskolan Väst. Kanske verkar det självklart. Men hur gör egentligen sjuksköterskor när de kommunicerar? Hur låter de, och vad förmedlar de?
För att få svar på frågorna utrustade hon sig med en diskret diktafon i skjortfickan och ett litet anteckningsblock i väskan. Sedan inledde hon regelbundna besök på två medicinska äldrevårdsavdelningar vid ett sjukhus i Västsverige. Syftet var att fånga upp de samtal som uppstod mellan sjuksköterskor, patienter och närstående.

Datainsamlingen varade ett helt år, och Anette Johnsson tillbringade såväl hektiska vardagsförmiddagar som sömniga söndagskvällar på sjukhusets båda äldrevårdsavdelningar.
— Med tiden blev jag ett välkänt ansikte hos alla, från lokalvårdare till läkare.
Fann mönster i samtalen
Hennes speciella mål var att observera och lyssna på sjuksköterskorna. Hon passade på att närvara vid så kallade triadmöten, när sjuksköterskan träffade både patient och närstående.
— Jag spelade in samtalen och slank sedan iväg och gjorde små noteringar i anteckningsblocket. Efteråt intervjuade jag också sjuksköterskan, patienten och den närstående var för sig.
När hon analyserade de inspelade ljuden började ett mönster växa fram. Hon lade märke till tydliga skiftningar, i såväl tempo som ljudvolym, beroende på vad sjuksköterskan pratade om. I sina anteckningar såg hon hur rösten samspelade med sjuksköterskans kroppshållning och position i rummet.
Vid många tillfällen blev rösten entonig, samtidigt som meningarna uttalades fortare än vanligt. Budskapet bestod oftast av medicinsk information. ”Du hade en skada i vänster arm. Vi såg att det fanns bakterier i såret.”
— Det var en tydlig envägskommunikation. I mina anteckningar har jag noterat att sjuksköterskan gärna stod upp bredvid sängen. Just detta kallar jag den medicinska rösten, och den var förstås väldigt vanlig på den medicinska avdelningen.
Vänlig omvårdnadsröst
Men ofta märkte Anette Johnsson hur tonfallet plötsligt skiftade. Rösten blev mer varierad, vänlig och inkännande. Detta beskriver hon som omvårdnadsrösten, där sjuksköterskan lyssnade och repeterade det patienten sa. I stället för att hålla sig inom sjukhusets väggar kunde man prata om patientens bakgrund eller om situationen hemma. Enligt noteringarna satte sig sjuksköterskan ofta på huk invid sängen och försökte fånga patientens blick.
— Om de befann sig i dagrummet, och patienten satt i en stol, böjde sig sjuksköterskan fram för att söka ögonkontakt.
En tredje variant som ibland dök upp, var den pedagogiska rösten. Även denna var vänlig, men samtidigt mer förklarande och lärande, och innehöll många öppna frågor. Vid dessa tillfällen tog sjuksköterskan gärna stolen och satte sig intill sängen, beredd att samtala för att nå fram till en konstruktiv lösning.
Slutligen fanns en fjärde röst, som visserligen inte hördes så ofta på avdelningen, men som kunde lämna ett missljudande eko efter sig. Det var maktrösten, ett distanserat och exkluderande tonfall där sjuksköterskan pratade rakt över huvudet på patienten.
— Jag minns särskilt ett tillfälle när sjuksköterskan och en närstående stod på varsin sida om sängen. Patienten var runt hundra år gammal och hade ingen kraft att bryta igenom samtalet. Till slut sa patienten svagt: ”Jag kan inte andas!” för att få uppmärksamhet. Det var jobbigt att se.
En fråga om personlighet
Rösterna kunde växla under ett och samma möte och hängde samman med vad som skulle förmedlas. Men Anette Johnsson kunde också notera andra faktorer som påverkade valet av röst, som invanda rutiner och arbetsmiljö. I tider med överbeläggningar och personalbrist kan det vara svårare att sätta sig på en stol eller på huk och plocka fram den pedagogiska rösten eller omvårdnadsrösten, konstaterar hon.
— Men det är också en fråga om personlighet. Vissa sjuksköterskor använde en typ av röst oftare än andra.
Rösterna, menar hon, ska förstås som en metafor för ett förhållningssätt eller en kommunikationsstil sjuksköterskan använder.
De fyra rösterna:

- Den medicinska rösten: Monotont tonfall och snabbt tempo. Är uppgiftsorienterad och tar avstamp i sjukdomen. Sjuksköterskan förblir stående men håller ögonkontakt med patient och anhöriga.
- Omvårdnadsrösten: Vänligt tonfall där sjuksköterskan är mer processorienterad och bekräftar patientens situation. Sjuksköterskan sitter på huk eller på en stol, nickar och håller ögonkontakt.
- Den pedagogiska rösten: Vänligt tonfall där sjuksköterskan strävar efter gemensam förståelse. Ofta används kroppsspråk för att visa och beskriva. Sjuksköterskan sitter på huk eller på en stol.
- Maktrösten: Distanserat och exkluderande tonfall, med särskild betoning på vissa ord. Sjuksköterskan står upp och har begränsad ögonkontakt med patient och anhöriga.
KÄLLA: Creating and establishing a positive care relationship between nurses, patients and relatives, Anette Johnsson.
Vid efterföljande samtal var sjuksköterskorna inte särskilt medvetna om de olika tonfallen. De flesta menade att de gjorde så gott de kunde och att de alltid försökte sätta patienten i centrum. Patienterna, däremot, snappade ofta upp skiftningarna. Särskilt minns Anette Johnsson ett samtal hon hade med en äldre man, som drabbats av ett stort bensår.
— Han sa: ”Jag förstår inte vad sjuksköterskan säger, för hon använder så modernt språk. Hon pratar så fort att jag inte hänger med.” När jag gick tillbaka och lyssnade på inspelningen av mötet så hade han ju rätt. Sjuksköterskan använde sin medicinska röst och talade väldigt snabbt.
Anette Johnsson menar att man som sjuksköterska behöver använda de olika rösterna vid olika tillfällen. Men genom att bli mer medveten om dem kan man balansera de tre första och kanske också försöka undvika den fjärde, maktrösten.
God kommunikation avgörande
För egen del har hennes olika studier om vårdrelationen och kommunikationen varit något av en ögonöppnare. Hon konstaterar att hon nog omedvetet använt de olika rösterna under sitt arbetsliv som sjuksköterska och barnmorska.
— När jag själv läste till sjuksköterska talade man knappt om kommunikation.
Hon minns sin allra första arbetsdag på en kirurgisk avdelning vid mitten av 1980-talet. En äldre kollega talade om för henne hur patientkontakten skulle gå till: ”Du kan inte bara stå och prata med patienterna, utan du måste göra något under tiden. Hämta vatten. Skaka kudden. Och om någon anhörig frågar något ska du hänvisa till läkaren.”
— I dag är sjuksköterskornas yrkesroll helt annorlunda. Man vet att god kommunikation är avgörande för hur patienter och närstående upplever vården. Man kan förstås inte prata bort en hjärtinfarkt, men man kan hjälpa patienten och närstående att förstå och hantera sjukdomen och de råd som ges.
Man kan förstås inte prata bort en hjärtinfarkt, men man kan hjälpa patienten och närstående att förstå.
Anette Johnsson, sjuksköterska och forskare
Ett begrepp som allt oftare dyker upp är hälsolitteracitet, det vill säga förmågan att förstå och använda information för att främja hälsan. De gånger patienter och närstående hör av sig med klagomål till Ivo, handlar det ofta om just bristande kommunikation och därmed begränsningar i förståelsen.
— De flesta sjuksköterskor anser sig ju ha gett korrekt information, och ändå uppstår missförstånd. Det visar hur komplexa de mellanmänskliga mötena är.
Covid-19 en utmaning
Studien om rösterna ingår i Anette Johnssons avhandling som lades fram vid Högskolan Väst i slutet av maj. Dess övergripande mål har varit att utforska och beskriva vårdrelationen, kommunikationen, interaktionen och innehållet i mötet mellan sjuksköterska, patient och närstående.
— Alla tre personer är inblandade och rösten är egentligen bara en av flera pusselbitar som bidrar till hur vårdrelationen skapas och etableras i dessa möten. Men om sjuksköterskan är medveten om hur rösten används kan det bidra till allas deltagande i samtalet. Den bästa vårdrelationen är den där alla får komma till tals och där man delar varandras utrymme och erfarenhet.
Det senaste halvåret har covid-19 förändrat stora delar av spelplanen för såväl vårdpersonal som för närstående och patienter.
— Nu handlar mycket i vården om att överleva. Kommunikationen är viktigare än någonsin och samtidigt kan den försvåras av faktorer som skyddsutrustning och tidsbrist. Det är verkligen en utmaning, att hitta vägar och röster som gör att budskapen når fram.