Släpp in sorgen i vården
För den sörjande finns inte mycket professionell hjälp att hämta i vården. I stället erbjuder allt fler privata, mer eller mindre seriösa, behandlare stöd till den som kan betala.
Nisch utan koll Mitt i en djup sorg kan det vara svårt att ifrågasätta kompetensen hos behandlaren; då är man tacksam för att någon är beredd att lyssna och dela den sorg som tynger, och betalar gärna de tusenlappar det kan kosta för några samtal. Men den sörjande ska kunna vara säker på att den som utger sig för att vara behandlare vet vad han eller hon gör. Behandlaren måste ha tillräcklig kunskap för att kunna bedöma när den sörjande är deprimerad, kanske så djupt att det finns en risk för suicid, och därmed behöver professionell hjälp. För det räcker knappast att vara ”certifierad” efter en femdagarskurs — inte ens om den kostar 15 000 kronor.
I Sverige kontrollerar Socialstyrelsen att sjuksköterskor, läkare, psykologer med flera har en viss kunskapsnivå och att både behandlare och behandling håller den kvalitet som krävs. Men till sorgebranschen når inte Socialstyrelsen, för den är det fritt fram. Detta trots att det handlar om människor i kris, som redan är utsatta och sårbara. För den vårdsökande som befinner sig i kris är det svårt att ställa krav och ifrågasätta den behandling som ges.
Bland psykologer debatteras frågan som bäst just nu. Man jämför Sverige med bland annat Storbritannien, där ett kostnadsfritt och tryggt sörjandestöd genom en stödorganisation har funnits i femtio år. Där finns också hjälplinjer på nätet med utbildad stödpersonal, liksom nationella riktlinjer för sörjandestöd, något som svenska psykologer efterlyser. Psykologen och medicine doktorn Agneta Grimby och flera med henne har i några år agerat för en kvalitetskontroll, bland annat genom att översätta de brittiska riktlinjerna till svenska (2009) och kräva motsvarande i vårt land (se länk på nästa sida). ?
I Sverige förväntas vi själva kunna hantera vår sorg. Efter ett dödsfall lägger sig också den tyngsta sorgen för de flesta efter några månader upp till ett år. Men för mellan fem och tio procent gör den inte det. De går in i en långdragen och komplicerad sorg, som några aldrig tar sig ur. För dem räcker vännerna inte alltid till, ofta inte vården heller.
Vad kan då vården bistå med? Vid en sökning på internet kommer sorgbearbetning modell dyr snabbkurs som första träff. Lite längre ner på sidan finns www.1177.se, vårdens egen sjukvårdsrådgivning med evidensbaserad kunskap. Där beskrivs på sju sidor vad sorg är, hur den känns, vad sorgearbete är och hur personen själv kan hantera den. Behöver man professionell hjälp gäller det att leta vidare på webbplatsen. Då hänvisas man till kyrkan eller Röda korset som brukar ha stödgrupper, eller till vårdcentralen som i bästa fall kan erbjuda stöd. ??
Livet ger sorger som tar sig olika uttryck och kan kräva skiftande insatser.
Den kanske vanligaste är när någon som står oss nära dör, när saknaden efter en älskad människa blir tung. Den är begriplig och omgivningen är förstående och lyssnande, i alla fall till en viss gräns. Svårare kan det vara med sorg som inte är lika självklar.
Antecipatorisk kallas den sorg som följer med besked om en sjukdom som ovillkorligen kommer att leda till döden — men ingen vet riktigt när. Det kan vara en demenssjukdom eller cancer där utgången är säker men kan ta allt från dagar till flera år. En sorg för den sjuke, men också för de närstående som framför sig har en tid med ett ofta tungt vårdansvar och nattvak; en tid präglad av ömsom glädje och ömsom djup sorg — som det är svårt att se någon ände på. Antecipatorisk sorg, den förtida sorgen, handlar dels om det som väntar, döden, men också om de förluster som sjukdomen orsakar på vägen dit.
I bästa fall finns under den tiden ett palliativt team som både bistår i vården, stöttar den sjuke och de närstående och förbereder dem för det som ska komma. Och som kan lova att det går bra att ringa när som helst på dygnet och att de kommer att vara på plats när det behövs. Men ofta är det inte så.
Sörjandes kriser ignoreras ibland med ideologiska argument som att kriser är en del av livet och att man inte ska professionalisera mänskliga problem i onödan, enligt Karin och Atle Dyregrov. Att det är fel att se det på det sättet håller Barbro Lennéer Axelson med om. I sin bok Förluster. Om sorg och livsomställning vänder och vrider hon på vad sorgen innebär. Professionell hjälp skulle kunna förhindra en del fysisk och psykisk ohälsa, som överkonsumtion av alkohol, psykosomatiska besvär, depressioner, utagerande våld och separationer, anser hon. ?
Om hälso- och sjukvården tog ett större ansvar för de människor som behöver stöd i sin sorgbearbetning, till exempel med sorgegrupper, skulle förmodligen de pengar som det skulle kosta i dag sparas in på lite längre sikt. För att inte tala om det lidande som människor skulle slippa. Dessutom kan sådana insatser begränsa den marknad där sorgbearbetning erbjuds av behandlare som inte alltid har nödvändig kompetens.