SOFIA VILL FÖDA HEMMA

Sofia Löwhagen och Sven Svensson vill att deras barns första möte med världen ska bli det egna hemmets dofter och ljud.

1 februari 2008

Lägenheten är förberedd. Mitt på köksgolvet står en mjukt uppblåst Fitness ball. Från taket hänger ett blått, stadigt tyg. Där ska Sofia kunna hänga i armarna. Hon provsätter sig på bollen med sin stora mage.
– Bollen är bra, säger hembarnmorsk­an Diane Sjögren. Den tillåter att man rör på bäckenet och vilar samtidigt.
Diane var med också när Sofias och Svens dotter Maj-Lis kom till världen på en madrass i det här köket för två och ett halvt år sedan. Ögonblicket är förevigat på en av flera teckningar som Sven gjorde i sin dagbok.
Sofia känner sig strängt taget beredd, men ägnar sig fortfarande åt ett mentalt arbete som handlar om att övertyga sig själv om att hon kan föda barn.

– Jag tänker på hur det var förra gången och går igenom moment för moment. I krystskedet hade jag svårt att slappna av i benen då. Nu drömmer jag om att barnet bara ska glida ut och att det ska bli så kul. Det handlar om att lita på sig själv hela vägen, säger hon.
Just detta är vad Diane tycker är viktigast av allt att förmedla till de mammor hon bistår när de föder hemma: att de kan. Att kunskapen finns i den egna kroppen.
Detta blir Sofias tredje förlossning. Bosse, som nu är fyra och ett halvt år, är född på sjukhus. Sofia hade sökt sig till abc-kliniken på Södersjukhuset (numera södra bb) där det finns en strävan att skapa en lugn, hemlik miljö och kontinuitet med en barnmorska man känner.
– Vi kom dit med våra yogamadrasser, berättar Sofia. Det var bra ordnat där, men det blev konfliktfyllt ändå. Jag hade en fantastisk barnmorska först. Men hon gick hem klockan nio. Då kom en annan som ville driva på förloppet och ta hål på fosterhinnorna.

Den nya barnmorskan upptäckte en liten missfärgning i fostervattnet och det blev direkt förflyttning upp till vanliga förlossningen. Där rådde kaos.
Minnesbilder som etsat sig fast kommer upp när Sofia berättar. Någon som rusade in, tittade på ctg-apparaten och sa »det här ser inte bra ut«, för att direkt rusa ut igen. Nästa som kom bad om ursäkt, men meddelade att Sofias barnmorska nu skulle bli upptagen med att förlösa tvillingar. En läkare kom in och pratade om att använda sugklocka. Han skulle bara gå ut och »ta en smörgås« först, men kom aldrig tillbaka. I stället blev det episotomi och fyra barnmorskor som tryckte på tills Bosse kom ut som en raket.
Kanske var situationen extrem just då. Men för Bosse var detta första mötet med livet – och det blev tufft, konstaterar Sofia.

Det har varit stor skillnad på Bosse och Maj-Lis. Och Sofia är övertygad om att det har med deras olika förlossningar att göra.
– Absolut, säger hon. Det dröjde in­nan Bosse riktigt trivdes i livet. Han kunde gråta så hjärtskärande. Med Maj-Lis var det så annorlunda. Det måste vara något helt annat att få komma direkt in i sitt hem, som Maj-Lis fick göra.
Sofia har gjort ultraljud så hon vet att moderkakan ligger bra.
– Det känns skönt att veta, säger hon.
En välkänd egen miljö och två barnmorskor som Sofia känner, och som känner henne, gör att hon tycker att det känns tryggare att föda hemma än på sjukhus.
– Hemma får jag mina barnmorskors odelade uppmärksamhet. De vet skillnad på om jag börjar förlora blod, om barnet mår dåligt eller om jag bara går djupt in i en värk. Det måste vara svårt på sjukhus där de springer runt mellan olika kvinnor och kanske inte ens är i rummet när något händer, säger hon.

Sofia har gått över tiden några dagar nu. Men i övermorgon ska det bli, har hon bestämt inom sig.
– Ring så fort du känner det minsta! uppmanar Diane Sjögren innan de skiljs åt för dagen.
Hon är anställd på 65 procent på Vidarklinikens mödravård och 25 procent på södra bb.
– Ingen kan leva enbart på hemförlossningar, säger Diane. Vi som arbetar med det har mycket kontakt med andra inom yrkesområdet. Och vi hembarnmorskor har också mycket kontakt med varandra.
Det är så – i kunskaps- och erfarenhetsutbyte – som man vidareutvecklas i yrket, menar Diane.
– Jag tänker alltid dubbelt, berättar hon. Om jag hör talas om, eller konfronteras med, en situation så tänker jag: hur hade jag hanterat detta om det hänt under en hemförlossning?

 

Fyra dagar efter vårt besök föddes Moses i Sofias och Svens kök.
Sofia: »Förlossningen var det mest magiska jag varit med om. Han föddes mjukt och stilla i vinternatten.»

Mer om ämnet

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida