Störst chans få ångestlindring i livets slut i Dalarna och Stockholm

I Dalarna och Stockholm har personer i livets slutskede oftast en vidbehovsordination på ångestdämpande läkemedel, enligt data från palliativregistret. Sämst är det på Gotland.

Hos den döende patienten kan ångesten slå till plötsligt och utan förvarning. Den kan drabba oavsett grundsjukdom och vara mycket plågsam. En vidbehovsordination på ångestdämpande läkemedel ska därför alltid finnas; patienten ska slippa lidandet. Men så är det inte alltid.

Enligt palliativregistret finns en vidbehovsordination hos i genomsnitt 79,9 procent av patienterna i palliativt skede. Bäst sköter sig Dalarna, där 89,8 procent av patienterna har en vidbehovsordination, och Stockholm med 87,8 procent. Däremot har bara 67,8 procent av Gotlandsborna i palliativ vård en vidbehovsordination på ångestdämpande läkemedel. Målet för palliativregistret är att 100 procent av patienterna ska ha det.

Viktigt i kommunal vård

Joakim Öhlén, professor och chef för Palliativt forskningscentrum vid Ersta Sköndal högskola, anser att vidbehovsordinationer är särskilt viktiga i kommunal vård, där kontaktvägarna kan vara längre och det kan ta tid innan man får en ordination. Att det finns ordinationer kan göra att alla involverade blir mer uppmärksamma på om patienten får besvär.

Han  anser också att det är viktigt att den personal som är närmast vårdtagaren har nödvändig kunskap för att uppmärksamma de situationer där en sjuksköterska behöver bedöma om en vidbehovsordination ska ges eller inte. Det är kvalificerade uppgifter som i många fall ställer stora krav på vård- och omsorgspersonal.

Samtidigt betonar Joakim Öhlén att läkemedel inte är den enda åtgärden som kan behövas vid ångest i livets slutskede.

– Det är väsentligt, men omsorg och stöd behövs också. Det förstärker effekten av läkemedlet. Närvaro av en person, lugnt samtal, musik och försiktig beröring kan vara komplement. Utan stöd kan effekten försvagas, säger han.

Låg registreringsfrekvens

Vårdgivarna är överlag dåliga på att registrera i palliativregistret, vilket enligt Sveriges kommuner och landsting kan ses som en indikator på hur bra eller dåliga de är på att följa upp sina resultat.

Men det varierar stort över landet, vilket det också kan göra mellan vårdgivarna i respektive län. När det gäller dödsfall var ??Stockholm sämst på att rapportera under första halvåret 2012, där rapporterades 42,5 procent till palliativregistret. Gävleborg däremot rapporterade 79,8 procent av dem som hade avlidit.???