Tabu. Döden talar man inte om
De äldre på boendet upplevde döden som ett naturligt slut på ett långt liv. Men att tala om döden, eller livet, var tabu.
Då möjligheterna var små för de äldre att få dela sina tankar om livet och döden med personalen på boendet, blev det en ensam väntan. Det är en slutsats som sjuksköterskan Jane Österlind drar av sitt avhandlingsarbete, där hon har talat med biståndshandläggare, vårdare på sjukhem och äldre i livets slutskede på sjukhem.
Trots att döende och död är en realitet på sjukhem talade man sällan om det. En konsekvens blev att de gamla lämnades ensamma med sina funderingar om livet och vad som skulle hända. Ansvaret för att ta upp existentiella frågor låg på de äldre själva och då blev det inte av eftersom personalen verkade vara alltför upptagen.
Vårdare bjuds ofta in till existentiella samtal men förstår eller märker det inte alltid.
— När en äldre person säger ”om jag ändå finge dö”, är det lätt att som personal i stället för att stanna upp släta över med att säga ”nu kommer din dotter, det blir väl roligt” eller ”det är ju så fint väder i dag…”. Vare sig det finns ett lidande eller om personen helt enkelt känner att han eller hon har levt färdigt, så har vårdarna inte nappat på den inbjudan till samtal de har fått.
Att många som arbetar i äldrevården drar sig för att tala med de gamla om döden, förvånade henne.
— Kanske beror tystnaden på rädsla för döden, som finns på varje arbetsplats. Det behöver uppmärksammas och personalen erbjudas stöd.
Stöd är särskilt angeläget eftersom vårdtiderna bland de nyinflyttade på särskilt boende sjunker. Det är inte ovanligt att personer dör ganska snart efter flytten till boendet. Det betyder att ett rehabiliteringstänkande inte längre fungerar. I dag behövs ett palliativt förhållningssätt i äldrevården, som främjar de äldres livskvalitet ända fram till döden.
Vårdarna behöver vara alerta och se vad som är på gång; vad det beror på att Svea får allt svårare att komma upp ur sängen. Förstår man inte det kan man inte heller prata med och informera den äldre och dennes närstående om vad som händer eller anpassa vården till att personen är döende. För det behövs kunskap. Utbildningsinsatser i palliativ vård görs runt om i landet för att råda bot på det.