”Tänk att vi klarade dig”

Elisabeth drabbas av den ena hjärntumören efter den andra. Ändå vill hon koncentrera sig på det friska. Rytmik och dans är en stor del av hennes liv. Och hon är tacksam över läkare som lyssnar och tar hänsyn till det som är viktigt för just henne.

3 augusti 2007

Strålning eller operation?

Det var en elakartad tumör. På tåget upp till Karolinska sjukhuset, där jag skulle få träffa neurokirurgen, surrade mitt huvud av frågor. 

Men så fort jag kom in på hans mottagningsrum kände jag att jag hade hamnat rätt. Han berättade och visade röntgenbilderna, förklarade hur tumören satt (en stor del av högra hjärnhalvan var drabbad) och berättade att det fanns två alternativ: strålning eller operation.

»Du har ett fint, tjockt hår, och jag ser att det betyder mycket för din identitet«, sa han och tittade på mig med huvudet på sned. »Om du skulle föredra operation, så lovar jag att du ska få behålla så mycket hår som möjligt.«

Jag slog mig ner på ett café efteråt och blev sittande där en bra stund. Lättnad! Ja, eufori! Jag måste sortera mina tankar innan jag åkte hem igen.
~
Det knackar på dörren. Neurokirurgen som opererat mig kommer in och sätter sig på sängkanten. Hur mår jag? 

»Tänk att vi klarade dig«, utbrister han. 

Risken att jag skulle bli förlamad var stor. Han hade berättat allt han kunde för mig innan jag bestämde att det fick bli av. Dels var det svårt eftersom jag redan blivit opererad en gång, dels låg tumören illa till och det kunde bli en stor blödning under operationen, och dels tryckte den på rörelsecentrum så att åtminstone min vänstra arm låg i farozonen. Det var först när jag berättat om min dans som jag känt att han såg mig som något annat än ett obotligt objekt. Jag var ju en levande människa. Min dotter skulle snart ta studenten. Och han hade förstått, han lyssnade med värme. Jag vågade fråga: hur skulle du ha gjort i min situation? Han skulle ha tagit risken – eller möjligheten. Då ville jag också göra det. Det fanns ju egentligen inga alternativ. »Studenten tar man bara en gång i livet«, hade han sagt. »Jag ska se till att du får en tid för operation så snart som möjligt, så att du hinner vila efteråt och kommer hem lagom till din dotters examen.« Givetvis hade han inte kunnat ge mig några löften om hur det skulle gå, men bara det att han sett mig och ville göra allt för mig var nog. En stjärna mot den svarta bakgrunden, tänkte jag. 

Nu sitter han på min sängkant och säger: »Det var en riktig bamsetumör du hade, men jag fick bort allt jag såg.« Hur ska jag tacka honom? Glädjeskutt tvärsöver rummet kan jag inte ta just nu.

Utdrag ur Elisabeth Essén
Dans i mitt mörka rum. Om tillit när sjukdom hotar livet.
Utgiven av Libris förlag 2002
ISBN 91-7195-626-3

 

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida