”Unga har oftare oskyddat sex igen”
Anneli Gåverud är med och driver ett projekt för hivsmittad vårdpersonal i Lesotho.?Engagemanget förde henne nyligen in i FN:s korridorer. ?
Hiv/aids har alltid engagerat Anneli Gåverud, vice ordförande för Vårdförbundet i Östergötland. Det gav henne plats i den svenska delegation som i juni åkte till New York och ett så kallat högnivåmöte i FN. Nya mål skulle sättas upp för världens hiv/aidsbekämpning och då behövdes deltagare med stora kunskaper. Trots starka protester från framför allt de arabiska länderna och Vatikanstaten så kunde man till sist anta en deklaration som omfattar 105 olika punkter. Du kan läsa mer om dem i faktarutan här intill.?
För att nå målen krävs stora förändringar i många länder, förklarar Anneli. Det är mycket som står i vägen för kampen mot hiv: frågor om mänskliga rättigheter, barnprostitution, kvinnosyn, fattigdom, okunskap, brist på mediciner och mat — stora problem som gör det svårt att få resultat. ?
— Ändå måste man vara optimist! säger Anneli.?
Men hon oroar sig över bristen på kunskap hos den unga generationen i dag. Många ser det som att de inte har ett riskbeteende och om något händer ”finns det så bra mediciner”.?
— Men visst har de ett riskbeteende! Unga i dag har många kontakter, de har råd att åka utomlands, de blir fulla, de blir kära och så har de oskyddat sex. Vi ser ju på ökningen av klamydia att oskyddat sex har blivit vanligare.?
Därför befarar hon att det kan finnas ett stort mörkertal när det gäller hivinfektioner bland unga. För de testar sig sällan när de kommer hem från den där vådliga utlandsresan och sjukdomen visar sig kanske inte förrän många år senare. Under tiden har smittan hunnit spridas till många andra.??
Om kunskapen är dålig bland unga i Sverige så är den ännu sämre i andra länder och problemen är större. Inte minst i Lesotho, det lilla landet som ligger som en enklav i Sydafrika. Där deltar Vårdförbundet och den internationella sjuksköterskeorganisationen, ICN, i ett projekt med ett Wellness center som tar emot hivinfekterad vårdpersonal. Här får de vård och stöd för att orka arbeta vidare med sina egna patienter. Anneli har delansvar för projektet och reser dit två gånger om året.?
— Jag tycker att vi har ett ansvar både som individer och som facklig organisation att göra internationella insatser i den här frågan.?
Första gången hon mötte en patient med aids var i slutet av 80-talet när hon arbetade som sjuksköterska i Östergötland. ?
— Den stackars människan… vi var ju klädda som marsmänniskor. Det måste ha varit väldigt skrämmande för både honom och hans anhöriga.?Men upplevelsen var det som väckte engagemanget hos Anneli, inte minst för hur sjukvården tar hand om och bemöter de patienterna.
Då, när aids var en ny sjukdom, fördes många diskussioner om hur personalen skulle skydda sig mot att bli smittad. Det diskuterades hur blod skulle testas och andra praktiska saker.?
— Alla de här konkreta problemen kunde vi nog hantera så småningom, men attityderna och fördomarna har det varit svårare att komma till rätta med. Tyvärr är det fortfarande så att det finns mycket fördomar även inom sjukvården.?
Anneli är besviken över att det inte har hänt mer. Det är fortfarande svårt för människor att tala om för sin omgivning att de är hivpositiva. Det är inte ovanligt att människor som till exempel berättar det på sin arbetsplats får obehagliga reaktioner som de inte hade räknat med.?
— De kanske erbjuds en egen kaffemugg och en egen toalett. Eller ännu värre, de får erbjudanden om att bli utköpta. Sånt händer även inom sjukvården! Jag känner till flera anställda inom sjukvården som inte har orkat jobba kvar för att de känner sig utpekade och diskriminerade.
30 ÅR MED AIDS
Det har gått 30 år sedan det första fallet av aids och 30 miljoner människor har dött. Nio miljoner hivsmittade får inte bromsmediciner, flertalet är barn. Källa: Unaids