Vägen bort från skammen

När prästen och psykoterapeuten Göran Larsson konfronterades med missbrukarnas skam fick han syn på sin egen. Det blev början på en lång resa ut ur skamvrån.

1 februari 2008

I sju år arbetade Göran Larsson som sjukhuspräst på Falu lasaretts missbruksenhet.
– Ett ord kom hela tiden tillbaka, det var ordet skam. Min första tanke var: Värst vad de skäms mycket, de som dricker, berättar Göran Larsson när vi träffar honom på ett kafé i stadsdelen Haga i Göteborg.
Kvällen innan har han föreläst kring sin nyligen utkomna bok Skamfilad – om skammens många ansikten och längtan efter liv och om några timmar ska han resa hem till Dalarna där han är psykoterapeut vid S:t Lukas.
Han arbetar också sedan många år i rehabiliteringsgrupper för långtidssjukskrivna, bland annat med stressrelaterade diagnoser.

Skammen kan tära på livsglädjen och självkänslan och skapar stress, nedstämdhet och känslor av otillräcklighet, menar Göran Larsson.
Men att det var skam som behärskade hans eget inre förstod han först i mötet med dem han skulle vårda.
– Jag fick kontakt med min egen skam och det var ingen behaglig upplevelse. En del av min hybris var att jag skulle hjälpa andra men inte behövde någon hjälp själv. Det var en ganska förödmjukande upplevelse att upptäcka att man själv står på ruta ett.

I boken beskriver Göran Larsson att han länge levde med en känsla av att inte riktigt höra till. Hans känsla av utanförskap gjorde honom till en bekräftelsenarkoman som försökte prestera sig till en plats inne i värmen. Men det lyckades aldrig, menar han.
Först långt senare fick han ord för tillståndet. Han beskriver det som att han satt fast i ett orubbligt skamgrepp.
– Jag har haft en väldig rädsla för att göra fel. Min skam har gjort mig blyg och osäker. Det har jag försökt kamouflera genom att alltid ha ett jobb där jag själv står i centrum och se till att göra rätt och bra.
Göran Larsson gjorde också en annan upptäckt bland de människor som hade missbrukat både hårt och länge.
– Det var inte så stor skillnad på oss egentligen. Väldigt många fler av oss är missbrukare än vad vi vanligtvis tänker. Vi kan missbruka arbete eller relationer.

Likheterna fanns också i en beteendekultur runt omkring. Det hem där han själv växte upp, i Säffle i Värmland, liknade på ett sätt missbrukarnas, säger han. Inte så att där fanns droger, tvärtom.
– Mina föräldrar var i stort sett nykterister. De drack bara om de var tvungna, i fint sammanhang där det vore oartigt att tacka nej. Man smuttade litet och så hällde man ut alkoholen i en blomkruka, berättar han på omisskännlig värmländska.?Med beteendekultur menar han att familjer styrs av vissa regler.
– Inte tala, inte känna, inte göra sig märkvärdig och viktig – och därmed inte vara sig själv. I slutänden på ett sådant resonemang säger man att du får finnas om du inte finns.
Var det så i din familj?
– Ja, på sätt och vis. Men det var också en familj som präglades av omsorg och värme. Det var förvirrande och därför förstod jag aldrig vad det var för fel på mig.

Göran Larsson talar om beroendebelöningar. Det behöver inte vara droger, man kan belöna sig med mat eller shopping.
– Det är inget fel på de där sakerna men det är som att glädjen går över på en gång. Det blir ingen eftervärme, ingen lång, god eftersmak. Då måste vi fundera över vad det handlar om. Vad är det som driver mig?
Han ger själv svaret på sin fråga:
– Vi tar hand om ett slags tomhet inom oss själva.
Det kan man också göra genom att ta hand om andra människor, menar han.
Men de som tar hand om andra, till exempel inom vården, drabbas ofta av stressproblem och utbrändhet.
– När vi är inriktade på andras behov glömmer vi ofta bort våra egna. Då hamnar vi i obalans. Obalans skapar stress och stress tar kraft och must ifrån oss. Så vi måste lägga något i den andra vågskålen också.
Själv har han, som han säger, gått in i väggen två gånger.
– Jag var så pass dum att jag inte lärde mig på första smällen. För mig behövdes det två gånger.
I 25 år har Göran Larsson arbetat som präst, först i en församling, sedan som sjukhuspräst.
I dag har han ingen fast prästtjänst. I stället arbetar han som samtalsterapeut i Falun.
Under de senaste tio åren har han varit konsult i grupper för långtidssjukskrivna. Just nu jobbar han med en grupp »strulungdomar«.

– Skamfaktorn är en av de gemensamma nämnarna i alla de här grupperna. Skam får oss att känna att vi inte är tillräckliga, att vi inte duger. Det skapar ett inre lidande och en tomhet.
– Någon har sagt att det finns inget »burn out«, bara »rust in«. Det vill säga: vi blir igenrostade. Om viktiga bitar i mitt eget liv inte får plats rostar vi igen. Om vi inte smörjer så skär maskineriet förr eller senare.
Ett sätt att hantera skam kan vara att bete sig skamlöst. För att undslippa den egna skammen dumpar man den helt enkelt hos någon annan. Någon annan får skämmas i mitt ställe.

Göran Larsson berättar att han på morgonen på sitt hotellrum skulle titta på tv-nyheterna men tryckte på fel knapp och i stället hamnade i det amerikanska programmet Dr Phil.
– Där sitter ett äldre par, mannen har förgripit sig på sitt barnbarn. Bredvid sitter parets son och sonhustru och lyssnar. Jag tänkte herregud, det här ska man inte visa i tv! Det här är skamlöshet! Man exponerar något inför hela världen som ska hållas inför lyckta dörrar.
Bloggar tycker han är ett annat uttryck för skamlöshet. För bara några år sedan hörde dagboken till vårt mest hemliga, i dag kan bloggar läsas av alla på Internet.
Det finns dock vägar ut ur skamfällan. Att berätta sanningar om sig själv är viktigt för att få kontakt med sitt inre. Men »skamfilade« ska vara noggranna när de väljer samtalspartner för att lätta sitt hjärta, säger Göran Larsson.

Kreativitet ser han som ett motgift mot skam.
– Vi behöver hitta våra kreativa sidor. Vi måste föda vår egen livskänsla, vilket vi gör i nära intima relationer och med kreativitet.
Göran Larsson själv gick i terapi för att komma tillrätta med sina egna svåra känslor. I dag har han tillfrisknat från det själsgift som skammen utgjorde. I alla fall så pass att skammen inte längre är ett stort hinder i livet, menar han. När den dyker upp vet han vad det handlar om och vad han ska göra. Nu är det han som greppar skammen och inte tvärtom.

LÄSTIPS:

  • Larsson G. Skamfilad – om skammens många ansikten och längtan efter liv. Cordia 2007.
  • Hellsten T. Flodhästen på arbetsplatsen. Cordia 2001.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida