Vi tar pulsen på triage

Triage var systemet med stort s som skulle frälsa akuter med överbelastade väntrum från fel prioriteringar. Sedan kom kritiken. Kan verkligen sjuksköterskor bedöma rätt? Nu är systemet etablerat. Men är det säkraste sättet? Vi åkte till Karolinska för att titta in i triagerummen.

Akuten på Sveriges största sjukhus ligger nästan undangömd mellan Radiumhemmet och förlossningen på det stora sjukhusområdet i Solna. Klockan är lite efter tolv och i väntrummet trängs patienter, varuautomater och sönderlästa gratistidningar. I receptionen sitter en sjuksköterska i luckan bredvid kassapersonalen. Sjuksköterskan, yttre triage, tar emot alla patienter i turordning och gör en snabb bedömning av deras tillstånd, oftast utan några kontroller eller djupare anamnes. Triagesystemet som används heter Adapt.

– Kompetensen har flyttats närmare och tidigare i patientkontakten, säger Jessica Stackell.

Tanken är att sjuksköterskan i yttre triage ska få en grov uppskattning av läget i väntrummet. Vilka patienter behöver hjälp snabbt, vilka kan vänta och vilka kan hänvisas till hemmet eller till primärvården. Uppgifterna skrivs sedan in i akutliggaren och dyker upp på skärmen inne på akuten – inre triage.

Inger Granholm har redan pratat med sjuksköterskan i luckan och förklarat att hon söker för svullnad i ben och hals. Nu ropas hon upp från väntrummet av Jessica Stackell som leder henne genom dörrarna till själva akutmottagningen och in till det mindre och trängre av de två triageringsrummen. Hon parkerar rullatorn, hänger av sig kappan och sätter sig ned på britsen. Samtidigt som Jessica Stackell frågar om andfåddhet och bröstsmärtor kontrollerar hennes kollega Inger Granholms vitalparametrar och ekg. Utifrån svaren på frågorna, Inger Granholms anamnes och tidigare sjukdomar, sammantaget kallat vitalhistoria, och de uppmätta värdena, placerar Jessica Stackell in henne på triage­nivå tre. Läkaren som snabbgranskat ekg:t tycker dock att det höga blodtrycket är ett observandum och insisterar på att triagenivån ska höjas till två. Jessica Stackell sätter nål och drar de prover som föreslås i Adaptmanualen och sedan är den inre triageringen klar.

Inger Granholm får byta rullatorn mot en brits och rullas ned till medicindisken där hon placeras på ett övervak och kopplas upp i väntan på att få träffa en läkare. Jessica Stackell lämnar en kort rapport till personalen vid disken och lämnar över patientansvaret och plastmappen med journalpapper.

– Triagesystemet är ett underlag och ett stöd för oss när vi ska triagera patienter som inte är riktigt självklara. Det har även gjort oss mer uppmärksamma på vitalparametrar, säger sjuksköterskan Kamilla Rosell.

Hon och Jessica Stackell tycker båda att det nya triagesystemet har medfört en klar förbättring när det gäller patientsäkerheten. På alla patienter som passerar den inre triagen mäts vitalparametrar och tas vitalhistoria, på så sätt kan alla sjuka patienter tidigt fångas upp och prioriteras. Personalen är överens om betydelsen i systemets olika nivåer och vilka faktorer som leder fram till rätt nivå. På så sätt garanteras patienterna likvärdig prioritering, oavsett vilken sjuksköterska som sitter i luckan och oavsett vem som står i inre triage.

– Visst har det inneburit mer arbete, men det går också snabbare, säger Kamilla Rosell.

Nästa patient är Magnus Holmlund. En tidigare undersökning har gett honom en svårhejdad näsblödning och nu lotsas han in i triageringsrummet med remiss i handen och tamponad i näsan.

– Det ser inte så farligt ut, konstaterar Kamilla Rosell sedan hon lossat på förbanden och undersökt näsan.

Tamponaden byts ut och Magnus Holmlund övertalas att stanna kvar och träffa en läkare trots att blödningen nu har avstannat.

– Det är ändå bra att träffa en specialist som kan avgöra om det behövs en kärlbränning, förklarar Kamilla Rosell.

Hennes bedömning placerar Magnus Holmlund i nivå fyra och han får fortsätta sitta i väntrummet.

Samarbetet på akuten är något som också har förändrats till det bättre sedan Adapt infördes.

– Förut var det mer ensamarbete, nu är det teamarbete vilket underlättar omvårdnaden, säger Kamilla Rosell.

Teamen i inre triage består oftast av en sjuksköterska och en undersköterska. Även om undersköterskorna ofta frågas om råd är det sjuksköterskorna som utför och ansvarar för bedömningen.

– Att arbeta i team är roligt, allt görs per omgående och det gemensamma språk vi har fått gör att arbetet blir mindre otydligt, säger Jessica Stackell.

Det relativa lugn som tidigare bara störts av rörpostens dova sus och dunsar avbryts nu av larmtelefonen. Två personer som varit med om en trafikolycka söder om Stockholm är på väg in, förvarnar sos Alarm. Fem minuter senare ringer telefonen igen, den här gången för en arbetsplatsolycka där en man uppges ha brutit båda fotlederna. En kortare stunds förvirring uppstår när den ortoped som har jouren inte går att nå men till slut står två larm­team med sjuksköterskor, undersköterskor och läkare redo att ta emot de nya patienterna – triagenivå ett.

Kort efter att ambulanserna svänger in i ambulanshallen ropar Jessica Stackell in Anders Petre från väntrummet. Hans problem började när han för några dagar sedan av misstag körde in sin bil i en biltvätt med rutorna nere.

– Det såg säkert ut som Mr Bean utifrån, men jag trodde att jag skulle kvävas av allt vatten, tvätt- och avfettningsmedel, förklarar han.

Då duschades han av och fick ögonen spolade och efter att läkaren kontaktat Giftinformationscentralen konstaterades att han kunde skickas hem. Dagen efter vaknade Anders Petre med en svårförklarlig muskelvärk som inte släppte och nu är han åter på akuten. Vitalparametrar och ekg ser bra ut men Jessica Stackell placerar ändå honom i triagenivå tre.

– Hade det inte varit för hans hjärtsjukdomar hade han blivit en fyra, säger hon och hänvisar Anders Petre tillbaka till väntrummet efter provtagningen.?

Även om Adapt ska resultera i samma prioritering oavsett vem som triagerar ställs det på Karolinska krav på triagesjuksköterskan vad det gäller erfarenhet. Först krävs det att han eller hon klarar av att arbeta vid alla diskar, sedan kan det bli aktuellt med placering på inre triage och först efter det med yttre triage och larm.

– Inget system är idiotsäkert och även om systemet föreslår frågor krävs det ett kritiskt förhållningssätt och en klinisk blick för att veta vilka frågor som är mest relevanta. Sedan är erfarenheten också en trygghet i arbetet inte minst för att situationen kan förändras så snabbt på en akutmottagning, säger Jessica Stackell.

Kamilla Rosell medger att det nya systemet var lite svårt att ta till sig i början men nu har det satt sig.

Klockan närmar sig två och väntrummet är långt ifrån tomt.

– Det finns alltid saker som kan förbättras i arbetet kring en akutmottagning och jag tror till exempel att en prehospital version av triagesystemet skulle underlätta mycket i samarbetet med ambulanssjukvården, säger Jessica Stackell.

När det kommer till samarbetet med läkarna finns det en klar förståelse för triagearbetet, tycker Jessica Stackell.

– Det är bara att knacka på och fråga om råd. De allra flesta läkarna kommer på en gång. De förstår att om man jobbar i triagen så kan det inte vänta.

Mer om ämnet

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida