”Visst får han hålla henne i handen?”

Akut läge. I åttonde månaden blir Karin hastigt sjuk i leukemi. Hon blir sämre, sövs och läggs i respirator. Barnet måste förlösas med kejsarsnitt och läkarna låter motvilligt Karins man få vara med i operationssalen.?

7 oktober 2015

Jag sitter i korridoren utanför F21 när en ane­stesisjuksköterska sträcker fram en porslinslik hand. Jaleh, säger hon. Jag ställer mig upp. Har det hänt något? frågar jag. Jag skulle hämta dig och ta dig till operationssalen, svarar hon. Kejsarsnittet? Ja, kejsarsnittet. Nu? Hon snurrar på ett vitt pärlörhänge. Ja, nu, du kan följa med, det är här borta, kom. Hon rör sig hurtigt, studsar i sina kamouflagemönstrade Crocs. Post-op är en avdelning som består av en stor sal med ett tjugotal sängar avdelade genom avskärmningsväggar. Vänta här, jag ska bara kolla att det är grönt, säger hon och går fram till en personaldisk mitt i salen och börjar prata med någon med ett slags simglasögon på sig. Han verkar ansvarig på avdelningen. Hon gestikulerar, båda tittar på mig. Han slår ner huvudet och lyfter upp en telefon. Hon kommer tillbaka och med låg röst säger hon: Det är lite så där, olika läkare har olika revir. Hon går fram till ett förråd och vinkar mot mig. Hon letar i hyllorna. Det här borde passa, säger hon och sträcker fram en mörkblå operationsdräkt med turkos mössa. Hon ställer sig sedan och väntar framför två ståldörrar till Centraloperations Akut- och Traumasektion. Jag känner mig obekväm i dräkten, som ett utklätt barn, mössan är värst, jag mår dåligt av den. Måste jag verkligen ha på mig det här? frågar jag. Hon går baklänges in på avdelningen när hon svarar: Det måste vara sterilt i operationssalen, så farligt är det väl inte? Så jag får vara med inne i salen? frågar jag. Ja, precis. Bredvid Karin? Ja, precis. Tack så mycket. ??

De starka lysrören återspeglas i den blanka plastmattan och bildar mittstreck i korridoren. Längs sidorna står knallgula avfallshinkar och akutvagnar. Hon stannar och säger: Här är akutsal II, här inne ska vi vara. Hinner jag gå på toa? frågar jag. Ja, svarar hon och pekar bort mot hörnet av korridoren. Ta till höger, det står personaltoalett men du kan låna den, tillägger hon och ropar sedan efter mig: Du behöver inte springa.?

Det kommer bara ett par droppar ur mig, jag drar upp gylfen och undviker spegeln, jag låter som ett djur när jag stoppar fingrarna i halsen över handfatet, men ingenting av maginnehållet, bara ett slags torrkräkningar, jag tar av mig mössan och blöter ansiktet. I hallen framför akutsal II finns ett handfat, jag tvättar händerna på nytt. Anestesisjuksköterskan håller upp dörren medan jag masserar in fingrarna med desinfektionssprit. Glöm inte mössan, säger hon. Jag sätter på mig mössan och hela salen tränger in i mig, den brinnande operationslampan, britshissen, väggarnas svagt ljusblå färg, mönstret på golvet av rektanglar och romber, rullborden av stål, infusionsställningar, monitorer, den nästan storstadsaktiga pulsen av närmare tjugo läkare och sjuksköterskor som förbereder sig, och så Karin, hon ligger mitt i salen, magen är dold av ett grönt draperi som är uppspänt mellan två hjulstolpar, hon har samma hemska mössa som jag. Du kan sitta här, säger anestesisjuksköterskan. Okej, tack, svarar jag och sätter mig vid Karins vänstra arm. Den ligger på ett armstöd av stål och vadderad nylon. Håll henne i handen, säger hon. Okej, tack. Jag lirkar in min hand i Karins, min handflata är våt. Till höger om mig står anestesiologen vid en övervakningsmonitor och talar i telefon. Han tar några snabba steg fram och klappar mig på axeln: Hej, tjena. Kan jag komma åt henne och sabba någonting, jag tror att mina händer skakar? frågar jag anestesi­sjuksköterskan. Hon tittar ner på Karins arm och vänder sig mot anestesiologen: Visst kan han väl få hålla henne i handen? Han kikar över glasögonbågarna och svarar: Det är cool, armen ligger bra där, hon är fastspänd också. Han tittar på mig och tillägger: Det är klart att du ska hålla henne i handen. ??

Personalen bakom draperiet har munskydd och operationsmössor som går ner över öron och hals, en sorts tunna balaklavor. En av dem är operationssjuksköterska, han vänder sig om och säger: Okej, vi kör time-out nu, operatören inleder. Överläkaren svarar: Agneta Arvidsson, obstetriker, överläkare på Kvinnokliniken, jag ska utföra ingreppet här i dag, akut sectio, dels på grund av mammans tillstånd, nyupptäckt leukemi, dels för att vi befarar att barnet kan riskera att få andningsproblem på grund av blaster i cirkulationen, mamman är sedan i går sederad, intuberad med respirator, återkommer till det. Hon återgår till sina förberedelser. En efter en i salen presenterar sig, sjuksköterskor, undersköterskor, barnmorskor, läkare. Jag blir orolig att jag måste presentera mig, ställa mig upp i den löjliga operationsmössan och avslöja hur nära jag är att rasa ihop och riskera att bli bortburen och separeras från Karin och Livia. Det är först när turen kommer till anestesiologen och han förklarar att jag är barnets far som jag blir lugnare. Bakom mig, vid en av akutsalsdörrarna, står en man i vit uniform. Han är den enda som inte har operationsdräkt på sig, bara mössan. Han har en utförsåkares kroppshållning. Den raka, starka ryggen, de stadiga benen, de strama axlarna. När hans tur kommer, säger han: Jag heter Holger Kinch, läkare från ECMO, patienten har sedan i går haft akut respiratorisk svikt, jag är här om det skulle föreligga akut behov av fullständigt gasutbyte med ECMO. ??

En undersköterska ställer sig bredvid mig och läser högt från Karins identitetsband. Jag hör en röst från andra sidan salen som svarar med att repetera personnumret. Fler sjuksköterskor kommer fram och läser från identitetsbandet och fler röster hörs från andra sidan salen. Jag glömde, viskar anestesisjuksköterskan. Hon har ett munskydd i handen. Ta på dig det här, säger hon. Jag försöker sätta på mig munskyddet. De här ska vara bakom öronen, påpekar hon och hjälper mig att komma ur gummibandet som jag har lyckats få runt halsen. Det är svårt att andas i munskyddet, mina andetag överröstar allt i salen, jag måste hålla andan om jag över huvud taget ska uppfatta det som sägs omkring mig. Någon ropar: Preoperativ tvätt utförd, sterilitet bekräftad. Jag trycker Karins hand. Anestesisjuksköterskan ställer ner ett glas vatten på golvet. Tack, säger jag och drar ner munskyddet och dricker. Hon hukar sig ner under tiden överläkaren talar om förväntad blodförlust. Hur är det? frågar hon. Jag fick bara en sjuk jävla huvudvärk, men det är lugnt, tack, svarar jag. Vill du ha en Alvedon? Nej, det är bra, tack. Okej, säg till om det är något. Tack. Jag försöker torka händerna på dräkten men kletar bara runt svetten mot det plastiga materialet. Operationssjuksköterskan höjer rösten: Är alla överens om att göra avstämningar vid behov? I mun på varandra utbrister alla: Ja. Överläkaren säger: Påbörjar incisionen klockan 14.21, i dag. Hon söker med blicken. Undersköterskan säger efter en stunds tystnad: Den tjugonde mars. Någon skrattar. Ja, så här blir det när man jobbar för mycket, precis, den tjugonde mars, säger överläkaren. Anestesisjuksköterskan brådskar fram till ett pumprack och börjar skruva på en sorts patron och justerar sedan en kateter i Karins armveck. Anestesiologen säger: Bra, Jaleh, det ser bättre ut. Sjuksköterskan med en hand på Karins andningsmask säger: Hostar, tunt, blodigt slem. Karins kropp börjar skaka, inte mycket, jag ser det inte, men jag känner det i handen, som små, små skalv som också far igenom mig, jag hör att de pratar bakom draperiet, det klingar av stål, ett sugande ljud, jag kramar Karins hand hårdare och jag viskar: Jag är här, älskling. Jag böjer mig fram, jag blundar, jag hör ett par spridda applåder och ett skrik, vasst och hemskt men vackert, ihållande, så högt, jag känner igen överläkarens röst: Klockan är 14.35, det kan anföras som födelsetid. Jag öppnar ögonen och ställer mig upp utan att släppa Karins hand. Överläkaren håller Livia i benen, det ser ut som om hon håller upp ett blodigt rov. Om pappan hör mig nu, ett barn som inte skriker är ett dåligt tecken, det här är utmärkt, en stark röst har du, ja det har du, en fin flicka, säger överläkaren. ??

Jag hinner inte riktigt uppfatta vad som händer eller hur jag plötsligt jagar efter teamet från Neonatalen, en av dem bär Livia i en vit handduk, hon är skär och kletig, en annan skjuter en vagn framför sig med moderkakan i en rondskål, anestesisjuksköterskan följer med mig ut, vid dörren pekar hon: Det där är sjuksköterskan från Neo, det är barnmorskan, och hon vid syrgasen är barnläkaren, eller pediatriker som vi säger. De har lagt Livia på en brits som tydligen kallas barnbordet för neonatal återupplivning. Livia får syrgas genom en grimma. Pediatrikern har blå plasthandskar och lyssnar i ett stetoskop. Hjärtat låter bra, säger hon. Hon är mycket samlad när hon säger: Det är verkligen en fin tjej, grattis. De övriga instämmer. Det säger ni till alla, kan jag tänka, säger jag. Ja, men det är inte alltid man menar det, säger pediatrikern. På änden av den två decimeter och ljust turkosa navelsträngen sitter det två peanger. sjuksköterskan tittar på mig och frågar: Får jag krama dig? Okej, svarar jag och hon omfamnar mig. Har ni något namn? frågar hon. Livia, svarar jag. Olivia, vad fint, vill pappa klippa navelsträngen på Olivia? Kan det göra ont? frågar jag. Nej, det är bara blodkärl och bindväv, det är som att klippa naglarna, säger hon och ger mig en operationssax. Nej, här, du skär här, säger hon och pekar. Jag klipper och hon applåderar. Tom, det är någon som vill dig något, säger anestesisjuksköterskan och plirar mot akutsalsdörren. Jag vänder mig om och ser anestesiologen, han drar ner munskyddet bakom det smalt rektangulära fönsterglaset och lyfter tummen mot mig, men precis innan jag uppfattar att det är han tänker jag att det är Karin, i det korta ögonblicket är jag nära att ropa: Allt är bra, älskling.

Text: Tom Malmquist

Varje ögonblick är vi fortfarande vid liv

Tom Malmquist
Natur & Kultur 2015

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida