Hon var ett besvärligt fall
Rebecca drabbades av en vårdskada. Nu hoppas hon på en framtid som sjuksköterska — med värdefulla men dyrköpta erfarenheter.
Allt började med en rutinmässig undersökning, inget Rebecca hade anledning att oroa sig för. Hon var 24 år och pluggade till sjuksköterska. En molande värk i buken och feber gjorde att man misstänkte endometrios och en laparoskopi skulle göras. I samma ögonblick som Rebecca vaknade ur narkosen visste hon att någonting var väldigt fel. Smärtan som orsakades av endometriosen hade hon vant sig vid, men det här var något helt nytt. ?
Det blev många och långa perioder på sjukhus. Rebecca mådde inte bättre och tiden gick utan att orsaken till smärtan hittades. Då hände något. Från att ha varit ett intressant fall i ungefär sex veckor mattades intresset och hon kände sig allt sämre bemött. Gynekologen tyckte att Rebecca bara skulle acceptera sin smärta och åka hem — hans fru hade minsann ont i ryggen och det fick hon leva med. Både Rebecca och hennes närmaste uppfattade att sjuksköterskorna trodde att hon bara ville ha morfin. Smärtläkarens reaktion på att hon fick beslut om färdtjänst och hemtjänst var: ”Nu går det bara utför med dig.”??
När Vårdfokus träffar Rebecca nästan två år senare har hon hunnit tänka en hel del. Hon skulle önska att sjuksköterskor inte lägger över oförmågan att se vad problemet är på patienten. Utan att de i stället lyfter blicken, tänker utanför ramarna och funderar en gång till på vad det kan handla om.
— Jag inser att komplikationer kan inträffa och att det inte alltid är lätt att se människan bakom patienten som får anfall av svår smärta. Men resten av händelseförloppet kan vi som vårdpersonal påverka. Vi kan hjälpa den som har drabbats med rätt bemötande. ?
Själva skadan är där, men genom att bistå med respekt, stöd och uppmuntran kan den göras lättare att bära, resonerar hon. Själv upplevde hon att personalen i stället såg någon annan, någon som ville vara på sjukhus och få morfin. ?
— Det var inte jag, jag ville bara ha hjälp med smärtorna.??
Rebecca klarade inte av smärtattackerna själv och visste inte hur hon skulle göra. Att bita sig kvar på sjukhuset för att få morfin var henne fullständigt främmande. Men hon hade inte något val. Hon minns hur hon längtade efter att personalen skulle se henne som den person hon är och att de hade pratat med henne så att hon fick tillfälle att berätta om sina planer och drömmar. Då kanske de hade förstått att hon i stället för att ligga på sjukhus mycket hellre hade stått bland sina körkamrater i kyrkan och sjungit de traditionella adventssångerna. ?
Ett par månader efter operationen flyttade Rebecca till sina föräldrar i Skåne och vårdades i hemmet. Först då fick hon veta orsaken till den nya smärtan; hon hade fått en nervskada i buken i samband med laparoskopin.
Hon funderar mycket kring hur man som sjuksköterska påverkar patienten. I sjuksköterskeutbildningen talas det om att patienten är ”lyft ur sitt sammanhang”, något som hon tidigare tyckte var helt självklart. Men nu när hon har känt in på bara skinnet vad det innebär, har uttrycket fått en innebörd.?
Rebecca har under den här tiden känt sig väldigt skör och hudlös och hon tycker att vårdpersonalens bemötande var oförsvarbart. Smärtan och allt annat har tvingat henne att stanna upp. Hon kan inte leva som tidigare utan måste planera allt och kan inte längre hänga med kompisarna på samma sätt som tidigare. Det känns trist och hon blir trött av det. Men det har också gett henne tid att tänka.?
— När något händer har vi sjuksköterskor en viktig roll. Det finns mycket man kan göra så att det blir lättare att hantera. Det vi inte får göra är att lägga skulden på patienten som är så utsatt, jag har verkligen upplevt det. Lika väl som vi hjälper någon kan vi stjälpa.
Trots allt är Rebecca inte arg på den läkare som opererade henne och hon söker inte hämnd; att hon skadades var en olycka. Efter ett år träffades de och pratade om tiden på sjukhuset och hon känner att han verkligen tog emot hennes berättelse. ?
Hon har också fått uppleva en annan sorts vård. På grund av platsbrist lades hon in på Radiumhemmet, där hon aldrig kände sig ifrågasatt.?
— Jag kunde vila i att de såg mig som människa. Det gav mig lugn och jag vågade slappna av. De förstod och var medmänskliga.??
Nu har Rebecca en annan smärtläkare som har sett till att hon får smärtrehabilitering. Där har hon lärt sig mycket som hon hade behövt förstå tidigare, inte minst om sig själv, som att hon inte får pressa sig. All hennes energi behövs för att hantera den grundsmärta som finns kvar. Om hon lyssnar noga på kroppen och undviker sådant som triggar i gång smärtan klarar hon mycket. ?
Sedd och respekterad av personalen på smärtrehab bubblar mycket upp som hon tidigare har trängt undan. ?
— Nu när jag känner mig trygg kan jag känna sorgen över att det gör så ont. Det gjorde jag inte tidigare eftersom jag skulle vara duktig.?
Nu har Rebecca färdtjänst, hemtjänst och en del hjälpmedel. Försiktigt börjar hon göra sådant hon har längtat efter men inte kunnat. Spela piano klarar hon med lite akrobatik för att inte spänna buken. Men sjunga kan hon inte än, svårt att avstå ifrån för någon som alltid har sjungit i kör. Men det kräver magstöd och smärtan dras i gång av aktivitet i bukmusklerna. ?
Hur framtiden blir vet Rebecca inget om, kanske får hon leva med sin smärta. Som om inte det var nog lever hon under mycket knappa förhållanden. Eftersom hon studerade när hon skadades är sjukpenningen mycket låg och någon kompensation för skadan har hon inte fått. Patientskadenämnden avslog hennes begäran eftersom undersökningen som orsakade skadan var nödvändig. ??
Trots allt har Rebecca lyckats avsluta sin sjuksköterskeutbildning och drömmer om att så småningom kunna arbeta. ?
— Jag tycker så mycket om mötet med patienten. Kanske kan jag arbeta med samtal, bara jag kan sitta i en skön stol. Om det så bara blir en timme i veckan är jag i alla fall sjuksköterska.