De kommer i en säck
Vid sjutiden på morgonen är Petter Quick på plats. Han börjar värma upp datortomografen. Tjugo minuter senare körs en bår in i röntgenrummet. På båren ligger en svart säck, insvept i vita sjukhuslakan. Det skulle kunna vara Emilie.
På eftermiddagen dagen innan har röntgensjuksköterskan Petter Quick fått ett telefonsamtal. Någon har dött en våldsam, oväntad död. Nu, får han veta, är kroppen på väg till Linköping för rättmedicinsk undersökning. Innan den förs vidare till obduktion ska Petter Quick och hans kolleger göra en datortomografi av hela kroppen.
Petter Quick får hjälp att lägga över byltet på röntgenbordet. Redan på fyndplatsen har kroppen lagts i en särskild plastsäck som sedan inte öppnas förrän den rättsmedicinska obduktionen ska börja. Detta bland annat för att ingen ska röra kroppen; den ska vara så intakt som möjligt utan att någon förstör de spår – på kroppen eller inuti den – som kan vara viktiga i den fortsatta rättsmedicinska undersökningen.
Undersökningen av den döda kroppen ska vara avklarad innan de första levande patienterna är på plats. Det betyder att Petter Quick och hans kolleger har ungefär en timme på sig. Avdelningen ligger mitt i sjukhuset, men transportvägarna är väl kartlagda. Blir undersökningen försenad eller om den första patienten kommer lite för tidigt får man använda alternativa vägar.
– Ibland är det lite av sängkammarfars över det hela, med dörrar som öppnas och stängs, berättar Petter Quick.
Datortomografen är av modernaste snitt; den kom på plats i september 2006.
När kroppen ligger rätt på röntgenbordet kan Petter Quick göra de sista inställningarna innan den stora ringen med röntgenrör och detektorer börjar snurra. Hade Emilies kropp legat på undersökningsbordet skulle datortomografen dela upp kroppen i 0,75 millimeter tjocka skikt, det vill säga någonstans mellan 5000 och 6000 snitt.
Undersökningen kommer bara att ta några minuter. Rättsläkare och läkare på cmiv (se faktaruta) ska granska bilderna; sedan är det bara att frakta kroppen vidare till obduktionen.
Det är nu detektivarbetet börjar. Med hjälp av data från undersökningen kan man göra en mängd olika slags bilder. Eftersom alla bilder görs tredimensionella kan den som sitter vid datorn vända och vrida på kroppen efter behag. Kroppen kan »kläs av« från huden ända in till skelettet.
Bilder kan visas på olika sätt – en specialitet är att göra tandbilder som liknar dem tandläkarna tar för att på det sättet kunna avslöja identiteten på en död person med hjälp av tandläkarkortet. Alla data sparas, vilket gör det möjligt att göra nya bilder när som helst, vrida och vända på vinklarna, göra specialgranskningar av särskilt intressanta delar av kroppen.
Finns det tid kan man också undersöka kroppen i magnetresonanskameran. Är det fråga om plötslig spädbarnsdöd är det en viktig undersökning. När det gäller mördade personer – som i Emilies fall – görs den undersökningen inte så ofta, bland annat på grund av risken för att det finns magnetisk metall i eller på kroppen.
Linköpingsavdelningen är en av sex rättsmedicinska avdelningar i landet och omfattar Värmland, Örebro län, Östergötland samt Kalmar och Jönköpings län.
Ond, bråd död är vanligast i Värmland. Enligt Petter Quick kommer en oproportionerligt stor del av de offer som undersöks i Linköping därifrån. Han har också noterat att det finns klara skillnader i hur man tar livet av varandra i olika delar av Sverige:
– Hos oss blir folk i allmänhet ihjälslagna; i Göteborg och Skåne är skjutvapen vanligare. I Stockholmsområdet tar man till kniven.
Petter Quick har varit röntgensjuksköterska i över 15 år. För honom är det tekniken som fascinerar. Hans mål är att framställa bra bilder som kan tolkas inte bara av röntgenläkare.
Ibland kan han undra över varför han blev sjuksköterska – när han började sjuksköterskeutbildningen med inriktning mot radiologi visste han inte vad det innebar. Men det visade sig att han hade valt rätt.
– Det låter kanske lite hårt, men för mig är patienten i första hand en databas att bygga bilder från så att det går att hitta sjukdomen eller skadan. Och att göra en bild som också kirurgen förstår, säger han.
För honom handlar det om att få teknik och medicin att mötas; att medicinska problem ska få en teknisk lösning.
Röntgen – ett komplement
Petter Quick framhåller att de röntgenundersökningar som görs på CMIV är ett komplement till obduktionen. Vissa undersökningar blir bättre med hjälp av röntgen, några går inte att utföra på annat sätt.
Till den senare kategorin hör att visa gasfördelningen i kroppen. Så fort man börjar skära i kroppen pyser gaserna ut.
Med hjälp av data från röntgenundersökningen kan man också simulera en tandläkarröntgen i de fall där kroppen är i så dåligt skick att den börjar falla isär när den traditionella obduktionen inleds.
Vissa skelettskador och metallfragment är mycket lättare att hitta på röntgenbilden än i verkligheten. Däremot kan stickkanalen efter en kniv falla ihop och blir då omöjlig att se på röntgen.