Arbetsgivaren sparkar äldre

Arbetsgivarens toleransnivå gentemot de anställda har minskat. Den som inte är beredd att satsa 110 procent i arbetet hamnar lätt i svårigheter vid nedskärningar och ofta är det äldre som drabbas.

13 januari 1997

För tre år sedan blandade en sjuksköterska fel mängd medicin. Misstaget upptäcktes i tid av en kollega och medicinen delades aldrig ut. Samma sjuksköterska gjorde också för ett par år sedan ett annat, mindre misstag. I inget av fallen skulle någon patient ha lidit skada av misstagen. Inget av fallen anmäldes heller till HSAN, hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Ändå använder arbetsgivaren i dag de två händelserna – de enda misstag sjuksköterskan gjort under 30–40 års yrkesverksamhet – som motivering för att kunna säga upp henne.

Vårdförbundet SHSTF har sagt nej. Både den lokala och den centrala förhandlingen har slutat i oenighet och nu ligger fallet hos Arbetsdomstolen AD.

En annan sjuksköterska skadades i en trafikolycka för ett par år sedan och har halv förtidspension. Arbetsgivaren vill nu säga upp henne, Vårdförbundet SHSTF har sagt nej, och även det fallet har hamnat i AD efter oenighet i de lokala och centrala förhandlingarna.

Cyniska arbetsgivare
Den ena sjuksköterskan är runt 40 år, den andra kring 60. Båda har arbetat många år hos sina respektive landsting. I det ena fallet använder arbetsgivaren två händelser för två år sedan som motivering, i det andra att hon inte kan beredas sysselsättning på grund av de skador hon fick i olyckan.

– Inställningen till de anställda är mer cynisk i dag än tidigare. Arbetsgivarens toleransnivå är lägre och intrycket är att han på ett annat sätt än förr försöker hitta lämpliga orsaker för att kunna säga upp personer som enligt honom inte längre passar in i verksamheten, säger Vårdförbundet SHSTFs förbundsjurist Carl Falck.

Carl Falck är bekymrad över den tendens han tycker är tydlig: hur arbetsgivaren i stället för att söka en lösning som är så bra som möjligt för den anställda väljer ursäkter för att göra sig av med henne.

– Jag tror inte att något av de här två fallen skulle ha förts till AD för några år sedan, utan att vi tillsammans skulle ha hittat en lösning som inneburit att de får arbeta kvar, säger Carl Falck.

Tycker bättre om andra
De här fallen är inte unika. Regelbundet ställs Vårdförbundet SHSTFs förhandlare i samband med nedskärningar inför krav på att göra undantag från turordningslistan och principen sist in-först ut. Ofta är det anställda med lång erfarenhet som man vill bli av med, anställda som kommit upp i ålder och inte längre orkar satsa lika hårt som tidigare.

– Intrycket är att arbetsgivaren väljer bort sådana som inte längre kan arbeta 110 procent. Ju större nedskärningarna är, desto sämre är toleransen. Ofta säger man att den eller den personen inte har den kompetens som krävs, medan det egentligen handlar om att man tycker bättre om andra och yngre anställda, säger Carl Falck.

När det gäller sjuksköterskan med trafikskadan hävdar Vårdförbundet SHSTF i sin inlaga till AD att arbetsgivaren inte utnyttjat alla möjligheter till omplacering och utbildning före uppsägningen. Det är ju arbetsgivarens ansvar att se till att personalen får den utbildning och kompetensutveckling som krävs för verksamheten, säger Carl Falck.

Saknar långsiktig planering
Men, säger han, intrycket är att alltför många arbetsgivare – det här problemet finns inte i alla landsting – inte ser långsiktigt på verksamheten.

– Man skulle önska att de skulle ha en långsiktig planering som innebär att de i god tid kan se vilken kompetens som kommer att behövas i framtiden. Då skulle de kunna ge de anställda den möjlighet till utbildning och utveckling som krävs för att dessa ska kunna arbeta i den framtida organisationen.

Carl Falck är också kritisk mot konsekvensen av den decentralisering som skett de senaste åren.

– Kompetensen när det gäller personalfrågor har sjunkit. Många lokala chefer, till exempel chefläkare, klarar inte av att hantera svårare personalproblem. Jag önskar att den kunskap som finns på landstingens personalavdelningar skulle utnyttjas bättre och framför allt tidigare, innan problemet blivit för stort. Då är jag övertygad om att vi skulle undvika många konflikter och tvister. Det skulle inte bara gynna den enskilde anställde utan även landstinget. Tvister kostar pengar som skulle kunna användas till något bättre, menar Carl Falck.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida