En girlang av norska flaggor är det första som möter när man kommer uppför trappan till arbetsförmedlingen i Uddevalla. Girlangen har hängts upp av förmedlare från norska Telemarks arbetsförmedling, som är på besök hos sina kolleger i Uddevalla.

Här finns det jobb! ”Vi saknar nio sjuksköterskor”, berättar Rønnaug Johansen, vård- och omsorgsansvarig i den lilla kommunen Notodden i Telemarks fylke på Norges sydkust. Nio av totalt 50 sjukskötersketjänster, inte undra på att kommunestyret hemma i Notodden givit henne lov att erbjuda 17 275 norska kronor i ingångslön till de svenska sjuksköterskor som nappar på jobberbjudandet. Det är nästan tretusen över tarifflönen i avtalet.

Om arbetsförmedlingen i Uddevalla lite diskret har hyst in sig i ett grått kontorshus nere intill centrum, är lasarettet några hundra meter norrut uppför backen sannerligen inte diskret. Den tegelröda huvudbyggnaden reser sig som ett utropstecken över omgivningen.

Men det är ett utropstecken i gungning. För lika optimistisk och förtröstansfull som stämningen är nere hos    telemarkarna på arbetsförmedlingen, lika oviss och pessimistisk är den här uppe. Om inte rentav upprörd och negativ.

– Vi har gormat. Vi har kämpat. Vi har samlat in 20 000 namn. Vi har demonstrerat. Vi har krävt en folkomröstning. Vi har överklagat till länsrätten. Vi har skrivit brev till Margot Wallström och Margareta Winberg.

Det är Ann-Christine Hermansson som berättar. Hon är barnmorska på förlossningsavdelningen på Uddevalla sjukhus, och en av de drivande bakom protesterna mot att sjukhusets kvinnoklinik och barnklinik ska flyttas till NÄL, Norra Älvsborgs länssjukhus.

Ja, formellt finns förstås varken NÄL eller Uddevalla sjukhus längre. De är numera delar av NU-sjukvården. Förkortningen NU ska uttydas NÄL/Uddevalla, fast det är inte hela sanningen. I NU-sjukvården ingår också Dalslands sjukhus i Bäckefors samt sjukhusen i Strömstad och Lysekil.

Strider mot lagen?
För Ann-Christine Hermansson och hennes kollega Margaret Samuelsson innebär flytten att man från politiskt håll nedvärderar kvinnors och barns behov.

I en skrivelse i nio punkter har de överklagat landstingets beslut från den 31 oktober i fjol. Det strider mot hälso- och sjukvårdslagen, anser de.

– Eller också får man skriva om HSL så här: ”Du får fullgod vård om du har en jäkla tur”, säger Ann-Christine Hermansson.

I ett hörn av sjukhustomten i Uddevalla ligger Gula Villan med de fackliga expeditionerna. I konferensrummet sitter Vårdförbundet SHSTFs ledningsgrupp inom NU-sjukvården samlad till ett av sina regelbundet återkommande möten.

– NU-sjukvården började som ett samarbetsprojekt mellan sjukhusen för att höja kvaliteten och minska kostnaderna för administration och lokaler, berättar Elisabeth Lindahl, anestesisjuksköterska på NÄL och en av Älvsborgsavdelningens representanter i ledningsgruppen.

Från Vårdförbundet SHSTFs sida var man inte så kritisk mot tanken på ett närmare samarbete mellan de båda sjukhusen – så länge det handlade om en utveckling av vården utan nedskärningar. Men innan sammanslagningen ännu var genomförd kom alla sparbetingen. Och då sa Vårdförbundet SHSTF nej till en sammanslagning.

Det handlar om stora tal. Kostnaderna ska minskas med över 200 miljoner kronor, 250 vårdplatser ska bort, antalet anställda som måste sluta är 800 av dagens 5 000.

Ett första försök att sammanlänka de båda sjukhusen gjordes i början av 1990-talet. Men då var tiden inte mogen. Kanske var politikerna inte tillräckligt sammanpratade för att rå på läkarnas motstånd. Det är i alla fall en tolkning Gunilla Niklasson gör. Hon är sjuksköterska på Uddevalla sjukhus, men facklig på heltid som ordförande i klubben på sjukhuset och i den fackliga ledningsgruppen för NU-sjukvården.

Sammanpratade politiker
För nu är politikerna sammanpratade, och det trots att de kommer från två olika landsting. Mitt emellan Uddevalla och Trollhättan, där NÄL ligger, går en landstingsgräns. För att kunna bilda ett administrativt gemensamt sjukhus har de båda landstingen fått lov att bilda ett kommunalförbund. På samma sätt har de båda avdelningarna inom Vårdförbundet SHSTF fått samarbeta. Resultatet är den gemensamma ledningsgruppen.

Dessutom har de fackliga organisationerna över alla förbundsgränser bestämt sig för att samarbeta. I januari 1996 slöt sex fackföreningar på sjukhuset ett samarbetsavtal, och det har undan för undan kompletterats med nya policydokument. Till sin hjälp har de haft en arbetstagarkonsult, som arbetsgivaren betalar.

Ett akutsjukhus
I våras argumenterade de fortfarande för att den samverkan mellan sjukhusen som arbetsgivarsidan bestämt sig för skulle utformas så att ett av sjukhusen blev akutsjukhus, medan det andra blev specialist- eller elektivt sjukhus.

På den punkten fick de ge sig. Nu arbetar de med ett utvecklingsprogram för det sammanslagna sjukhuset. Viktiga begrepp i det är kretslopp, samverkan, utvecklingsorientering. Kretsloppet är i det här fallet inte naturens kretslopp, utan arbetslivets. Idén är att ingen ska behöva bli arbetslös. Man ska alltid ha möjligheter att utveckla sig för att kunna ta på sig nya arbetsuppgifter om man blir överflödig i de gamla.

Med utvecklingssprogrammet som grund har man begärt att få ett framtidsavtal med arbetsgivaren. I det har de fackliga organisationerna föreslagit att de anställda skulle få en anställningsgaranti fram till 2001. De vill också ha investeringar i utbildning och IT, bättre arbetsmiljö och uppföljningar av vårdkvaliteten, förlängd genomförandetid för klinik-sammanslagningarna och en ny ledningsorganisation.

Långt framme i tänkandet
Än så länge har man inte kommit fram till något avtal med de fackliga organisationernas förslag som grund, även om Gunilla Niklasson en smula stolt berättar att politikerna i NU-direktionen är imponerade och säger till facken att ”ni är flera år före oss” i tänkandet.

En liten framgång är kanske att arbetsgivaren i månadsskiftet november/december gav besked om att ett kunskapscentrum skulle startas vid årsskiftet. Det ska förmedla basutbildning, särskilt riktad utbildning och utveckling till dem inom NU-sjukvården som söker det. Men de som riskerar att bli av med sina nuvarande jobb har förtur. Kunskapscentrum är först knutet till anställningsgarantin, som gäller till årsskiftet 1998/99, men ska fortsätta sin verksamhet också därefter.

Magnus Sandberg är sjuksköterska på ortopedkliniken men på halvtid IT-samordnare på kliniken. I en trång och kal före detta läkarexpedition med utsikt över skogen som omgärdar NÄL har han sin dator. På skrivbordet ligger handböcker för olika dataprogram.

Bypolitik avgjorde
Magnus Sandberg berättar hur olika kommittéer tillsattes för att förbereda sammanslagningen. Bland annat fick de i uppdrag att presentera konsekvenserna av att man antingen samlade all akutsjukvård i det ena sjukhuset och lät det andra specialisera sig på elektiv vård, eller också skapade ett x-sjukhus och ett y-sjukhus, där båda skulle ha akutmottagning med tillhörande intensivvårdsfunktioner, men där övriga specialiteter skulle delas upp mellan de båda sjukhusen.

Det blev x- och y-varianten. Inte för att personalen ville det, och inte heller för att det gagnade verksamheten, utan av bypolitiska skäl. I Älvsborg kunde man inte tänka sig att låta Uddevalla få akutsjukhuset, lika lite som politikerna i Uddevalla kunde låta NÄL bli det. Åtminstone tolkar Magnus Sandberg det så. Ett exempel är ortopeden, hans egen klinik.

– Det var ett politiskt beslut att NÄL blev x-sjukhuset och Uddevalla y-sjukhuset. Men för att uppnå det politiska målet – att de båda sjukhusen skulle behålla sin inbördes storlek – måste något flyttas över från NÄL till Uddevalla. Det blev ortopedkliniken. Så gör politikerna för att rädda sitt eget skinn, medan vi får stoppat i halsen att vi bara slåss för att rädda våra egna jobb.

Magnus Sandberg tycker att det hade varit mer acceptabelt om man från politiskt håll hade bestämt sig för att välja varianten med ett akutsjukhus och ett sjukhus med specialist-mottagningar. Vårdförbundet SHSTFs ledningsgrupp är inne på samma linje.

– Kanske hade det varit bättre att ta ett rejält tag direkt, för att folk sedan skulle få arbetsro. Vi är inte i och för sig emot strukturförändringarna – det vi sagt nej till är neddragningarna. Det var därför vi inte ville gå med på sammanslagningen av NÄL och Uddevalla, sammanfattar Gunilla Niklasson i ledningsgruppen.

Men den är nu ett faktum. ”Förlovningen” under 1995 bekräftades av ”bröllopet” den 1 januari 1996. Trots det är alla strukturer ännu inte klara. Visserligen är det mer eller mindre klart till vilken ort de olika klinikerna ska lokaliseras, men än återstår många beslut att fatta om dimensionering och vilken sjuksköterska som ska få jobba var.

– Medlemmarna är oroliga: Finns det plats för mig och var ska jag arbeta framöver? Måste jag pendla? säger Gunilla Bodén Olsson i ledningsgruppen.

Dålig information
En av de oroliga är Ingela Ryberg. Vi träffas i entréhallen, Ingela har just hämtat ut medicin på apoteket. Hon är sjuksköterska på Uddevallas barnklinik. Personalen har fått veta att barnkliniken ska flytta till NÄL i april eller maj, men några besked om bemanning och hur man ska tjänstgöra har de inte fått. Att inte ha fått veta om det finns något jobb kvar åt henne när det bara är fyra månader kvar till flytten är frustrerande. Och hon är kritisk mot hur informationen fungerat.

När beslutet kom om att avdelningen skulle flytta, kom ingen ansvarig och höll ett möte för att informera om det. Beskedet kom bara i form av en skrivelse med internposten till avdelningen.

– En barnsköterska fick gå och hämta cheföverläkaren, som tyckte att det var avdelningschefens sak att informera oss. Men hur ska hon kunna göra det om hon inte fått någon information själv!?

Papper har det inte varit ont om. Men papper kan man inte diskutera med eller ställa frågor till, som Ingela Ryberg uttrycker saken. Det tycker inte heller Lena Nilsson:

– Jag har fått papper, från facket också, men jag har inte orkat läsa dem.

Lena arbetar på infektionskliniken på Uddevalla sjukhus. Hon är vikarie, egentligen har hon sin tjänst på ortopedkliniken. Hur hennes framtid ska se ut vet hon inte.

– Att resa en timme till NÄL varje dag, nej det vill jag inte. Fast hellre det än arbetslös, förstås. Det bästa vore nog att jag fick sparken.

Lena Nilsson menar naturligtvis inte att hon vill bli arbetslös. Däremot hoppas hon att få komma till det kunskapscentrum som skapats från och med årsskiftet – hon har ingen vidareutbildning efter sjuksköterskeexamen men vill gärna skaffa sig en sådan.

Elisabeth Ekland och Elsa Karlsson har båda jobbat 16 år på Uddevallas IVA. Därför känner de sig rätt säkra på att få behålla sina jobb. Båda tycker att det har kommit mycket information. Elsa tror att det är bra, de som är oroliga för sina anställningar behöver mycket information. Elisabeth är mer kritisk, kanske är informationsmängden överdriven.

– Det är ändå mest ett spel för galleriet. Vi ska vara ”delaktiga” – men i själva verket har vi ingenting att säga till om. Det blir som ledningen har tänkt sig i alla fall.

Sammanslagningen är påtvingad av ekonomin. Allt är dock inte negativt. För visst kan man dra erfarenheter av varann. Men inte är det för att höja kvaliteten som man flyttar väl fungerande kliniker!

Så tycker Elisabeth Ekland och något liknande säger Eva Lena Johansson, anestesisjuksköterska på centraloperation på NÄL. Hon berättar att all ortopedkirurgi ska flyttas till Uddevalla, trots att NÄLs operationsavdelning är billig och effektiv och knappast har några köer alls.

– Det kommer att bli jättelånga köer! I Uddevalla hinner de ju inte med alla sina egna patienter – vi tar emot en del av dem här.

Har upplevt det förr
Hennes kollega Elsy Olausson är i och för sig inte främmande för att slå ihop de båda sjukhusen – men då måste man ha modet att göra det fullt ut och lägga ner det ena sjukhuset. För hon har erfarenhet från tidigare att leva med ett sjukhus under två tak. Innan NÄL var byggt fungerade de båda dåvarande sjukhusen i Trollhättan och Vänersborg så som Uddevalla och NÄL ska göra nu.

– Vi hamnar i samma situation igen! Att sjukhus normalt ser ut som de gör beror ju på att alla som vårdar patienterna är beroende av varandra. Människan är ett komplex av organ som fungerar ihop – då måste sjukhuset också göra det.

Kvar i det gamla sjukhuset i Vänersborg finns i dag bland annat rehabiliteringsklinikerna. Fast det är fel att säga att de är kvar, de flyttade dit från dåvarande Trollhättans sjukhus när NÄL öppnades. Nu är de på väg till NÄL och Uddevalla; en del till det ena sjukhuset, resten till det andra.

– Vi fick ett 25-årigt kontrakt på lokaler i gamla Vänersborgs sjukhus och trodde väl att med det och med de ombyggnader som gjordes för att anpassa lokalerna till rehabiliterings-verksamheten skulle vi bli kvar där.

Men om ett år ska flyttlassen gå. Ingela Kide låter förändrings-trött. Först var det flytten 1988 till provisoriska lokaler. Sedan åratals väntan på att få en specialistkompetent läkare och lokalerna ombyggda. Nu strid igen för att få ändamålsenliga lokaler med bassäng och allt det andra som fordras för att kunna ge en bra vård.

Ingela Kide är förändringstrött. Det är all personal, förändringstrött och bitter. Det tror Magnus Sandgren, sjuksköterskan som också är IT-ansvarig på NÄLs ortopedklinik.

Han menar att sjukhusledningen är lyckligt lottad, med en lojal personal som står ut med mycket och ändå gör sitt bästa mot patienterna. Men när man sagt att vården efter nedskärningarna ska vara av bättre kvalitet än före, samtidigt som man sparkar 800 personer, då är det detsamma som att säga till dagens anställda att ”ni gör inget bra jobb i dag.”

– Om man skött den här förändringen på rätt sätt, satt målet först och inte stirrat så på pengarna och tiden, hade man haft ett helt annat utgångsläge. För nu kommer minnet av det här misslyckade förändringsarbetet att leva kvar. Ledningen har dåligt på fötter inför nästa förändring, säger Magnus Sandberg.

Hans kolleger på centraloperation, Eva Lena Johansson och Elsy Olausson, vittnar om just den uppgivenheten:

– Vi har haft det jättebra här, bantat, sparat pengar men varit stolta över att vi opererat billigt. Nu känns det mest kämpigt, takten har sjunkit, det har blivit vanligare att vi tvingas stryka operationer vid slutet av dagen för att vi inte hunnit med. Det enda man kan spara pengar på är att operera mindre, tycks det, säger Eva Lena Johansson.

Och ingen av dem är säkra på att de vill flytta med till Uddevalla. Kanske stannar de på NÄL och byter inriktning (mindre ortopedi, mera gyn). Eller söker sig till andra sjukhus.

– Kanske skulle man söka sig ett jobb i Norge, säger Eva Lena Johansson. Jag har hört att arbetstakten är betydligt lindrigare där än här. Fast de har ju bara tre veckors semester...