Hälso- och sjukvården präglas för närvarande av besparingar och omfördelningar av resurser, samtidigt ställs krav på bibehållen eller till och med förbättrad kvalitet i vården. En möjlighet att reducera kostnaderna är att använda metoder som har vetenskapligt dokumenterad effekt. Ett annat sätt är att undervisa och stödja patienter att öka andelen egenvård så att de belastar sjukvården mindre.

Den pågående omstruktureringen av sjukvården innebär bland annat att primärvården förväntas ta över patientgrupper som tidigare vårdades i den slutna vården. När distriktssköterskan och sjuksköterskan i primärvården (I fortsättningen står ”sjuksköterska” i de flesta fall för båda kategorierna) får allt fler uppgifter blir det nödvändigt med fortbildning. Den måste relateras till de mål och krav som finns på verksamheten som helhet. Alla måste ha aktuella kunskaper och kan inte förlita sig på vad de lärt sig i sin grundutbildning.

Sjuksköterskorna behöver också få möjlighet att kommunicera med kolleger utanför den egna vårdcentralen, vilket kan ske i en nätverksorganisation. Det krävs kunskap för att kunna använda effektiva åtgärder och verksamma behandlingsmetoder. Ökad kunskap får sjuksköterskan bland annat genom att ta del av forsknings- och utvecklingsarbeten. För att FoU-kunskapen ska komma till nytta i det dagliga sjukvårdsarbetet måste den spridas genom utbildning.

Avståndet mellan forskning och praktik är i dag stort för många sjuksköterskor på grund av att de saknar vetenskaplig tradition. I Socialstyrelsens allmänna råd 1995:5 sägs att en sjuksköterska inom sitt yrkesområde måste kunna både följa, utnyttja och medverka i forsknings- och utvecklingsarbete. Hon ska ta initiativ till och leda utvecklingsarbetet inom sitt specialområde (1).

I åliggandelagen betonas det personliga yrkesansvaret. Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonal bär själv ansvaret för hur han eller hon fullgör sina arbetsuppgifter och de ska utföras i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet (2).

Inom omvårdnadsarbetet finns det i dag en kontinuerligt ökande mängd kunskap med vetenskaplig grund. Jag tänker exempelvis på dokumentation av omvårdnad i patientjournalen med sökord enligt VIPS-modellen som vårdforskarna Margaretha Ehnfors och Ingrid Thorell-Ekstrand* introducerat eller undersökningar av hur patienter upplever och värderar vården**. Denna kunskap blir allt mer angelägen att utnyttja i praktiken. En god hjälp i detta arbete är bland annat distriktssköterskans kompetensstege där den erfarna distriktssköterskan är ledsagare eller rådgivare som förmedlar kunskap och stödjer den professionella utvecklingen hos den yngre kollegan. Varje nivå bygger på föregående och nya uppgifter ger möjlighet till utveckling. Allt efter egna önskemål samt bedömning av arbetsledaren flyttas distriktssköterskan till en ny nivå (3).

Primärvården behöver också en organisatorisk struktur som medverkar till att man tar tillvara och sprider goda idéer, kunskap och vetenskapliga resultat som är färdiga för klinisk introduktion. I arbetet med kvalitetsutveckling kan man ha hjälp av ”Den nationella kvalitetshandboken för distriktssköterskor”. När det gäller sårvård, som ofta är en väsentlig del av distriktssköterskans arbete, är ”Omhändertagande av bensårspatienter” skriven av vårdutvecklingschefen Christina Lindholm till stor hjälp.

I sydvästra sjukvårdsområdet i Stockholm (SVSO) finns 22 vårdcentraler och 174 sjuksköterskor varav 136 är distriktssköterskor. En av oss (Lena Törnkvist) tillträdde i januari 1995 en nyinrättad tjänst som vårdutvecklare. Vårdutvecklarens roll är att vara lyhörd för idéer och behov, att stödja och initiera forskning och projekt, bevaka omvårdnadsfrågor, driva dokumentationsutveckling samt ansvara för fortbildning och utveckling inom professionen.

Det kan innebära att vi ordnar med utbildning när vårdcentralerna får nya patientgrupper, till exempel människor i behov av hemdialys. Vi kan också se till att aktuell litteratur och vetenskapliga artiklar sprids till sjuksköterskorna.

Inom ramen för arbetet som vårdutvecklare bedrivs ett antal projekt, flera vetenskapliga, med handledning av den andre författaren (docent Lars-Erik Strender), som är överläkare vid landstingets enhet för allmänmedicin. Enheten finns på Novum forskningscenter vid Huddinge sjukhus där vi båda har vår arbetsplats.

Vi har infört dokumentation av omvårdnad enligt VIPS-modellen vid vårdcentralerna i vårt sjukvårdsområde med ett projekt kallat Omdoc. I ett annat projekt har vi tagit oss an den svåra frågan om delegering av läkemedelshantering. I ytterligare ett projekt har vi infört smärtombud i primärvården. Utvärdering av verksamheten är en självklar del i varje projekt. 

En av vårdutvecklarens första uppgifter blev att ta initiativ till att sjukvårdsområdet bildade ett utbildningsråd. Det består av sju sjuksköterskor som tillsammans funderar över vad som krävs för att stödja både distriktssköterskor och sjuksköterskor i primärvården så att de klarar sina arbetsuppgifter på bästa sätt. Gruppen ville också finna ett sätt att omhänderta och sprida den kunskap, idérikedom och kvalitetsarbete som finns inom primärvården i sjukvårdsområdet.

Med hjälp av DySSSy-metoden för kvalitetssäkring i vården (4) har utbildningsrådets representanter utarbetat ett förslag på en standard för hur de vill arbeta med fortbildning och utveckling. Fördelen med DySSSy-metoden är att den är praktisk och enkel och att den tar vara på vårdpersonalens egna kunskaper och erfarenheter. Att använda metoden ger möjlighet till utveckling, bland annat lär sig vårdpersonalen att analysera sitt eget vårdarbete och metoden kan också användas för att analysera det egna behovet av kunskap.     

Utbildningsrådets målsättning är att vara ett forum som främjar kvalitetsdiskussioner om behov av fortbildning samt utveckling inom professionen. Utbildningsrådet träffas regelbundet och var och en av de sju medlemmarna sammankallar i sin tur distriktssköterskor och sjuksköterskor till så kallade samrådsmöten. Varje medlem ansvarar för personalen på fyra vårdcentraler.

Förutom den fortlöpande muntliga inventeringen av behov av fortbildning sker också en årlig inventering av fortbildningsbehov med hjälp av en enkät som utbildningsrådet ställt samman. Genom enkäten utvärderas också utbildningsrådet och dess nätverk varje år. Behov av auskultationer, information om pågående projekt, kvalitetscirklar, folkhälsoarbete och övriga önskemål undersöks också.

Utbildningsrådet har många kontakter i landet och ser till att aktuell litteratur, artiklar, interna och externa utbildningar, aktuellt kvalitetssäkringsarbete samlas in, sammanställs och sprids i nätverket. Utbildningsrådets delmål är att vara ett resursforum dit exempelvis vårdforskare eller administratörer från sjukvårdsområdet inbjuds.

Forskningsresultat prövas och förs ut i praktiken, till exempel dokumentationsmodellen VIPS och den nationella kvalitetshandboken för distriktssköterskor. Verksamhets- och behovsanpassad fortbildning anordnas kontinuerligt. Ett kunskaps- och idéutbyte sker i sjukvårdsområdet och aktuell information kommer alla till del.

Utbildningsrådet och dess nätverk kan också uppmärksamma och definiera behov av nya utbildningsinsatser. Ett förbättrat kvalitetssäkringsarbete leder också till ett ökat behov av fortbildning eftersom kunskapsbrister ofta visar sig i det läget.

Representanter från samrådsmötena träffas för närvarande gruppvis för att under handledning i DySSSy-metoden utarbeta standarder för sina samrådsmöten. Av de sjuksköterskor som hittills deltagit i denna utveckling har handledningen och möjligheten att strukturera sina möten varit mycket uppskattad.

På samrådsmötena sker en fortlöpande inventering av behovet av fortbildning men också ett utbyte av kunskap och idéer. Vi talar om konsekvenser av nya författningar, dokumentation av omvårdnad, etiska frågeställningar med mera. Beroende på vilka önskemål om utbildning som finns anordnar kanske vårdutvecklaren ett seminarium.

Medlemmarna i utbildningsrådet kan komplettera med mindre föreläsningar eller kanske praktiska övningar.


Den som vill få vidare information om utbildningsrådet och dess nätverk kan kontakta Lena Törnkvist på telefon 08-608 87 21.

Referenser:
1. Kompetensbeskrivningar för sjuksköterskor och barnmorskor. Allmänna råd från Socialstyrelsen 1995:5.
2. Lag om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården, SFS 1994:953.
3. Hälsan i centrum. Riksföreningen för distriktssköterskor, nr 3, 1996.
4. DySSSy – en dynamisk modell för kvalitetssäkring. Svensk sjuksköterskeförening 1990.