Den 23 november 1993 antog EG ett nytt arbetstidsdirektiv och EU-länderna fick tre år på sig att anpassa sin lagstiftning till det nya direktivets bestämmelser. I och med att Sverige blivit EU-medlem gäller nu det direktivet även i Sverige, från den 23 november förra året.

Men ändå råder det stor osäkerhet om vad som gäller. Orsaken är olika förslag och uttalanden från den statliga arbetstidskommittén och från jurister som är kritiska mot kommitténs tidigare förslag.

När Sverige gick med i EU tillsatte regeringen en arbetstidskommitté som skulle analysera och se om Sverige måste ändra sina arbetstidslagar. Kommittén kom fram till att det endast behövdes små justeringar, bland annat att det inte är tillåtet att träffa kollektivavtal som strider mot EU-direktivet.

– Den analysen fick kraftig kritik från jurister som hävdade att det krävdes betydligt större förändringar, berättar Lars Thelander, förhandlingsombudsman på Vårdförbundet SHSTFs centrala kansli.

Arbetstidskommittén fortsatte sedan sitt arbete, samtidigt som riksdagen beslutade om kommitténs tidigare föreslagna mindre förändringar. Det nya kommittéförslaget kom i höstas och är nu ute på remiss. Vårdförbundet SHSTFs lokala avdelningar har fått remissen och ska lämna in sitt förslag till centrala kansliet i början av mars.

Här står vi nu. EU-direktivet gäller från den 23 november, riksdagen har beslutat om smärre förändringar som enligt många inte räcker och arbetstidskommittén har ett nytt lagförslag ute på remiss. Frågan är då vad som gäller?

– Det finns en gråzon och därmed en risk för tolkningsproblem. EG-direktivet tar över svensk lagstiftning. Utifrån verksamhetens art finns dock möjligheter att göra undantag från direktivet, säger Lars Thelander.

Ett sådant undantag skulle kunna vara nattarbetstiden. Enligt EG-direktivet får man arbeta högst åtta timmar per natt, men om man följer det skulle hälso- och sjukvården inte fungera.

Några 100-procentigt klara regler finns inte. Eftersom EG-direktivet är så nytt som från 1993 har EU-domstolen inte utarbetat någon praxis om vad som gäller. Så det blir för arbetsmarknadens parter att känna sig försiktigt fram innan en praxis har skapats. Mycket talar för att frågan därför kommer upp i förhandlingar längre fram.