Visst behövs både undersköterskor och sjuksköterskor i vården! Och det går naturligtvis inte att rationalisera bort hur många anställda som helst. En god omvårdnad kräver människor, hur utvecklad tekniken än är. Men därmed inte sagt att sammansättningen och kompetensnivån måste se likadan ut när förutsättningarna förändrats. Om detta har Vårdförbundet SHSTF och Kommunal olika uppfattningar, något som debatterats flitigt i medierna och på arbetsplatserna. Den tändande gnistan var en debattartikel skriven av Vårdförbundet SHSTF i Gävleborg.
Så här ser jag det.

Landsting och kommuner får allt mindre pengar att röra sig med. Det beror dels på den höga arbetslösheten – färre betalar skatt – och dels på att staten kräver att kommunernas ekonomi ska vara i balans till år 2000. Till detta kommer ett kommunalt skattestopp.

Därav de stora sparbetingen, och därav det framtida så kallade vårdgapet, dvs att det inom en ganska snar framtid kommer att fattas många miljarder för att ge medborgarna den vård de behöver och har rätt till.

Om denna utveckling kan man ha olika uppfattningar, och även försöka påverka politiskt. Även om kommunerna kommer att få mer pengar till äldreomsorgen, som staten nyligen aviserat, kvarstår det faktum att vården står inför en genomgripande förändring. Och det är inte bara dåligt.

Alla som arbetar inom vården vet att det finns pengar att spara och rationaliseringsvinster att göra. Inte i första hand genom att avskeda personal, utan framför allt genom att förändra en stelbent och otidsenlig arbetsorganisation och göra den mer ändamålsenlig och effektiv. I det arbetet är det verksamheten, dvs patientnyttan, som måste stå i centrum, inte de yrkesgrupper som finns i vården.

Detta är kärnan i Vårdförbundet SHSTFs syn på den pågående strukturomvandlingen av vården. Det innebär också att vi måste acceptera att en annan vårdorganisation kanske inte kräver samma personalsammansättning med samma fördelning som för tio år sedan. Förändrade förutsättningar – ny teknik, kortare vårdtider, fler äldre – måste få konsekvenser för personalens sammansättning och kompetensnivå.

Därför är det orimligt att, som Gävleborgs läns landsting, ha en personalpolitik utifrån något slags absurd rättvisa som bygger på principen öga för öga tand för tand.

Det vill säga att för varje undersköterska som avskedas/anställs ska en sjuksköterska avskedas/anställas.

Då blir det sysselsättningen som står i centrum, inte verksamheten och definitivt inte patienten. Men vården kan inte fungera som en sysselsättningsregulator. Den höga arbetslösheten är ett allvarligt samhällsproblem, som är regeringens ansvar. Det kan inte stjälpas över på kommuner och landsting – eller i förlängningen på patienten.

Undersköterskorna är en viktig yrkesgrupp som har en självklar plats i hälso- och sjukvården. Det är förståeligt att oron är stor bland Kommunals medlemmar, eftersom kompetenskraven på vårdens anställda ständigt skärps. Samtidigt förskjuts vårdens tyngdpunkt allt mer från landstingens slutenvård till kommunernas sjukhem och hemsjukvård, där omvårdnaden är det stora och växande behovet. Den utvecklingen kommer att accelerera och då gäller det att vara med på tåget.

Därför borde det finnas förutsättningar för ett samarbete mellan vårdens två största fackförbund. Men tyvärr finns just nu inga förutsättningar för samverkan. Vi står alltför långt ifrån varandra, beroende på att vi befinner oss i så olika lägen. Det är förståeligt men tråkigt. Förhoppningsvis är det också tillfälligt.