Ack, tulipanaros! Redan 1909 drömde Robb Hampton om dig, när hon vid ICNs tredje kongress i Paris slogs av att sjuksköterskorna pratade olika språk. Och inte bara i bokstavlig bemärkelse, utan också genom att de menade olika saker med de termer de använde. ”Vi måste skapa ett sjuksköterskornas esperanto”, skrev hon i sin rapport från kongressen.

90 år senare pågår arbetet med att få denna tulipanaros att växa. Men det är mödosamt, och projektet är heller inte oomstritt. Det framgick när en panel av forskare och praktiker diskuterade ICNP på Nursing Informatics ’97.

”Politiskt” projekt
ICNP, International Classification for Nursing Practice, är alltså ett projekt med målet att ge sjuksköterskorna ett gemensamt språk. Detta är nödvändigt när informationen susar fram snabbt och oreglerat på de elektroniska motorvägarna. Initiativtagare är ICN, den internationella sjuksköterskeorganisationen. Till skillnad från till exempel ICN-projektet Telenursing, som mer handlar om hur man ska använda tekniken, är ICNP ett ”politiskt” projekt.

Det menade June Clark, professor från Swansea i Wales, som inledde paneldebatten om ICNP. (Vårdfacket intervjuade henne i nr 7/97 om just ICNP.)

”Politiskt” ska förstås i det här sammanhanget inte förstås partipolitiskt, utan som en inriktning från ICN på det som är viktigt för sjuksköterskor och deras arbete. Ett sådant inslag underströk June Clark i sin presentation av projektet:

– ICN är besjälat av att utveckla primary nursing, och ICNP är ett sätt att understryka den inriktningen.

En kort tillbakablick: ICNP-projektet drogs i gång 1990. Just nu har man kommit så långt att det sedan 1996 finns en första version av ICNP (alfa-versionen) ute på remiss. Alla som har synpunkter är välkomna med dem. Alfa-versionen finns både i tryckt form och på Internet. Målet är att en andra version (beta-versionen), byggd på de synpunkter som kommer in, ska finnas klar 1999.

Tar emot synpunkter
Revideringen har redan börjat (fast June Clark underströk flera gånger under NI-kongressen att alla synpunkter, inte minst kritiska, fortfarande är välkomna). I sin presentation redovisade hon en del av de förändringar i förhållande till alfa-versionen som man redan är på gång med, och som syftar till förtydliganden och en klarare struktur.

På Island har man testat ICNPs alfa-version. Ásta Thoroddsen vid Islands sjuksköterskehögskola har lett testet. Hon hade en del gott att säga om ICNP:

– Idén om ett särskilt omvårdnadsspråk är utmärkt. Det finns klassifikationsområden i ICNP som inte finns i medicinsk terminologi, som till exempel begreppen osäkerhet, sorgsenhet, ilska, skuld.

Men Ásta Thoroddsen hade också kritiska synpunkter. Hon menade att ICNP ofta är för komplext, med för många nivåer. Många definitioner har ingen teoretisk underbyggnad inom omvårdnaden. Ibland förenklas komplexa situationer i för hög grad, andra gånger beskrivs enkla situationer alltför tillkrånglat. ICNP är också för svårt för att använda i det dagliga arbetet för den vanliga sjuksköterskan.

– Vi hade hoppats att vi skulle kunna säga om ICNP att aha, det här var just vad vi behövde. Men den tiden har inte kommit än!

Walter Sermeus från Katolieke Universiteit, Liége, Belgien, angrep själva tanken på att skapa ett gemensamt språk för omvårdnad:

– Försök få hela världen att använda samma slags elektriska uttag. Försök få engelsmännen att övergå till högertrafik. Försök få tio miljoner sjuksköterskor att ta till sig att det finns ett omvårdnadsspråk!

Inget av detta är genomförbart, var hans slutsats. Hans rekommendation var att man i stället skulle lägga krafterna på att lösa kommunikationsproblemen mellan de språk som finns i dag. Alla de viktiga informationskällor som finns och används i dag har sina brister. Och det är just hur man använder informationen som är det viktiga, inte informationen i sig.

– För mig är ICNP inte en vokabulär utan ett sätt att göra omvårdnaden synlig – för oss själva och för andra, menade Walter Sermeus.

William Holzemer, forskare vid University of California, San Fransisco, ville byta perspektiv:

– ICNP innebär ett inåtvänt perspektiv på vården. Ett högre mål är att sätta patienten i centrum. Hur väl hörs patientens röst – och hans familjs?

Initierat uppifrån
Han kritiserade också ICNP för att vara initierat uppifrån och inte vara byggt på klinisk verksamhet. Han underströk att omvårdnad är ett interaktivt, flexibelt arbete och efterlyste synpunkter på hur ICNP fungerar ihop med andra omvårdnadsterminologier.

June Clark välkomnade de kritiska synpunkterna. Hon underströk att ICNP inte är ett färdigt projekt. När det hela drogs i gång för några år sedan var ett av uppdragen att lista alla de termer som fanns. Då fann man att utbudet var ganska begränsat, främst koncentrerat till USA och Australien.

Men under de år som ICNP-projektet pågått har det skett en väldig utveckling i världens alla hörn. Visst byggde man då i mångt och mycket på det som kunde hämtas från USA, men samtidigt passade inte terminologin alltid med förhållandena i Chile och Nepal. June Clark efterlyste återigen remissvar:
– ICNP ska fungera som ett enande ramverk. Kanske vet vi ännu inte vad det blir av det, däremot vet vi att det inte betyder att sjuksköterskorna ska behöva ge upp sitt sjuksköterskespråk.

Uppfinna hjulet igen?
Från salen påpekade en av åhörarna att det tog läkarna 40 år att enas om ett klassifikationssystem för medicinen (och under rätt hårdhänt ledning). Margareta Ehnfors, högskolan i Örebro, fortsatte jämförelserna genom att ta upp klassifikationssystem i andra beteendevetenskaper – ”vi behöver ju inte uppfinna hjulet varje gång”.

Visst finns det en del att hämta, särskilt sedan den medicinska terminologin setts över och den nya ICD-10 kommit, instämde June Clark (ICD-10 är tionde versionen av International Classification of Diagnosis, som trädde i funktion i början av året), medan Ásta Thoroddsen påpekade att det finns termer som är unika för omvårdnaden och att det måste få genomslag i ICNP.