Vårdpersonalen vid det största sjukhuset på Färöarna, Landsygehuset i Torshavn, har upplevt några slitsamma och stormiga år. Stora besparingar har gjorts främst inom omvårdnaden, där åtskilliga undersköterskor och några sjuksköterskor har blivit uppsagda. Avdelningssjuksköterskorna på sjukhuset fick i början av 90-talet dessutom ansvaret för den egna avdelningens personalbudget. Pengarna skulle de hushålla med så gott de kunde. Det hette att de skulle få använda överskottet till utbildningsinsatser på avdelningen, men i verkligheten blev det sällan några pengar över, tvärtom. På Färöarna är det arbetsgivaren som står för sjuklönen den första månaden, efter de två karensdagarna. På många avdelningar saknades det pengar till vikarier i slutet av året när pengarna var förbrukade.

– Det gick till och med så långt i ett fall att en sjuksköterska som skulle gå igenom en planerad operation ställde in den av lojalitet med kollegerna, berättar Vilgerd Astridardottir som är översjuksköterska på psykiatrikliniken.

Ville inte lyssna
Lika många patienter som tidigare skulle få vård var kravet från politikerna och sjuksköterskorna fick snart en känsla av att sjukhusledningen vägrade lyssna till deras synpunkter att omvårdnaden om patienterna blev lidande eller till kritik över den egna arbetssituationen.

Bakgrunden är den katastrofalt dåliga ekonomi som Färöarna drabbades av i slutet av 80-talet på grund av hög konsumtion för lånade pengar samtidigt med en mycket svår nedgång i den viktigaste inkomstkällan fisket. Hela det färöiska samhället hamnade i en djup ekonomisk kris. Kraven på stora besparingar i vården blev akuta och politikerna tillsatte en ny sjukhusdirektör för att verkställa beslutet.

Ledningsorganisationen på sjukhuset som den såg ut då hade en sjukhusdirektör i toppen tillsammans med en vicedirektör, som också var läkare. De båda var inte enbart chefer för Landssygehuset utan också för de två mindre sjukhusen på andra öar. Under dem fanns en föreståndarinna (sjuksköterska) och en vice föreståndarinna med ansvar för omvårdnaden, flera överläkare ansvariga för den medicinska vården och en inspektör för servicefunktionerna.

Stora besparingar
Sjukhusdirektören Høgni Joensen, som kom från oljebranschen, fick i uppdrag att på ett enda år spara 15 procent av sjukhusets hela budget utan att produktiviteten i vården sänktes. Han ställde som krav för sitt arbete att han fick en medicinskt sakkunnig rådgivare, en chefläkare som vicedirektör vid sin sida, som kunde granska besparingsförslagen – en försäkring för ledningen att de beslutade nedskärningarna inte kom att innebära risker för patienterna.

Besparingarna kom helt och hållet att läggas på omvårdnaden och servicefunktioner som tvätt och vaktmästeri. Lika många undersökningar, behandlingar och operationer som tidigare skulle göras. Det rent medicinska arbetet, läkarnas tjänster och medicinsk apparatur undantogs från alla besparingar vilket sjuksköterskorna upplevde som orättvist. På vissa avdelningar, särskilt operation, blev spänningarna mellan sjuksköterskor och läkare mycket stora.

Beslut utan information
– Många förändringar genomfördes utan att sjuksköterskorna och den övriga vårdpersonalen blev informerade i förväg. Exempelvis las en dagavdelning på medicinkliniken plötsligt ner, säger avdelningssjuksköterskan Helena Dahl Olesen.

Avdelningssjuksköterskorna saknade mer och mer en företrädare för omvårdnaden i ledningen.

– Sjukhusdirektören började dessutom bryta ner auktoriteten hos den föreståndarinna vi hade för omvårdnaden på sjukhuset, som var placerad under direktionen, säger Vilgerd Astridardottir.

Många och långa diskussioner om den svåra arbetssituationen följde bland avdelningssjuksköterskorna. Slutligen bestämde de sig för att skriva ett brev till lagmanden (statsministern) om de besvärliga förhållandena på sjukhuset.

Kunskapen om brevet läckte ut till pressen och övriga massmedia och sjuksköterskornas situation var snart känd hos hela befolkningen, som ställde sig på sjuksköterskornas  sida i konflikten.

Avdelningssjuksköterskorna kallades till statsministern som lovade dem en grundlig genomgång av förhållandena på sjukhuset av en utomstående organisationskonsult. Valet föll på den danska firman DIOS.

Konsulterna kom och talade med alla inblandade parter. I sin rapport påpekade de att sjukhusledningen lyckats uppnå målet att klara sjukvården med bibehållen produktion och införande av nya behandlingsformer trots nedskärningar i sjukvårdsbudgeten på 20 procent mellan 1990 och 1996.

Konsulterna ansåg att det fanns ett generellt behov av att höja ledningskompetensen på Landssygehuset. Avdelningssjuksköterskornas brev till statsministern var ett uttryck för ledningskrisen på sjukhuset. Driften av ett modernt sjukhus ställer krav på mer än medicinska kunskaper och omvårdnadskunskaper, hävdade de. Direktionen och särskilt sjukhusdirektören hade blivit utsedd till syndabock av vårdpersonalen, ett utslag för direktionens brist på förståelse för vårdpersonalens synpunkter. I sin beskrivning av stämningen och relationerna på operation använder konsulterna ord som ”aggression” och ”psykisk terror” mellan sjuksköterskor och läkare.

Deras förslag till ny organisation omfattade en sjukhusdirektör och en vicedirektör i toppen som tidigare. Förslaget innebar också att fyra centra för kirurgi, medicin, psykiatri respektive service skulle etableras under direktionen. Varje klinisk centerchef skulle vara läkare och ha ett samlat ansvar för centrets aktiviteter och ekonomi. Underställd läkaren skulle det finnas en översjuksköterska vid varje center.

Tjänster försvann
DIOS föreslog vidare att tjänsterna som föreståndarinna, viceföreståndarinna och inspektör skulle försvinna. Konsulterna redovisade att de övervägt att utvidga direktionen med en chefsjuksköterska, men kommit fram till att det inte fanns behov av omvårdnadskunskap i den absoluta ledningen.

Sjuksköterskorna var minst sagt upprörda av innehållet i rapporten. I stället för att stärka ledningen för omvårdnaden hade de ledningsfunktioner som faktiskt fanns för sjuksköterskornas arbete plockats bort och förklarats som onödiga. Planer på en strejk för att protestera började ta form. I sjuksköterskeförbundet visste man att sjuksköterskorna hade stöd hos befolkningen för sin sak, det hade ju visat sig efter brevet till lagmanden.

– Vi tog ut sjuksköterskor i strejk vid den kirurgiska kliniken, vid operation och medicinkliniken, med undantag för dialys, berättar Joan Ziskason, förbundsordförande för de färöiska sjuksköterskorna. Läkarna fick be om lov för att lägga in patienter.

Strejken startade tisdagen den 24 september förra året. En vecka senare, på kvällen den 30 september, fick sjuksköterskorna, under stor pressbevakning vid förbundshuset i centrala Tórshavn, igenom sina krav på en omvårdnadsdirektör i direktionen och översjuksköterskor på kliniknivå, jämställda med chefläkarna för respektive klinik, och strejken blåstes av. ”Hon kom, hon sågs, hon segrade” skrev en tidning till bilder på Joan Ziskason, i en stort uppslagen artikel om strejken.

– Det var några verkligt pirriga dagar, säger hon. Det kändes som om jag kom rätt in i förberedelserna för strejken efter att jag valts till förbundsordförande i mars 1996.

Rekryteringen inte påbörjad
Omvårdnadsdirektörens tjänst är förhandlad. Tjänste-beskrivningen ställer krav på att det blir en vidareutbildad sjuksköterska med lång erfarenhet av personalledning. Men fortfarande har rekryteringen inte startat och det är både förbundet och sjuksköterskorna på Landssygehuset missnöjda med.

– Nu brådskar det, det är viktigt att omvårdnadsdirektören finns med från början i den nya organisationen, säger Joan Ziskason.

När tjänsterna som översjuksköterska på kliniknivå presenterades stod det klart att de var halvtidstjänster. Likadant var det med centercheftjänsterna. Det kunde varken sjuksköterskeförbundet eller läkarna i specialläkarförbundet godta. Därför är nu den frågan remitterad till diskussion i respektive förbund.

Sjukhusdirektören Høgni Joensen, som inte längre är sjukhusdirektör utan sakkunnig hos den nya hälsoministern, håller inte riktigt med om att omvårdnadsdirektören absolut måste vara sjuksköterska.

– Det ska vara en person med direkt erfarenhet av vården, säger han. Jag räknar med att en person ska rekryteras inom kort.

Han berättar att han inte var helt nöjd med konsultföretaget DIOS slutsatser. Han menar, lite oväntat, att det inte borde ha varit uttalat att chefen för varje center skulle vara läkare. Det viktiga är chefsegenskaperna och då skulle konsulten inte ha specificerat en yrkeskategori.

Det är uppenbart när man talar med sjuksköterskor på Landssygehuset att de upprörda känslorna ännu inte har lagt sig. Det kommer att krävas att de nya chefspersonerna både är lyhörda för personalens synpunkter och har förmåga att samla och ena de olika yrkesgrupperna så att arbetslusten kommer tillbaka.

– Den nya omvårdnadsdirektören får en tuff position, säger Joan Ziskason. Hon ska ju inte bara företräda sjuksköterskorna och omvårdnadsarbetet utan se till hela sjukhusets bästa. Krav kommer att ställas på lojalitet uppåt, det vill säga med sjukhusdirektören och politikernas beslut.