Utbildningen till sjuksköterska har varierat genom åren. Sedan 1994 är grundutbildningen treårig. Förlängningen av utbildningen till tre år har en hel del att göra med anpassningen till EU-krav. Men det är också av stor betydelse att utbildningen sedan 1977 är en högskoleutbildning.

Högskolereformen från 1977 slog fast att de mål som gäller för högskoleutbildning också skulle börja gälla för alla medellånga vårdutbildningar. Det vill säga utbildning till sjuksköterska, biomedicinsk analytiker, sjukgymnast, arbetsterapeut och föreståndare inom social omsorg. I reformen betonades att undervisningen ska ”vila på vetenskaplig grund och vara forskningsanknuten”.

Inträdeskraven varierar
Universiteten och högskolorna blev ganska snart kritiska mot den centrala styrningen av uppläggningen av utbildningen. Kritiken ledde fram till 1993 års högskolereform som innebär en decentralisering av beslut till universitet och högskolor. Det betyder att vårdhögskolorna och universiteten själva kan bestämma om innehåll och behörighetskrav för lokala kurser och utbildningsprogram. Därför kan bland annat inträdeskraven till magisterutbildning variera mellan olika universitetsorter.

De första sjuksköterskorna från den nya treåriga utbildningen har nu hunnit ta examen och börjar söka sig till påbyggnadsutbildningar för att få kompetens som specialistsjuksköterska, eller till magisterutbildningen vid universitetens omvårdnadsinstitutioner. Där konkurrerar de om platserna med sjuksköterskor som har utbildning enligt äldre studiegång.

Den ökande efterfrågan på högre utbildning ställer till en del problem för vårdhögskolor och omvårdnadsinstitutioner. Dels finns det inte studieplatser för alla som söker, dels har inte lärarkompetensen alltid hängt med de ökande kraven. Majoriteten av vårdhögskolelärarna i Umeå har magisterkompetens. De som ännu inte har det går just nu eller söker till D-kursen, som de kan läsa på halvfart. Individuella upplägg sker för att lärarna ska kunna pussla ihop studier med arbete.

Lilian Jansson, som är universitetslektor vid omvårdnads-institutionen på Umeå universitet berättar att institutionens professor Astrid Norberg under hösten, tillsammans med andra experter, rest runt i landet på Högskoleverkets uppdrag för att bedöma de vårdhögskolor som begärt rätt att examinera studenter för kandidat- och magisterexamen. I den utvärdering av medellånga vårdutbildningar som gjordes 1995-96 visade det sig att flera vårdhögskolor inte höll måttet för kraven på en högskolemässig nivå i undervisningen.

I Umeå har det hittills varit så att universitetslektorerna på omvårdnadsinstitutionen, som alla är disputerade, har skött examinationen i omvårdnad på C- och D-nivå.

Lilian Jansson betonar att de i Umeå har hållit hårt på att det ska vara så. Studenternas handledare på C- och D-nivå ska vara disputerade för att man ska kunna försäkra sig om rätt kvalitet i undervisningen. I Umeå försöker man dessutom få in C- och D-studenterna i de omvårdnadsprojekt som pågår på Universitetssjukhuset, eftersom det är en fördel att de är förankrade i praktiken.

Olika förkunskaper
De varierande förkunskaperna i omvårdnadsämnet hos de sökande ger ytterligare bekymmer för vårdhögskolorna som ger specialistutbildning på B- och C-nivå. Problemen gäller också omvårdnadsinstitutionerna vid universiteten som undervisar och examinerar studenter på kandidat-, magister- och forskningsnivå.

Som regel sker intagningen efter olika kvoter där både utbildning och arbetserfarenhet spelar roll. Om två sökande med treårig utbildning söker till samma plats i påbyggnadsutbildningen tas den student som arbetat en tid som sjuksköterska in i första hand.

De flesta vårdhögskolor räknar med att sjuksköterskor med äldre utbildning har de grundläggande 20 poängen i ämnet omvårdnad, vilket är inträdeskravet för att starta en påbyggnadsutbildning/specialistutbildning efter grundexamen. Flera vårdhögskolor överväger att öka på de kraven till 40 poäng i omvårdnad. Det skulle dock ställa krav på ytterligare platser på B-nivån för dem som har en äldre utbildning. Den som har den nya treåriga utbildningen har som regel 50, eventuellt 60 poäng i ämnet omvårdnad.

Vårdhögskolor förstatligas
– På flera högskoleorter finns ett samarbete mellan vårdhögskolan och universitetet, så sker här i Umeå, säger
Lilian Jansson.

Samarbetet fördjupas ytterligare vid nyår då hälsohögskolan slås samman med omvårdnadsinstitutionen och kommer under statlig huvudman i gemensamma lokaler på Universitetssjukhusets område. Ännu vet man inte hur det organisatoriskt ska lösas.

Övergången till statlig huvudman gäller samtliga vårdhögskolor/hälsohögskolor i landet utom ett fåtal som har begärt att få forsätta tillhöra landstinget.

Sjuksköterskeprogrammet i Umeå integreras alltså med omvårdnadsinstitutionen, som redan nu tillhör universitetets medicinska fakultet. Lilian Jansson är nöjd med den tillhörigheten.

– Medicinska kunskaper är viktiga i sjuksköterskornas utbildning, säger hon.

Men alla omvårdnadsinstitutioner är inte knutna till medicinska fakulteter. I exempelvis Lund finns på universitetet en egen fakultet för omvårdnad och i Linköping tillhör omvårdnaden Hälsouniversitetets institution för medicin och vård.

Inom magisterprogrammet i Umeå kan man ta kandidatexamen på 60-poängsnivå i omvårdnad, det vill säga C-kursen. Den student som har den nya treåriga sjuksköterskeutbildningen kan börja direkt med det vetenskapliga arbetet på C-nivån eftersom hon redan har 50 poäng omvårdnad i sin grundutbildning. En sjuksköterska med äldre utbildning måste först komplettera och läsa in B-nivån i magisterprogrammet eller gå igenom en påbyggnadsutbildning på 40 poäng, exempelvis i psykiatrisk vård, vid hälsohögskolan.

De gamla vidareutbildningarna, bland annat i distriktsvård, hälso- och sjukvård för barn och ungdomar, intensivvård, geriatrisk sjukvård eller psykiatrisk vård, finns kvar som specialistutbildningar, men har anpassats till de nya kraven på utbildning i omvårdnadsämnet. Därutöver finns lokalt nya specialistutbildningar.

Hälsohögskolan i Umeå har en 40-poängsutbildning i smärta och smärtbehandling som ger specialistkompetens som smärtsjuksköterska. Studierna om smärta och smärtbehandling kan specialistsjuksköterskan sedan gå vidare med i magisterprogrammet där hon gör sina vetenskapliga arbeten inom smärtbehandlingsområdet. På motsvarande sätt kan man i Uppsala läsa diabetesvård som fackämne upp till och med D-nivån.

Många läser på deltid
Kurserna i vetenskaplig metodik är gemensamma för studenterna på C- och D-nivåerna och där finns också andra yrkeskategorier som biomedicinska analytiker och sjukgymnaster.

Vissa påbyggnadsutbildningar ges på halvfart, vilket innebär att de studerande kan fortsätta sitt arbete vid sidan av studierna. Men då måste en stor del av fritiden sättas av till studier. I Umeå har till exempel flera intensivvårdssjuksköterskor varit deltidstjänstlediga för att läsa in olika 5-poängskurser på B-nivån. Delkurser kan nämligen brytas ut ur magisterprogrammet och läsas separat.

– Dagligen ringer sjuksköterskor från Universitetsjukhuset och frågar om delkurserna på B-nivån, säger Lilian Jansson. Det är stor efterfrågan på våra kurser.

Också inom forskarutbildningen är studieplatserna begränsade. Den som antas kan välja att antingen skaffa sig 80 poäng inom forskarutbildningen och göra en licentiatavhandling, eller fortsätta direkt med de totalt 160 poängen och disputera med en avhandling för doktorsexamen.

Till doktorsexamen går man i Umeå fem-sju forskar-utbildningskurser. Vissa universitetsorter har ett obligatoriskt basutbud med exempelvis vetenskapsteori, statistik och bibliotekskunskap. Dessutom ska doktoranden producera mellan fyra och sex refereebedömda, vetenskapliga arbeten, varav minst hälften måste accepteras för publicering i vårdvetenskapliga tidskrifter.