Elsa Lundmark har fått möjlighet att bemöta kritiken från Vårdförbundet SHSTF och Kommunal. Så här svarar hon på Vårdfackets frågor.

Facken tycker inte att de kunnat påverka processen och pratar om skendemokrati – vad är din kommentar?
– Landstinget hade redan från början en positiv inställning till att ge anställda och fack inflytande över bemanningen. Tillsättandet av de många arbetsgrupperna visar det. Samtidigt har vi varit bundna till en snäv tidsplan, för att inflyttningen ska kunna ske under 1999, samt givna ekonomiska ramar, och det har påverkat det som hänt under året. Det var till exempel olyckligt att bemanningsförslaget lämnades över precis före semestern och att förhandlingarna genomfördes direkt efter semesterperioden. Självklart hade det, även för oss som arbetsgivare, varit bättre om det kunnat ske vid en annan tidpunkt.

Varför fick inte facken från början ett tillräckligt bra underlag för att kunna bedöma förslaget?
– Det kompletterande materialet fanns och var tillgängligt för facken. Jag vet att de sagt att det var svårt att få fram det, och visst hade vi som arbetsgivare kunnat underlätta mer för dem.

Varför fick inte Vårdförbundet SHSTF vara med och förhandla fram innehållet i avtalet om att inte säga upp personal som Kommunal och SKTF sa ja till?
– Inget fackförbund deltog i det arbetet, det var en ren arbetsgivarprodukt.

Facken har reagerat starkt mot att det inte ens gick att ”flytta ett kommatecken” i förhandlingarna.
– Det förslag vi la fram var resultatet av det arbete som alla arbetsgrupper gjort, med vissa korrigeringar, och de kontakter vi tidigare haft med facken. Vi prövade noga de argument som bland annat Vårdförbundet SHSTF förde fram under förhandlingarna, men ansåg inte att de gav anledning till förändringar. Sedan vill jag påpeka att det återstår två år till inflyttningen. Om det visar sig under den tiden, eller efter inflyttningen, att bemanningen är fel, finns det möjligheter till förändringar.

Varför publicerades annonsen med det färdiga förslaget innan förhandlingarna var klara?
– Den var ett missförstånd. Jag tror att vår informations-avdelning ville väl genom att berätta hur det skulle bli. Felet var att den ansvarige inte kände till läget i förhandlingarna. Annonsen var olycklig, speciellt som det var i ett mycket känsligt förhandlingsläge. En sådan sak får förstås inte hända.

Hade du och dina medarbetare fullt förhandlings-mandat?
– Ja, det tycker jag. Att vi ajournerade förhandlingarna ofta berodde på att vi ville ge de fackliga företrädarna så mycket information som möjligt. Under förhandlingarna hade jag enbart kontakter med landstingsdirektören och verksamhetsföreträdare, aldrig med några politiker.

Vad säger du om att facken inte anser att det varit någon öppen dialog?
– Det är tråkigt om de uppfattat det så. En dialog är viktig för att vi ska få ett så bra beslut som möjligt.

Det finns en oro för att de anställda inte längre känner engagemang inför flytten till Sunderbyn – vad betyder det för framtiden?
– Självklart vill vi ha engagerade anställda och det är vårt ansvar att arbeta med den frågan. Mycket kommer också att hända fram till 1999. Vi kommer att satsa mycket på kompetenshöjande åtgärder, bland annat finns det behov av att vidareutbilda sjuksköterskor. Förhoppningsvis kommer det att leda till ökat engagemang.

Facken säger också att ingen längre vågar yttra sig, av rädsla för att inte få tjänst i Sunderbyn?
– Det är mänskligt att det finns en oro och att man därför väljer att vara tyst. Men det är absolut inte en stämning som vi som arbetsgivare vill ha.