Visst finns det stora problem i äldrevården. Men det är inte så illa som det verkar vara när man ser och läser reportagen i TV och tidningar. De verkligt stora problemen ligger i stället tio år fram i tiden, då andelen äldre återigen börjar stiga dramatiskt. Det som inte är bra i dag kan man förbättra genom bättre samarbete mellan kommuner och landsting, inte genom nya huvudmannaskapsreformer som ädel- och psykiatrireformerna.

Det verkade deltagarna i den stora paneldebatten på kongressen vara överens om. Under ledning av TV-reportern Helena Stålnert diskuterade Eva Fernvall äldrevård i synnerhet och sjukvårdens problem i allmänhet med bland andra Lars Isaksson, ordförande (s) i Landstingsförbundet, Gunnar Wetterberg, direktör för Kommunförbundet, Läkarförbundets ordförande Robert Leth och Anders Eriksson från Diabetesförbundet.

Till Eva Fernvall vände sig Helena Stålnert med frågan varför det var undersköterskorna som syntes i TV och inte sjuksköterskorna. Eva Fernvall menade att det kunde bero på yrkesfunktionen – som sjuksköterska har man ofta bättre möjligheter att göra något åt de missförhållanden man ser. Hon hänvisade också till Vårdförbundets egen enkätundersökning:

– Vi måste komma ihåg att det inte finns något jämförelsematerial. Men det var nog inte bättre förr – minns bilderna från den gamla långvården!

Eva Fernvall påpekade också att en gammal och sjuk människa kan bli undernärd av andra skäl än vanvård. Ibland hör det till sjukdomsbilden att man inte kan eller vill äta.

Mer personal
Liksom alla andra debattdeltagare menade Eva Fernvall att det behövs mer personal i äldrevården. Men det räcker inte, kanske ännu viktigare är att man ökar kompetensen. Bristande kunskaper i kommunerna om äldres sjukdomar är ett stort problem.

Lars Isaksson från Landstingsförbundet tog å sina kolleger landstings- och kommunpolitiker på sig skulden för den del av problemet som kan skrivas revirtänkande – till och med ett ”fruktansvärt revirtänkande”, med Lars Isakssons egna ord.

– Var och en har i första hand sett om sitt eget hus i resursbristens tid.

Han sa också att landstingen borde varit bättre på att se till att det fanns läkare för den kommunala sjukvårdens behov. Å andra sidan, påpekade han, hade kommunerna inte haft beredskap för att ”tänka sjukvård”. Det börjar rätta till sig nu, tröstade han.

Eva Fernvall tog upp patienternas rätt att välja själva, till skillnad från i dag, då man blir ”tilldelad vård”.

– Därför är det bra att socialministern tar upp diskussionen om nationella mål för äldreomsorgen. Det vore bra om vi som är verksamma mer konkret i verksamheten kunde arbeta med någon form av ackreditering, så att det blir tydligare vad som är god vård och vad som är dålig.

Men Anders Eriksson från Diabetesförbundet tyckte att diskussionen om valfrihet var lite konstig:

– Här talar ni om att man ska få välja. Så är det inte – man får tjata sig till vård överhuvudtaget. Och så detta tal om hemsjukvård hela tiden. Ska det sluta med att vi alla vårdar varandra därhemma?

Eva Fernvall efterlyste kompetens på fler håll än hos vårdpersonalen:

– Det måste finnas en kompetens även hos politiker och tjänstemän i kommunerna att leda denna verksamhet. De sa tidigare att man inte skulle medikalisera vården. Det viktiga var boendet, inte patienterna. På det sättet har kommunerna misskött äldrevården.

Inkompetent upphandling
Anders Eriksson från Diabetesförbundet hakade på:

– Många kommuner vet faktiskt inte vad de sysslar med, det kan man se till exempel på upphandlingarna. De har inte varit kapabla att utforma upphandlingsunderlag. Det är en viktigare fråga än om verksamhetens drivs i offentlig regi eller privat.

Frågan om privata alternativ väckte inga starkare känslor, därtill var alla debattdeltagarna alltför överens om att det inte är någon stor fråga. Däremot fick Robert Leth omedelbart mothugg från Lars Isaksson när han tyckte att man kunde flytta ansvaret för finansieringen från lokal nivå till nationell.

– Den som hävdar att staten ska finansiera sjukvården får inget medhåll av mig! Det finns för många bra skräckexempel på hur det blir – ta mentalvården! Det är bättre att detta behålls i lokala demokratiska händer. Då kan man byta ut dem vart fjärde år om man är missnöjd.