Demonstrationer. Uppvaktningar. Protestskrivelser. Striden var het för fyra år sedan om var det nya storsjukhuset i Norrbotten skulle placeras. Företrädare för Boden menade att landstinget borde satsa på det befintliga centrallasarettet, i Boden. Luleborna menade att det skulle ligga där de flesta människorna bor, i Luleå. Resultatet blev en kompromiss. Landstinget beslutade att sjukhuset skulle byggas i Sunderbyn, mitt emellan Luleå och Boden.

I och med detta borde saken vara klar och landstinget hoppades att alla berörda tillsammans skulle engagera sig och att de anställda skulle se ett helt nytt och modernt sjukhus som något verkligt lockande.

Men så har det inte blivit. Stämningen är dov och orsaken är arbetsgivarens hantering av bemanningsfrågan. Att politikerna beslutade om att bygga ett nytt sjukhus för en och en halv miljard kronor berodde inte bara på att de två befintliga sjukhusen i Luleå och Boden var gamla och behövde moderniseras, utan också på att landstinget behövde spara pengar. Det talades om 150-160 miljoner kronor per år med ett helt nytt sjukhus. Besparingen skulle bland annat ske genom 400-500 färre tjänster än de som då totalt fanns på de två gamla sjukhusen.

Inför den neddragningen talade ledande företrädare för landstinget om en öppen dialog och lovade att fack och anställda skulle få vara med och påverka. Ett 70-tal arbetsgrupper med representanter för de anställda startade också sitt arbete med bland annat verksamhetsanalyser och förslag till bemanning inom de olika specialområdena (dock skulle de inte peka ut vilka personer som skulle till Sunderbyn).

Bara vackra ord
Men löftet om inflytande har inte blivit mer än vackra ord, menar samtliga fack.

– Arbetsgivaren har gett sken av att de anställda har haft ett inflytande, men det har de inte, säger Hans-Erik Johansson, ordförande i Vårdförbundet SHSTFs lokala avdelning.

– Jag har arbetat fackligt i 14 år och aldrig varit med om något liknande. Arbetsgivaren är ointresserad av samarbete, säger Christina Eriksson, ordförande i Kommunals sektion i Luleå.

När jag hört Vårdförbundet SHSTFs ledning i Luleå, med ordföranden Hans-Erik Johansson i spetsen, berätta om vad som hänt och sedan lyssnar till Christina Erikssons kritik är det som att lägga på ett kalkerpapper. Och när jag sedan träffar andra i Luleå som följt handläggningen, fördjupas bilden. Sällan har en kritik varit så samstämmig. Det talas om skendemokrati, om hur arbetsgivaren mörklägger förslag, om lögner och parodi på förhandlingar.

Överraskande avtal
Mycket har hänt under 1997. Meningen var att arbetsgivaren skulle presentera sitt förslag till bemanning tidigt i våras, men förslaget dröjde månad efter månad. Någon information om hur arbetet fortskred lämnades inte heller, inte ens i den centrala samverkansgrupp som finns och där information enligt avtal ska lämnas. Det enda besked som gavs var att det inte ens fanns något material.

– Vi visste att det fanns, men tydligen ville arbetsgivaren inte lämna något innan hela förslaget var klart, säger Hans-Erik Johansson.

Samtidigt pågick arbetet för fullt ute i arbetsgrupperna. De anställda där började dock ledsna eftersom de inte kände att arbetsgivaren var intresserad av deras arbete. Företrädare för Vårdförbundet SHSTFs medlemsgrupper talade om central styrning och skenprocess.

Så kom i maj plötsligt ett överraskande besked om att landstinget, Kommunal och Kommunaltjänstemannaförbundet SKTF skrivit på ett avtal för de övertaliga, det vill säga de som inte skulle få en tjänst på Sunderby sjukhus. Avtalet innebar att ingen av de två förbundens fast anställda, som inte varslats senast den sista december 1997 och som inte får tjänst i Sunderbyn, skulle sägas upp. I utbyte mot den anställningstryggheten – som ingen annan landstingsanställd i Norrbotten har – gick de två förbunden med på att skriva bort den bestämmelse i den nya arbetsrättslagen som innebär att vikarier år 2000 har rätt till tillsvidareanställning om de arbetat tre år eller mer de senaste fem åren.

– Vi vägde för och emot och bedömde att våra medlemmar skulle tjäna på det. De övertaliga får behålla jobbet och det är bara ett 30-tal vikarier som skulle ha berörts av den nya lagbestämmelsen, säger Christina Eriksson.

Landstinget ville nu ha samma avtal med Vårdförbundet SHSTF.

– Vi kallades till möte med en dags varsel utan att veta vad det gällde. Sedan fick vi 45 minuter på oss att säga ja eller nej. När vi begärde en ajournering för att kunna diskutera frågan med medlemmarna, svarade arbetsgivaren att vi måste svara senast nästa dag, annars skulle de betrakta det som att vi säger nej, berättar Hans-Erik Johansson.

Något svar kom inte från Vårdförbundet SHSTF – det fanns ingen möjlighet att förankra ett svar på så kort tid. Men svaret hade antagligen ändå blivit ett nej, eftersom man bedömde nackdelarna som så stora.

– Vi skulle då ha skrivit bort skyddet för 300 vikarier och det kunde vi inte göra, berättar Hans-Erik Johansson.

Det här innebär att den nya lagen om vikarier gäller för Vårdförbundet SHSTFs medlemmar från år 2000. De som inte får tjänst i Sunderbyn och hamnar i övertalighetspoolen har inte heller samma formella anställningstrygghet som de två andra förbundens medlemmar.

Skickade protestbrev
I ett öppet brev efteråt till det ledande landstingsrådet K-G Holmqvist (s) protesterade Vårdförbundet SHSTF mot att landstinget förhandlat fram ett avtal med andra organisationer och sedan begärt att Vårdförbundet SHSTF skulle skriva på avtalet, trots att Vårdförbundet SHSTF inte fått vara med i förhandlingarna. Förbundet skrev också att ”Vi upplever detta oerhört kränkande och kan inte förstå annat än att ledningen för Norrbottens läns landsting inte tillmäter oss som facklig organisation, eller de medlemmar som vi företräder (totalt cirka 2 500 i landstinget), ingen eller mycket liten betydelse”.

I slutet av juni, mitt under semestrarna, kom till sist förslaget till bemanning. Drygt 450 medlemmar i Kommunal kommer att bli övertaliga och placeras i en speciell övertalighetspool. De som är 60 år och äldre vid sekelskiftet kommer att erbjudas garantipension. Samtidigt förlorar närmare 250 vikarier inom olika grupper sitt jobb. Ett drygt 50-tal av Vårdförbundet SHSTFs medlemmar beräknas hamna i poolen.

I mitten av augusti kallades facken till förhandlingar om bemanningsplanen. Det skedde med bara ett par dagars varsel, något de fackliga representanterna i Vårdförbundet SHSTF och Kommunal ännu i dag är upprörda över.

– Det var fortfarande semester för många och trots att det var den kanske viktigaste förhandlingen i landstingets historia fick vi inte tillräckligt underlag i förväg och visste i praktiken inte vad vi skulle förhandla om, berättar Christina Eriksson.

”Parodi på förhandlingar”
Både hon och Hans-Erik Johansson talar om en parodi på förhandlingar.

– De förhandlande tjänstemännen var låsta, de saknade helt förhandlingsmandat, säger Hans-Erik Johansson.

– Vi diskuterade i fyra timmar och en kvart om hur vi skulle avsluta förhandlingarna. Fast egentligen användes bara en halvtimme till gemensamma diskussioner. Resten av tiden var det ajourneringar medan tjänstemännen sprang i väg för att förankra sig, säger Christina Eriksson.

Den lokala förhandlingen slutade i oenighet och central förhandling begärdes. Men innan den kunde genomföras presenterades det slutgiltiga bemanningsförslaget i en helsidesannons i en av lokaltidningarna och alla fick veta att landstingsstyrelsen skulle besluta om det förslaget inom kort. Landstingsrådet K-G Holmqvist tvingades dagen därpå att gå ut i tidningarna och ta avstånd från annonsen.

– Han gjorde det ja, men jag är övertygad om att annonsen skulle se ut så där, men att den råkat komma in litet för tidigt, säger Christina Eriksson.

I den andan skedde den centrala förhandlingen och det var inte förvånande för någon att den inte ledde någon vart.

– Facken träffade arbetsgivaren var för sig. Vi började med frågan ”finns det något förhandlingsutrymme?” och fick svaret nej, och då blev det inte mycket till förhandling, berättar Christina Eriksson.

– Det var förnedrande att bli behandlad så, av ett landsting som säger sig företräda demokratin, tillägger hon.

– Arbetsgivaren var i förhandlingarna så låst att det inte ens gick att flytta ett kommatecken, säger Hans-Erik Johansson.

I mitten av september beslutade sedan landstingsstyrelsen om bemanningen enligt det förslag som arbetsgivaren tagit fram och som facken på intet sätt kunnat påverka.

Inga reella förhandlingar
Kritiken mot handläggningen är alltså massiv. Både Vårdförbundet SHSTF och Kommunal menar att det inte varit några reella förhandlingar och att arbetsgivaren under resans gång aldrig varit intresserad av fackens och de anställdas synpunkter.

– För mig är en förhandling ett givande och tagande; två parter som är intresserade av att lyssna på den andra partens argument och som försöker komma överens. Så har det inte varit här. Vårt intryck är att arbetsgivaren enbart kallat till förhandlingar för att han måste det enligt lagen, säger Hans-Erik Johansson.

– Arbetsgivarens attityd har förändrats de senaste åren, han ser inte längre de fackliga organisationerna som samarbetspartners, tillägger han.

Kommunal sa upp avtalen
Det som hänt har fått en rad konsekvenser. Kommunal har sagt upp alla samverkansavtal med landstinget och kommer inte att delta vid urvalet av de personer som ska få tjänst på Sunderby sjukhus. Vårdförbundet SHSTF är tveksamt till att delta i det arbetet.

– Mycket talar för att det blir ren handplockning av arbetsgivaren, och i det arbetet vet vi inte om vi kan medverka, säger Hans-Erik Johansson.

Stämningen bland de anställda är också dålig. I stället för en framtidstro på något helt nytt, i stället för att se verksamheten i det nya sjukhuset som något spännande och en utmaning, talar de båda fackens företrädare om likgiltighet och dåligt engagemang inför flytten till Sunderbyn och arbetet där.

– Arbetsgivarens handläggning har fått konsekvensen att många anställda tappat tron på att de är viktiga, säger Hans-Erik Johansson.

Dessutom har det blivit tyst bland de anställda. Ingen vågar säga något av rädsla att inte få jobb i Sunderbyn. Många är rädda att hamna i övertalighetspoolen om de säger något kritiskt, med den osäkerhet som det för med sig.