När Vårdfacket träffar Jämo Lena Svenæus en kort tid efter Vårdförbundet SHSTFs och Eva Fernvalls utspel är det helt tydligt en bekymrad jämställdhetsombudsman som sitter på andra sidan bordet på femte våningen i Jämos lokaler på Drottninggatan i centrala Stockholm.

– Eva Fernvalls utspel har skapat oro bland de som anmält fall till Jämo, säger hon.

– För att mildra den oron har vi skrivit ett brev till kontaktpersonerna för de medlemmar i Vårdförbundet SHSTF som anmält fall till oss. I brevet säger vi att Jämos handläggning av fallen fortsätter och att handläggningen inte påverkas av Vårdförbundet SHSTFs inställning till hur tvister om lönediskriminering ska hanteras.

”Har skapat förvirring”
Lena Svenæus menar också att Eva Fernvalls uttalanden i en artikel i förra numret av Vårdfacket och på debattsidan i Dagens Nyheter den 29 oktober har skapat förvirring.

– Jämo arbetar hårt med att få lagen använd, en lag som är ett mycket bra verktyg särskilt för kvinnodominerade förbund. Sedan går Eva Fernvall ut och säger att det är en dålig lag och att den inte är bra för Vårdförbundet SHSTFs medlemmar. Det gör inte vårt arbete lättare.

I artiklarna i Vårdfacket och Dagens Nyheter säger Eva Fernvall att kopplingen till Jämo blivit ett hinder i Vårdförbundet SHSTFs arbete på grund av arbetsgivarnas inställning. Det har varit omöjligt att samtidigt förhandla på det traditionella sättet och att driva frågor via Jämo till Arbetsdomstolen, AD. Eva Fernvall säger att hon delar arbetsgivarnas inställning att lönen ska avgöras genom förhandlingar, inte i domstol. Hon menar också att jämställdhetslagen behöver skrivas om, bland annat så att även facket – inte bara Jämo – ska kunna kräva fram lönestatistik och andra uppgifter för att kunna se om det finns osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män.

Dessutom anser hon att lagen bidrar till att gränserna mellan Jämo och facken flyter på ett förvirrande sätt.

Allt detta har lett till att Vårdförbundet SHSTF nu väljer att byta strategi och inte längre ska samarbeta med Jämo.

På en punkt får Eva Fernvall stöd av Jämo, när det gäller möjligheten att få ut lönestatistik. I en skrivelse i augusti till jämställdhetsminister Ulrica Messing begärde Jämo en förändring av lagen så att facken – för att kunna kartlägga löneskillnader – ska kunna begära vitesföreläggande i jämställdhetsnämnden för att få ut till exempel löneuppgifter. Svante Öberg, som utreder den framtida förhandlingsordningen och ett eventuellt förändrat medlingsinstitut, har sedan som tilläggsdirektiv från Ulrica Messing fått i uppdrag att föreslå en förbättring av lönestatistiken, bland annat att den görs könsuppdelad.

Lagen är glasklar
I övrigt är Jämo helt oförstående till Eva Fernvalls synpunkter.

– Vårdförbundet SHSTF väljer förstås sin egen strategi. Vi tillämpar lagen och den är glasklar. Enligt den måste vi vid en anmälan först kontakta den fackliga organisationen och fråga om man där vill driva fallet självt. Om svaret blir nej, är det upp till oss att avgöra om vi ska driva fallet. Och om vi bestämmer oss för att göra det, gör vi det som ombud för den enskilde, inte som ombud för Vårdförbundet SHSTF. Även om Vårdförbundet SHSTF nu säger att man ska ändra sin strategi måste vi fortsätta på det sättet, säger Lena Svenæus.

Inget hinder för förhandling
Hon säger också att varken lagen eller Jämo hindrar förbundets kontakter eller förhandlingar med arbetsgivaren.

– Det finns inget hinder mot att samtidigt förhandla och att driva ärenden enligt jämställdhetslagen, säger hon och pekar på några metoder som använts av fackförbund i Sverige, till exempel att ur de ordinarie förhandlingarna bryta ut fall man anser är lönediskriminering och driva dem via jämställdhetslagen och på vanligt sätt teckna kollektivavtal för övriga medlemmar.

Lena Svenæus säger också att det är fel om man tror att AD sätter några löner. Om AD bedömer att det varit en osaklig löneskillnad på grund av kön, beslutar domstolen om ett skadestånd motsvarande den löneskillnaden. Eftersom könsdiskriminerande avtal är ogiltiga enligt lag, kan AD också upphäva sådana avtal och då måste parterna förhandla fram ett avtal som inte strider mot lagen.

Tålamod ett måste
Bristande jämställdhet är ingenting som kan åtgärdas på kort tid, säger Lena Svenæus.

– Erfarenheter från Danmark och Storbritannien visar att man måste ha tålamod och att det kan upp till tio år innan man når resultat domstolsvägen. Därför tycker jag att Vårdförbundet SHSTF ger upp för tidigt när man nu ändrar sin strategi. Det har ju gått mindre än två år sedan Eva Fernvall, i samband med att hon skrivit på det nya löneavtalet, sa att förbundet skulle börja driva lönefrågan via jämställdhetslagen eftersom det inte gått att få gehör för den frågan i löneförhandlingarna.

Messing vill ha diskussion
Jämo kommer att fortsätta sitt arbete med medlemmar i Vårdförbundet SHSTF. Närmast på tur står en iva-sjuksköterska i Stockholm och två barnmorskor i Örebro. En av dessa barnmorskor är Kia Wetterberg, vars fall var uppe i AD för snart två år sedan. Den här gången gäller granskningen av Kia Wetterberg tiden efter ADs huvudförhandling i januari 1996. Det som hände dessförinnan och behandlades av AD då kan inte tas upp i domstolen på nytt. För den andra barnmorskan, Kicki Ellmén, gäller det tiden från början av 1994.

Förhållandet mellan Jämo och fackförbunden kommer ganska snart att tas upp på regeringsnivå. Ulrica Messing tänker nämligen bjuda in Jämo och representanter för olika förbund för att diskutera ansvarsfördelningen mellan lagstiftare och parter.