En av många möjliga vinklar på diskussionen om våra framtida pensioner presenteras i det här numret av Vårdfacket. Den här handlar om avtalspensionerna. Omkring 8 000 medlemmar i Vårdförbundet SHSTF har skrivit under namnlistor i protest mot att pensionsåldern för medlemmarna höjts från 63 till 65 i avtalen med Landstingsförbundet och Kommunförbundet. Läs mer på sidorna 22–25.

Men det finns också andra pensionsproblem som varit aktuella under den senaste månaden. Det vi tänker på är givetvis turbulensen kring det allmänna pensionssystemet. Att utreda och komma till skott när det gäller en så långsiktig fråga som pensioner brukar ta lång tid. Den tid som gått sedan översynen av det nuvarande pensionssystemet påbörjades i mitten av 1980-talet bär syn för sägen.

Nu tycks de fem partier som stod bakom principreformen våren 1994 ändå ha pratat ihop sig. Våren 1998 ska allt vara klappat och klart, lovar man. Men osvuret är bäst när det gäller pensionerna...

En annan diskussion handlar om hur pensionerna ska säkras för framtiden. Ska man behålla ett system liknande det som finns i dag, nämligen kommuner och landsting betalar pensionerna direkt ur verksamheten? Eller är det bättre att fondera dem? En sådan åsikt har uttryckts i de regler som riksdagen nyligen fastställt för reservationer i kommuners och landstings bokslut för pensionsskulden. Men det är en tveksam modell – det reella resultatet blir bara att kommuner och landsting tvingas skära ännu mer i vård och omsorg för att lägga pengar på hög. Nog borde den kommunala beskattningsrätten vara garanti nog för framtidens pensionärer.

Och i allt talet om premiereserver och sparkvoter och intjänandetider och allt vad det handlar om  kunde man ibland önska en lite djupare debatt om vad en pension egentligen är. Man må spara hur mycket som helst på olika konton, till slut är det ändå morgondagens yrkesaktiva som kan omsätta de innestående pensionstillgodohavandena i vård och omsorg för de gamla, liksom också i andra livsnödvändigheter som mat och kläder. De blivande pensionärerna i ett samhälle som vårt, där födelsekvoten på några få år rasat med 20 000 barn om året, får se upp – kanske finns det på ålderns höst ingen som bryr sig om alla deras pengar.

Förpostfäktningarna om det nya pensionsavtal som ska ersätta det nuvarande på det kommunala området, PA-KL, är i full gång. I vår ska arbetsgivare och fackliga organisationer diskutera de olika modeller som de på varsitt håll nyligen presenterat. Men det kan inte ske utan sidoblickar på både vad som händer när det gäller de allmänna pensionerna och i förhandlingarna om andra avtalspensioner.

För vårdförbundet shstfs del är givetvis ITP-pensionerna för de privata tjänstemännen de mest intressanta. En hel del av de idéer som präglar TCO-OFs, Kommunals och Sacos gemensamma pensionsskiss bär tydliga spår av PTKs avtalspensioner.

Det kommunala pensionsavtalet PA-KL är generöst. För generöst, tycker nu arbetsgivarens företrädare, som i andanom kan se hur den avtalsbundna delen av pensionerna växer sig allt större i samma takt som deras statliga politikerkolleger försämrar villkoren i de allmänna pensionerna.

Visst innebär det hittillsvarande pensionssystemet påfrestningar på kommuner och landsting, men arbetsgivaren måste hålla i minnet att dagens lönenivåer innebär lika stora påfrestningar på en grupp välutbildade, främst kvinnliga anställda. Pensions-systemet har för dem varit ett litet plåster på såret.

Det nya pensionssystemet gör den blivande pensionärens inkomster och intjänandetid viktigare. Låga löner ger få pensionspoäng. Samma sak gäller också tjänster där man bara erbjuds deltidsarbete. Där har arbetsgivarna ett allt större ansvar för att se till att Vårdförbundet SHSTFs medlemmar (och naturligtvis andra anställda i vårdyrkena) får bra arbetsvillkor, både för att få anständiga ekonomiska villkor under arbetslivet och för att få en anständig pension när de så småningom ska avsluta det.

Från fackligt håll har man presenterat en lös skiss till hur ett nytt pensionsavtal skulle kunna se ut. Där finns flera viktiga punkter som arbetsgivarsidan bör ta fasta på.

En sådan är att pensionerna verkligen blir flexibla, som man ju blev överens om i det principavtal om de nya pensionerna som slöts i samband med löneavtalen 1995. Flexibla både uppåt och nedåt.

Det finns många som känner sig trötta och utarbetade när de når 60-årsåldern (det är de som har skrivit under protestlistorna) och vill ha möjlighet att gå i pension då. Då måste villkoren vara sådana att den möjligheten finns i verkligheten och inte bara i teorin. Man måste kunna leva på den pension man får som 60-årig (eller åtminstone, som i arbetsgivarnas bud, 61-årig). Och man måste ha rätt att stanna kvar efter fyllda 65. Först då blir valfriheten verklig och inte en chimär.