Pojken var sex månader då han en kväll blev grinig och fick feber som efter hand steg till 40,1 grader. Föräldrarna kontaktade sjukhusets akutmottagning. De berättade för sjuksköterskan att pojkens feber steg fast han fått Alvedon. Hon gav allmänna råd om avtvättning och mer Alvedon.

Direkt efter telefonsamtalet till akuten ringde föräldrarna en sjuksköterska på jourcentralen. Hon uppmanade dem att fortsätta med Alvedon och avvakta i två timmar. Gick febern inte ner skulle de kontakta akutmottagningen igen för att lägga in pojken. Efter samtalet kontaktade jourcentralens sjuksköterska akutmottagningen och informerade om samtalet.

När febern efter ett par timmar fortfarande inte gått ner ringde pappan åter till akuten och pratade med samma sjuksköterska som första gången. Han berättade vad sjuksköterskan på jourcentralen sagt, att pojken nu blivit mattare, inte ville dricka vatten, kräktes och andades ”stötigt”.

Sjuksköterskan rådgjorde med jourhavande barnläkare och bad honom kontakta föräldrarna. Han ansåg inte att det var nödvändigt utan ordinerade mer Alvedon.

Blå fläckar på kroppen
På förnatten sov barnet av och till men började gråta vid fyra-tiden. Föräldrarna kunde då få i honom lite välling. Knappt en timme senare kom vällingen upp och strax efter fick gossen diarré. Någon halvtimme senare upptäckte föräldrarna blå fläckar på hans kropp.

Febern var lägre, men utslagen, kräkningarna och diarrén oroade föräldrarna. Pappan kontaktade åter igen akutmottagningen och bad att få prata med en läkare. Han uppmanades återkomma till barnmottagningen som skulle öppna två timmar senare.

Föräldrarna åkte då till sjukhuset. Pojken var medvetslös och avled två timmar senare. Han obducerades. Dödsorsaken var meningokocksepsis med hjärnödem, hemorragisk diates med utbredda binjureblödningar samt akut cirkulatorisk svikt.

Händelsen anmäldes till Socialstyrelsen enligt Lex Maria. Föräldrarna anmälde sjuksköterskan och chefsöverläkarna på barnmedicinska kliniken respektive akutmottagningen till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN). Socialstyrelsens regionala tillsynsenhet konstaterade att ärendet anmälts till HSAN och prövade därför inte disciplinansvaret men skrev ett yttrande som delvis berör ansvarsfrågan.

I samband med den Lex Maria-anmälan som gjordes efter händelsen uppgav sjuksköterskan att hon förknippat den stötiga andning som hon hörde genom telefonluren med barnets höga feber. Att pappan flera gånger frågade om det kunde vara något allvarligt med barnet förde hon vidare till barnjouren. Eftersom hon inte förstod hur dålig pojken var sa hon inte åt föräldrarna att de skulle komma till akuten.

Sjuksköterskan påpekar dessutom att personalen vid kvällsrapporteringen fått reda på att barnjouren haft mycket att göra och helst ville ha en lugn natt.

”Läkaren var ovillig”
I sitt yttrande till ansvarsnämnden uppger sjuksköterskan att hon konsulterade jourhavande barnläkare i hans hem och bad honom ringa upp föräldrarna när pappan ringde andra gången. Läkaren var dock ovillig och det framförde hon till pappan. Vid tredje samtalet hade prickarna tillstött, prickar som på beskrivningen lät som någon barnsjukdom. Det var inte tal om att det rörde sig om petekier.

Sjuksköterskan förnekar bestämt att hon skulle ha avrått familjen från att komma till akuten och bestrider att det förekommit några sådana vädjanden från pappans sida.

Hon skulle givetvis ha sett till att barnet kom till akuten om det stått klart för henne hur sjukt barnet var. Utifrån den information hon fick gav hon de vanliga råden när barn har feber.

Barnläkaren uppfattade inte heller barnet som speciellt sjukt. Mera att föräldrarna var frågande än att de ville komma till sjukhuset. Han hävdar att sjuksköterskorna så sent som i samband med det fjärde telefonsamtalet vid sex-tiden inte heller uppfattat barnet som svårt sjukt.

Chefsöverläkaren som dagen efter läste journaler och anteckningar anser att det av dem framgår att föräldrarna oroat sig för pojkens feber, men att de inte kunnat klargöra för sjuksköterskan hur dålig pojken var. Rapporten vid sextiden att pojken fått blåaktiga utslag borde ha lett till diskussion, värdering och åtgärder i stället för enbart dokumentationen att pojken fått utslag, skriver han i sitt yttrande till HSAN.

Socialstyrelsens föredragande i barnmedicin yttrade sig i samband med att Socialstyrelsen beslutade att den Lex Maria-anmälan som gjordes när pojken dog skulle leda till en anmälan i HSAN. Han anser att sjukvårdspersonal med rådgivande funktioner på akutmottagningar bör känna till meningokocksepsisens kliniska bild – med hemorragiska utslag och ibland våldsamt förlopp – även om det är en ovanlig sjukdom i vårt land (50–100 fall rapporteras per år). Men uppenbarligen misstänkte sjuksköterskan aldrig att det var det pojken kunde ha drabbats av. 

Den barnmedicinska experten påpekar också att det måste stå alldeles klart för all sjukvårdspersonal – men också för allmänheten – att envar kan söka upp akutmottagningen vid allvarliga olyckstillbud, en mycket akut sjukdom eller stor oro med eller utan telefonkontakt före och oavsett om jourhavande läkare är fysiskt närvarande  eller i beredskap.

Ofullständig dokumentation
Ansvarsnämnden påpekar att föräldrar har en mycket varierande förmåga både att förstå och att beskriva sjukdomars symtom och svårighetsgrad. Det är därför mycket svårt att per telefon avgöra vilka patienter som behöver komma till sjukhuset för undersökning. För att arbeta med telefonrådgivning krävs det både goda kunskaper och lyhördhet.

Det var fel av sjuksköterskan att inte försöka identifiera de utslag pappan berättade om och det faktum att det var fjärde gången han ringde borde ha lett till en läkarundersökning, skriver nämnden. Dessutom är journaldokumentationen ofullständig. Nämnden ger sjuksköterskan en erinran. Beslutet är överklagat till Kammarrätten. (HSAN 2303/95:B3).