De är gamla och deras ensamhet känns bedövande. Deras kroppar orkar inte riktigt längre och de lever sina liv i lägenheter om ett rum och kök på Södermalm i Stockholm. Dessa gamla människors mesta kontakt med omvärlden är de dagliga besöken av hemtjänstpersonalen och distrikts-sköterskans besök en gång per vecka. Deras vänner är döda och i bästa fall har de barn eller barnbarn som hälsar på ibland.

Hans fyller 83 i år. Han lever sitt liv hemma i sängen och vill inte gå upp – inte ens för att äta. Han ligger där i sina solkiga lakan 24 timmar om dygnet och talar som om han bara väntar på att slutet ska komma. Han vill inte höra talas om att läggas in på sjukhem en tid. ”Inget blir bättre av det. Det är bara besvärligt, både för personalen och för mig.” Hans vill ingenting mer.

När ensamheten har byggt bo i kroppen spelar det kanske ingen roll att det finns andra kroppar i närheten. ”De gamla är lika ensamma på sjukhem som hemma”, säger en bekant vars mor tillbringade sina sista år på ett sjukhem. Kanske är det så. Men ändå – det är svårt att se vård i hemmet enbart som den förmån som ansvariga tjänstemän utmålar det som.

Distriktsköterskan Margareta Mellin är mindre jagad än vanligt. Många av hennes patienter har lagts in på akutsjukhus – eller avlidit. Det känns tomt efter flera av dem. I vanliga fall är det inte många minuter hon brukar ha på sig för varje hembesök. ”Ibland är arbetstempot så hårt att vi har nära till gråten”, säger hon. Sitta ner en stund och bara prata eller dricka kaffe var länge sedan hon hann.

Men i dag är det alltså ovanligt lugnt och Margareta hinner sitta kvar en stund sedan hon lagt om Ingrids bensår. Såret vill inte läka men Ingrid beklagar sig inte särskilt mycket. ”Det är ingen fara med bensår som inte vill läka, det innebär faktiskt en möjlighet till sociala kontakter eftersom distriktsköterskan kommer hem en gång i veckan och lägger om såret”, säger en kollega till Margareta. De har sett många gamla patienter gråta över den förlust det innebär att bensåret läkt.

Ingrid säger att om hon blev så dålig att hon hamnade på institution skulle hon sluta äta. Hon tycker det är oanständigt att man inte kan få avsluta sitt liv på ett värdigt sätt i stället för att ligga och lida. För Ingrid är saken klar: hellre en spruta som gör slut på allt än ett långt lidande.

Astrid känner inte igen Margareta och har glömt vem jag är minuten efter att jag presenterat mig. TV:n fungerar som ett litet extra bord med stor duk över. Inget sällskap av den. ”Om inte hemtjänsten kom två gånger om dagen skulle hon bara bli sittande utan att ens ta sig mat”, säger Margareta. Det görs en utredning om Astrid kan få komma in på gruppboende för dementa. Grannarna klagar ibland och den gamla portvakten får ofta telefonsamtal från henne. Hans telefonnummer kan hon fortfarande utantill. Hon har fått julkort, men avsändarnas namn säger henne ingenting.

Margareta delar hennes tabletter i en dosett. De första tar Astrid till gröten som hemvårdsbiträdet gör i ordning. Vad gör Astrid när vi lämnat henne för livet utanför? Lägger sig på sängen? Går sträckan mellan sängen och köket? Kanske står hon bara och ser ut genom fönstret. Eller ringer till portvakten igen.

För två år sedan hade vi ett bildreportage om sjukhemsvården i Vårdfacket. Då skrev vi om närhet, värme och kärlek och om hur vården utvecklats från iskall förvaring till en mänskligare åldringsvård. I reportaget berättas om hur personalen fått mer tid till omvårdnad av patienterna, men en sjuksköterska säger sig vara lite orolig för att sjukhemmet ska få minskade resurser när det läggs ut på entreprenad.

Det verkar så länge sedan. Bara två år senare lever vi i en verklighet då resurserna till äldrevården har krympt och försäkringsbolagen rustar sig för ett växande behov av privata ”äldreförsäkringar”. En mänsklig vård finns nog fortfarande – frågan är bara om samhället har råd att erbjuda vården till dem som behöver den.

Var finner Astrid, Hans och alla andra ensamma gamla människor närhet, värme och kärlek i dag?