Samtidigt som distriktssköterskan är mån om att patienten ska förstå mätvärdena vid tagning av puls, blodtryck och/eller blodsocker gör hon sitt bästa för att inte oroa patienten om något värde visar sig vara patologiskt eller avvikande.

Eftersom hon inte kan/får ställa diagnos försöker hon i stället hänvisa till andra faktorer som kan ha påverkat värdena negativt. Exempelvis stress, fysisk aktivitet eller att patienten glömt äta sin medicin. Eller så försöker hon aktivt lugna patienten genom att framställa försämringen som måttlig samtidigt som hon försöker betona det positiva: ”Visst, hjärtat slår lite väl snabbt, men det slår ju jämt och fint”.

Spelats in på video
Så ser det ut rent generellt. Men det finns tillfällen då distriktssköterskan tvärtom strävar efter att oroa patienten. I synnerhet när hon uppfattar att patienten i fråga inte har förstått hur allvarlig hennes/hans sjukdom är. Till exempel unga diabetiker.

Det visar en sociologisk studie gjord på 16 distriktssköterskor. Vesa Leppänen, doktorand vid sociologiska institutionen i Lund, har vid ett flertal tillfällen låtit spela in distriktssköterskorna på video för att i efterhand analysera hur de meddelar patienterna resultatet av rutinartade puls-, blodtrycks- och blodsockermätningar. Så småningom är det tänkt att rapporten ska ingå i en doktorsavhandling om det sociala samspelet mellan distriktssköterskorna och deras patienter.

– Distriktsköterskorna är inte nödvändigtvis medvetna om hur de agerar. De gör det rutinmässigt utan att egentligen reflektera, säger Vesa Leppänen.

Grundmönstret är entydigt. Är värdet OK meddelas det snabbt och enkelt till patienten. Om det inte är bra drar sjuksköterskan på svaret, inväntar patientens reaktion och försöker sen genom olika strategier att lugna patienten. (Endast i ett fall agerar en av sjuksköterskorna avvikande. Utan omsvep talar hon om för patienten att dennes puls är för hög. Varför? Jo patienten är själv sjuksköterska.)

De förklaringar som distriktssköterskan försöker hitta är genomgående av tillfällig karaktär. Hon frågar om patienten haft bråttom till vårdcentralen eller möjligen ätit någonting speciellt till frukost. Mer permanenta förhållanden som att patienten kanske har ett slitigt arbete eller att äktenskapet knakar i fogarna berörs inte.

Rädda göra värre
Enligt Vesa Leppänen finns det flera förklaringar till varför sjuksköterskorna försöker ”bortförklara” dåliga mätvärden. Förutom att de inte får diagnostisera är de rädda för att ett dåligt besked ska göra patienten ännu sjukare än vad denne redan är. Dessutom befarar de att värdena vid nästa mättillfälle ska bli onödigt höga om patienten hetsar upp sig.

– Men jag tror också att det har med ett mer vardagligt, icke sjukvårdsrelaterat, beteende att göra. Samma mönster kan man finna i andra liknande samtal där det som sägs hotar den andre. Exempelvis när någon ska meddela en anhörig ett dödsbud. Meddelandet sker stegvis vilket ger mottagaren av budskapet en chans att mobilisera sig psykologiskt.

Om distriktssköterskornas sätt att samtala med patienterna är bra eller dåligt överlåter Vesa Leppänen till andra att avgöra. Vad han själv vill bidra med är att öka förståelsen för själva samtalsprocessen. Han har gått igenom ett 30-tal läroböcker för distriktssköterskor utan att hitta några konkreta idéer eller tips på hur man samtalar med patienter.

– Det förs många ideologiska resonemang om empati, etik och vikten av att förstå patienten. Men där står ingenting om hur det ska gå till.

Fotnot: Rapporten heter ”Distrikts-sköterskor och patienter – samtal om blodsocker-, puls- och blodtrycksvärden”. Den kan beställas direkt av Vesa Leppänen, Sociologiska institutionen, Box 114,  221 00 Lund eller per telefon:
046-222 41 21.