Det är inte tanken på ökad risk för hjärt-kärlsjukdomar eller diabetes som är det värsta med att vara kraftigt överviktig, säger Elaine Pettersson. Det värsta är omgivningens reaktioner. Förnedringen i att bli granskad uppifrån och ned och sedan hånskrattad åt.


Elaine Pettersson är 37 år och nybliven mamma. För fem veckor sedan fick hon sitt första barn, Camilla. Camilla vill inte ta bröstet, därför pumpar Elaine ut mjölk och matar henne med flaska. Hon fick åka hem från BB utan att ha fått hjälp med amningen, men med en tid till amningsmottagningen.

”Vårdpersonalen glömde bort oss – de hade så mycket att göra under trettonhelgen”, berättar hon.

Elaine är själv undersköterska, så hon vet vad det vill säga att vara underbemannad och stressad vårdpersonal. Därför krävde hon heller inte någon särskild uppmärksamhet på BB. Hon håller just på att lära sig den svåra konsten att kräva. ”Nu försöker jag springa mot problemen i stället för ifrån dem”, säger hon.

Elaine har varit kraftigt överviktig så länge hon kan minnas. När hon var liten fungerade mat och godis som ersättning för föräldrarnas ömhet. Båda förvärvsarbetade och när Elaine var sjuk och hemma från skolan fick hon klara sig själv – med en godispåse som tröst. Sitt felaktiga ätbeteende grundlade hon tidigt. Hon säger att det nog finns åtskilliga förklaringar till kraftig övervikt, men att det för hennes del handlar om just ett felaktigt beteende. Hon jämför det med att vara drogberoende. Maten – ätandet – har varit ett sätt att fylla tomrummen i livet.

Maten lugnade Elaine
Elaine gick igenom fyra missfall innan hon äntligen fick sin lilla Camilla. För varje sådan sorg blev beroendet av mat allt starkare.

– Jag bara proppade in och proppade in. Maten gav ett tillfälligt lugn, men efter det tredje missfallet gick inte tomrummet att fylla. Jag var bottenlös.

Elaine gick upp 30 kilo på tre år. Hon åt och stoppade sina livskriser i en ryggsäck.

Sedan 1992 har Elaine gått ner 60 kilo. Hon visar ett fotografi – uppsatt på kylskåpet – där hon är oformligt tjock. Skillnaden är stor. Men själv har hon svårt att bli fri från upplevelsen av sin kropp som den var när hon var som tjockast. När hon går på stan med sin väninna och ser en person med enorm kroppshydda, kan hon ibland fråga: ”Är det så där jag ser ut.” Hur många gånger väninnan än talar om för henne att hon inte gör det har hon svårt att se sig som något annat än enorm. Därför undviker Elaine fortfarande att gå i bredd med någon i trappan på vägen till bussen.

Hon berättar att när hon såg sin nedbantade kropp i en panoramaspegel på Gotlandsfärjan så trodde hon att det var någon annan. Så präglad är hon av att bli uttittad, retad, hånad och mobbad. Kända och okända vuxna personer har fällt omdömen och hånskrattat. Det hon berättar om medmänniskors beteende får mig att skämmas.

Att sjukvårdspersonal har en nedlåtande och fördomsfull attityd mot kraftigt överviktiga patienter har Elaine också fått erfara. Hon har sökt vård för magont och, utan att någon ens brydde sig om att undersöka henne, blivit hemskickad med rådet att börja banta. En överviktig väninna blev hemskickad från vårdcentralen med kommentaren att det halsonda hon sökte för nog berodde på övervikten. Det visade sig vara halsfluss. ”Vårdapparaten har en överslätande och förlöjligande attityd till patienter med överviktsproblem”, sa en gång folkhälsolandstingsrådet Gunnar Ågren vid en konferens om kvinnors övervikt och hälsa. Han efterlyste kompetensutveckling och nytänkande.

Mobbad som liten
Som liten blev Elaine mobbad. Som vuxen kämpar hon med den känsla av att vara mindre värd än andra som skapas av att ständigt bli hackad på. Hon var tjejen som alltid ställde upp – det är hon inte längre. Nu vågar hon ifrågasätta och ställa krav. En del gamla vänner blev bortskrämda av hennes nya tuffare jag, men de verkliga vännerna finns kvar.

Elaine kom till en punkt i sitt liv när hon insåg att hon måste göra något för att ändra sitt ätbeteende. Inte så att hon inte hade försökt gå ner i vikt tidigare. Hon har prövat olika bantningsmetoder sedan början av 70-talet. Hon har till och med utsatt sig för en käkfixering. Men det var inte förrän för fem år sedan, när hon stod i begrepp att operera magsäcken, som hon beslöt att gå på djupet med sina problem.

– Jag kände att ”så här går det inte att fortsätta att leva” och beslöt att följa med en kollega till Riksförsäkringsverkets sjukhus i Nynäshamn. Där blev jag sedd och bekräftad och där lärde jag mig att förstå att det är nödvändigt att ta reda på orsakerna till ätbeteendet, säger Elaine.

Gestaltterapi vid Gestaltakademin och beteendeterapi vid Riksförsäkringsverkets sjukhus har gett henne nytt självförtroende. Att Elaine varit aktiv i styrelsen för Överviktigas Riksförbund har också stärkt henne. Men det är också så att hon blir behandlad på ett annat sätt i dag än när hon var 60 kilo tyngre. Hon har ett tydligt exempel på den diskriminering hon varit utsatt för från sin egen arbetsvardag.

Ingen lyssnade
– När jag började som undersköterska, och då var jag som störst, var det ingen av mina arbetskamrater som någonsin lyssnade till vad jag sa. Jag märker skillnaden tydligt. I dag lyssnar man på mina åsikter, backar upp mig och tar till och med råd från mig.

– Ändå hade jag samma kvaliteter då som nu.

Elaine har snart avslutat sin behandling på Riksförsäkrings-verkets sjukhus. Hennes mål är att gå ner i vikt så mycket att hon kan ha kläder i storlek 44. I dag har hon storlek 54. Under graviditeten gick hon upp 23 kilo, nu måste hon bevisa för sig själv att hon kan gå ner i vikt igen. Hon måste få veta att det går för att våga bli gravid på nytt.