”Landstingspolitiker har gjorts till busar”

Kampen mot budgetunderskottet har gått ut över den offentliga sektorn. Men vi har blivit alltför krismedvetna. Om något, så är budgetunderskottet för litet i dag.

10 mars 1997

Du ska göra som Svenssons gör och inte skilja dig från mängden, du ska göra som Svenssons gör, om du gör nå’t alls.

Kanske finns i den gamla schlagerrefrängen något slags förklaring till varför det är så ont om pengar i svensk sjukvård. För förr stack vi svenskar av från mängden, åtminstone i internationella sammanhang. Vi byggde upp en stor offentlig sektor. Den skapade förutsättningar för kvinnors förvärvsarbete genom att den både gav arbetstillfällen och tog över traditionella kvinnouppgifter.

Vi hade låg arbetslöshet. Skillnaden mellan högavlönad och lågavlönad var relativt liten.

Den tiden är förbi. I en ekonomiskt och informationstekniskt alltmer sammanflätad värld finns det inte utrymme för alltför stora avvikelser. Vi är medlemmar i EU och blir det kanske framöver också i EMU (den europeiska monetära och ekonomiska unionen). Det har bidragit till att vi har fått anpassa oss, även om det inte är den enda förklaringen.

Stabilitet
Detta är i alla fall en spridd åsikt bland ekonomer av olika slag, enligt Roland Spånt, chefekonom på TCO:

– EMU är en stabilitetspakt. Länder med stora underskott kommer att straffas. Och länder med stor offentlig sektor, som Sverige, drabbas lättare av stora underskott men har å andra sidan också lättare att skapa stora överskott. Därför är det lättare att leva med en stabilitetspakt om de länder som ingår i pakten har små offentliga sektorer.

Som medlemmar i EU kommer vi att se hur alkoholpolitik, jordbrukspolitik, kvinnolöner, jämställdhet och offentlig sektor/skattenivåer kommer att utjämnas. När det gäller den offentliga sektorn går det nedåt för oss, men uppåt för en rad andra länder.

Det ligger den offentliga sektorn i fatet. För det är lätt att hävda att det egentligen inte skulle vara så svårt att få fram mer pengar till sjukvård, skola och barnomsorg i Sverige. Svenskarna är villiga att betala. Och vill dessutom gärna att vård, skola och omsorg sköts av samhället. Få är uttalat intresserade av privata lösningar på dessa områden.

Det här visas till exempel i undersökningar som gjorts av docenten Stefan Svallfors vid sociologiska institutionen vid Umeå universitet. Våren 1996 gjorde han den tredje i en serie enkäter till ett urval svenskar om deras syn på välfärden. De båda tidigare gjordes 1986 och 1992.

Svaren visar att folkets tilltro till den offentliga sektorn är stark, och har blivit starkare sedan undersökningen 1992. Medborgarna vill också att välfärden ska betalas över skatten (för sjukvården anser mer än 90 procent att det ska vara så). Undersökningen visar också att ”misstänksamhetsindex” har sjunkit radikalt sedan 1992. Vi tror inte längre att de sociala förmånerna missbrukas i lika stor utsträckning som vi gjorde för fem år sedan.

Det finns ett undantag, det man kunde kalla samhällets elit, företagare och högre tjänstemän. Mellan 1986 och 1992 blev de mer skeptiska mot gemensam finansiering av välfärds-tjänsterna, och den utvecklingen har fortsatt fram till 1996. Men även om gruppen är liten är den viktig, eftersom det finns många högljudda opinionsbildare i denna grupp.

Att kommuner och landsting har ont om pengar är alltså ingen tillfällighet, utan en medveten politik från regeringens sida. Staten vill ha hjälp med att bli av med sitt jättelika budgetunderskott, ett underskott som byggts upp under många år men särskilt under några år i början av 1990-talet.

Då var det kris. Men nu tar staten i med alltför hårda nypor.
För efter den ekonomiska missväxtens tre år 1991–1993 har staten åter fått kontroll över Sveriges ekonomi. Statsskuldens andel av den svenska bruttonationalprodukten (BNP) minskar åter. Att pressa tillbaka den offentliga sektorns konsumtion i så hög grad som regeringen gör nu är att överreagera.

Vände redan 1994
Det anser i alla fall Roland Spånt. För redan 1994/95, när debatten om det enorma budgetunderskottet rasade som värst, hade utvecklingen vänt. I början av förra året spådde Riksgälden, som är den inrättning som sköter statens upplåning, att underskottet för 1996 skulle bli 80 miljarder kronor. Det blev 20 miljarder.

– Felet är inte att budgetunderskottet är för stort, snarare att det är för litet, säger Roland Spånt. Men fram till helt nyligen har regeringen inte vågat släppa efter. Och vi har varit så krismedvetna så de positiva signalerna inte nått fram.

Nu har regeringen under de senaste månaderna börjat lätta på trycket. Redan i december satte sig inrikesminister Jörgen Andersson i diskussioner med fackliga företrädare: om de lovade att inte höja lönerna kunde han tänka sig att lätta lite på statens plånbok till kommuners och landstings fromma. I januari kom Göran Perssons utspel om tio nya miljarder till den kommunala sektorn, och i början av februari lovade han ytterligare sex miljarder till kommuner och landsting som stöd till sysselsättningen.

Men även om Roland Spånt är positiv till omtänkandet har han kritiska synpunkter:

– Löftet om de tio miljarderna verkade vara ett snabbt påkommet utspel. Göran Persson gav intrycket att det handlade om väldigt mycket pengar, vilket fick marknaden att reagera negativt. Räntorna steg och kronkursen föll. Han borde veta att om man satsar tio miljarder på nya arbeten kommer nio miljarder i retur i form av minskade utgifter för a-kassa och socialbidrag och i ökade skatteinkomster.

Värnar ej vården
I valrörelsen 1994 lovade socialdemokraterna att man skulle värna verksamheterna, även om det skedde på bekostnad av transfereringarna. Transfereringarna har mycket riktigt skurits ner – allt från socialbidragsnorm till a-kassa. Men den socialdemokratiska regeringen har hittills inte hållit löftet om att värna verksamheterna.

Det är i första hand landstingen och kommunerna som fått bära den tunga bördan av statens budgetsanering. Finansdepartementet har kontrollen över hela den offentliga sektorns ekonomi, men därifrån har man skjutit över en hel del av de obehagliga besluten till landstings- och kommunal nivå. I allmänhetens ögon är landstings- och kommunalpolitikerna busar, men de känner sig maktlösa, eftersom de avgörande ekonomiska besluten tas högre upp.

– Det är viktigt att kämpa för att den offentliga sektorn kan erbjuda kvalitet och rättvis fördelning. För om kvaliteten sjunker och fördelningen blir orättvis kommer medborgarna att vända sig bort från den, säger Roland Spånt.

När landsting och kommuner har skurit i verksamheterna har deras anställda blivit arbetslösa. Alla kalkyler visar att om man skär i omsorgsverksamhet så blir nettobesparingen liten, snarast obefintlig för den offentliga sektorn om man ser den som en helhet. Det man sparar i utbetalda löner får man betala via a-kassan och i försämrad hälsa hos de arbetslösa.

– Detta leder till två saker, säger Roland Spånt. Dels får vi arbetslösa som bryts ner och tappar sin kompetens. Det skapar oro, de sparar och skär ner sina inköp. Dels blir vård, utbildning och barnomsorg sämre. All verksamhet kan väl i och för sig rationaliseras, men här har det gått för långt. De som arbetar kvar drabbas av negativ stress.

I år beräknas den svenska bruttonationalprodukten uppgå till drygt 1 650 miljarder kronor. Det är det samlade värdet av varor och tjänster som produceras i landet. Med en tillväxt på normala 2 procent innebär det att vi får 100 miljarder kronor mer att röra oss med fram till sekelskiftet, och kanske 600 miljarder fram till 2010, som är slutåret för HSU 2000s prognoser.

Tillväxt för vården
I det sammanhanget motsvarar det underskott på sex miljarder för sjukvården, som HSU 2000 förutspår 2010, bara en enstaka procent av tillväxten, och de 12 miljarder som kommer att saknas för äldreomsorgen vid samma tidpunkt ett par procent.

– Det är inte orimligt att låta sjukvården och äldreomsorgen få sin del av den ekonomiska tillväxten, säger Roland Spånt.

Han är också kritisk mot de regler för uppbyggnad av pensionsfonder i landsting och kommuner, som riksdagen nyligen har beslutat om. Hittills har landsting och kommuner använt pengar från skatteinkomsterna samma år när de betalat avtalspensionerna. Nu tvingas de bygga upp fonder för att försäkra avtalspensionärerna om deras framtida pensioner. Men det är onödigt, tycker Roland Spånt:

– Det går bra att fortsätta som tidigare, att betala direkt ur verksamheten. En kommun kan inte gå i konkurs! Möjligen kan en del avfolkningskommuner behöva statligt stöd. För om man måste bygga upp fonder blir följden bara att landsting och kommuner måste skära ner och avskeda personal i onödan. Om man struntar i att bygga upp fonder kan en stor del av det gap som HSU 2000 räknar med fyllas ut.

En trygghetschock
Men det viktigaste är ändå att få fart på konsumtionen. Då gäller det att få ner arbetslösheten, så att fler har inkomster och därmed något att handla för.

Och så behöver svenskarna känna sig tryggare. I dag sparar vi mer än vi gjort på mycket länge. Det beror främst på den osäkerhet som spritt sig efter alla förändringar och nedskärningar i de olika trygghetssystemen.

– Det är dags för en trygghetschock, tycker Roland Spånt. Regeringen bör säga att ”nu är budgeten i balans. Nu satsar vi på …”. Folk ska känna sig säkra på sina sjukförsäkringar, sina socialbidrag, sin a-kassa. Då vågar de konsumera mer och spara mindre.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida