På gamla Dalens sjukhus i södra Stockholm och i Åkersberga ett par mil nordost om Stockholm finns barnavårdscentralerna Knoppen och Sju systrar, som drivs privat av medlemmar i Vårdförbundet SHSTF. Men de har valt olika former, kooperativ respektive att gå in i aktiebolaget Praktikertjänst.

Bakgrunden för båda är likartad. När de borgerliga partierna fick majoritet i Stockholmslandstinget efter valet 1991 var privatisering en av de frågor den nya majoriteten drev hårdast. I Åkersberga planerades en vårdcentral som skulle erbjudas en utomstående entreprenör, i Dalen talades om att barnhälsovården skulle organiseras av husläkare. Konsekvensen på båda ställena var risk för minskat inflytande över verksamheten för sjuksköterskorna.

– Den fråga jag då ställde var: vad kan andra som inte vi kan göra själva, berättar Eva Trillkott, ansvarig för Sju systrars verksamhet i Åkersberga.

– Vi ville absolut inte styras av någon husläkare eftersom det enligt vår mening inte skulle gagna verksamheten, säger Marianne Rydin, en av tre ansvariga på Knoppen.

Det som sedan hände har många likheter. Både Eva Trillkott och Marianne Rydin redogör för många turer i förhandlingarna med landstinget, om svårigheter att få besked, om bristande kunskaper hos landstingets förhandlare, om ett starkt stöd från landstingets beställarkontor och om hur viktigt det var att driva sin idé och att ligga steget före motparten.

Eva Trillkott berättar om misstro både från läkare och från andra sjuksköterskor (”ni kommer aldrig att klara av det”) och mot att driva något privat.

– Många tycker det är fult med privat vård.

Hon berättar också om hur de trodde allt var klart när de plötsligt fick besked om att landstinget var tvunget att  gå ut med BVC på anbud enligt en EU-lag. Eftersom många andra visade sig intresserade, barn- och husläkare och privata företag, blev allt mycket ovisst.

Bästa affärsidén
I den situationen vände sig Eva Trillkott till Praktikertjänst för att få hjälp.

– De tyckte att vi hade en bra idé och stödde oss. I januari 1994 fick vi entreprenaden. Landstinget menade att vi hade den bästa affärsidén, inte minst för att vi kunde verksamheten, att vi var så eniga om hur vi ville arbeta och att vi betonade kvalitetssäkring. Nyligen fick vi också entreprenaden förlängd till den sista december 1999, berättar hon.

Entreprenaden innebär att Sju systrar har hand om all BVC i hela Österåkers kommun, för sammanlagt 4 200 barn.

I dag är Sju systrar, som är anslutet till försäkringskassan, Praktikertjänsts enda sjuksköterskestyrda enhet (övriga leds av läkare, tandläkare och sjukgymnaster). Eva Trillkott ansvarar för verksamheten och är tillsammans med de övriga sex sjuksköterskorna anställd av Praktikertjänst, som är den som formellt tecknar avtal med landstinget om verksamheten. Sju systrar köper för ett par procent av verksamhetens omsättning sådant som fakturering, personaladministration och juridisk hjälp från Praktikertjänst.

När Eva Trillkott berättar om sin verksamhet betonar hon bland annat den ökade trivseln och att besluten tas nära, det vill säga av dem själva.

– Tidigare skulle alla våra förslag vandra upp genom alla led i landstinget och vi hann nästan glömma bort vad vi föreslagit innan beslutet blev klart, säger hon.

Nu är det sjuksköterskans arbete som styr. Alla har sitt geografiska område med områdesansvar och med en läkare knuten till sig som konsult 3–4 timmar i veckan. De sju har själva kunnat välja läkare, vilket har inneburit att man avvisat ett par som tidigare jobbade på BVC och som sjuksköterskorna var missnöjda med. Något som förstås inte var så populärt.

– De läkare vi valt är engagerade och samarbetet fungerar mycket bättre än tidigare. För första gången känner vi kamratskap med läkarna. De är våra kamrater, inte våra överordnade, säger Eva Trillkott.

Samarbetet med kommunen är också bättre, anser hon. Kommunens företrädare vänder sig nu direkt till sjuksköterskorna, inte som tidigare via läkare.

Kooperativ och vårdavtal
Knoppen valde en annan form, kooperativ och ett eget vårdavtal (på tre år) med landstinget. Verksamheten drivs som ekonomisk förening enligt de kravspecifikationer som landstinget ställt upp och kooperativet är anslutet till den kooperativa förhandlingsorganisationen KFO. Varje månad redovisas till landstinget antalet inskrivna barn (i dag 1 700) vilket ligger till grund för ersättningen, en så kallad barnpeng. Skulle oförutsedda kostnader uppstå, till exempel när man funderar på att datorisera journalföringen, får man förhandla extra om det med landstinget. Liksom Sju systrar är Knoppen knuten till försäkringskassan.

Även här är det sjuksköterskeverksamheten som styr och läkare kommer som konsulter en gång i veckan. Men om de tre sjuksköterskor som driver Knoppen behöver hjälp av läkare på andra tider är det mycket enkelt: barnläkaren har sin verksamhet i korridoren intill.

– Frånsett att landstinget varje år gör en revision är det ingen annan som lägger sig i hur vi driver vår verksamhet, säger Marianne Rydin.

Något anbudsförfarande som i Åkersberga förekom inte och enligt Marianne Rydin fanns inte heller något motstånd från läkare och kollegor. Snarare tvärtom.

– Vi har hela tiden haft stöd av vår barnläkare, säger hon.
Knoppen ansvarar själv för all fakturering (man anlitar en ekonomisk konsult för det), personalfrågor och juridiska frågor. Viss hjälp kan de få från KFO.

Engagerar papporna
Trots att Sju systrar och Knoppen valt olika organisationsformer finns det alltså mycket som förenar. Förutom det redan nämnda berättar både Eva Trillkott och Marianne Rydin om hur mycket enklare det varit att förändra och förnya verksamheten, till exempel arbetet med att engagera papporna mer. Genom kvällsmottagning kan de komma med efter att ha slutat sitt arbete och speciella pappagrupper med manliga ledare har startats.

Marianne Rydin berättar om hur de till skillnad mot tidigare kunnat stödja föräldrar som vill sluta röka. Eva Trillkott redogör för hur Sju systrar kunnat frigöra en sjuksköterska på 25 procent enbart för att tillsammans med en psykolog kunna hjälpa föräldrar som behöver mer stöd; för att förebygga problem senare, till exempel i skolan. Båda säger också att de velat göra de här sakerna tidigare när landstinget drev verksamheten, men att standardsvaret då var: ”det finns inte pengar”.

För sjuksköterskorna har förändringen gett andra fördelar. Det är lättare att få tid för kurser och utbildning.

– Vi beslutar ju själva.

Och alla har i dag högre lön än vad de skulle ha haft om de varit kvar i landstinget.

Men en sak är klart sämre: anställningstryggheten. Om landstinget inte säger ja till förlängning av verksamheten blir de alla arbetslösa. Eftersom de är privatanställda kan de inte längre räkna in sina många år i landstinget för att få en omplacering till någon annan arbetsplats.