I sju år har SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, bjudit in forskare och sjukvårdsdebattörer att i uppsatser och seminarieinlägg beskriva den svenska sjuk- och tandvården. Inte minst har SNS strävat efter att få den svenska sjukvården belyst i ett internationellt perspektiv. Nu är projektet fullbordat. Tretton böcker är det kanske mest bestående resultatet av mödan.

Den trettonde boken har fått titeln ”Politik och marknad i framtidens sjukvård” och är till större delen en rekapitulation av innehållet i de tidigare tolv böckerna. Som avslutning innehåller den också ett förslag till ett nytt sjukvårdssystem för Sverige.

Grundbultarna i det sjukvårdssystemet SNS presenterar är tre.

För det första ska sjukvården finansieras på ett nytt sätt. Landstingen blir av med beskattningsrätten. I stället ska pengarna till sjukvården tas in genom en statlig skatt och föras till en särskild fond, som också ska innehålla det som tas in genom en särskild sjukersättnings-, arbetsskade- och förtids-pensioneringsavgift.

För det andra får de nuvarande landstingen eller någon annan politiskt utsedd regional huvudman ansvaret för hur pengarna från den ovan nämnda fonden används – till sjukvård men också till sjukpenning, arbetsskadeersättningar och förtidspensioner. För det tredje skiljer man mellan den politiska nivån (som har pengarna och sätter upp målen) och den professionella (som producerar vården och får betalt för det). Samhället kan äga sjukvårdsinrättningar men de ska i så fall inte styras av politiker. Naturligtvis ska det finnas ett stort utrymme för privata vårdproducenter.

Till detta kommer ett högkvalificerat institut för medicinsk, teknologisk och ekonomisk utvärdering som får sin grundläggande finansiering av staten.

Finns det någon förebild för SNS sjukvårdsmodell? Det är inte utan att tanken leds till de Health Maintenance Organizations (HMOs) som får en allt starkare ställning i USA. Det är lite märkligt med tanke på att USA knappast är någon förebild vare sig när det gäller hur man håller i pengarna inom sjukvården eller hur man fördelar den mellan olika befolkningsgrupper. Visst är HMOna när det gäller den ekonomiska kontrollen av verksamheten ett steg i rätt riktning, men knappast när det gäller att tillgodose allas behov av sjukvård.

En av de tidiga böckerna i SNS bokserie var ”Svensk sjukvård – bäst i världen?”, där några internationellt erkända sjukvårdsexperter synade den svenska sjukvårdsmodellen och jämförde den med vad som finns (fanns) i andra länder. Resultatet blev rätt smickrande för svensk sjukvård, de internationella experterna frågade sig, kort sagt, var krisen fanns.

”Svensk sjukvård – bäst i världen?”
publicerades 1992. Även om den ekonomiska missväxt, som grasserade i landet under åren 1991–1993 redan hade drabbat oss då, byggde innehållet i boken på hur det var före 1991. Sedan dess har det förvisso hänt en hel del, som också påverkat sjukvården. I den ekonomiska krisens spår har följt omstruktureringar och nedskärningar av sällan skådat slag. Förtroendet för vårdens möjlighet att ge den vård som människor förväntar sig har rubbats. Däremot inte viljan att betala för vården. Och från den utgångspunkten är SNS förslag intressant, eftersom det väldigt tydligt visar vart de pengar som betalas in för sjukvård tar vägen.

Bland det som heller inte rubbats är den närmast totala opinionsmässiga uppslutningen kring att vården ska finansieras gemensamt och solidariskt. Något utrymme för någon form av mer privata försäkringslösningar finns således inte.

Så inte heller i detta SNS-förslag. Det är en sjukvårdsskatt det handlar om. Metoden för att ta in pengarna är förvisso ny, men den samarbetstanke som förslaget innehåller är inte ny. Försök pågår sedan några år tillbaka för att få en bättre samverkan mellan de olika instanser som har till uppgift att stödja människor som drabbats av ohälsa. Man har till och med gått längre, eftersom också arbetsförmedling och socialtjänst deltar i detta samarbete på några försöksorter. Det inslag av förbyggande tänkande som finns i de försöken saknas i SNS-förslaget.

Ska produktionen av vård avpolitiseras på det sätt som SNS föreslår? En diskussion om huruvida vården i huvudsak ska bedrivas i offentlig regi eller inte pågår just nu inom Vårdförbundet SHSTF. Sannolikt kommer den också upp på kongressen i höst.

Oavsett vilken ställning kongressen slutligen tar torde alla vara överens om att det vore bra om rollfördelningen inom sjukvården blev klarare. Politikernas uppgift måste i högre grad än nu vara att koncentrera sig på att beskriva målen för verksamheten och – inte minst viktigt – att se till att utvärdera om målen uppnås. På den punkten är bristerna fortfarande mycket stora. Det innebär samtidigt att politikernas roll som sjukvårdsproducenter borde tonas ner.

Samtidigt måste sjukvårdens interna organisation, oavsett om den är offentlig eller privat, byggas så att varje man och kvinna får möjlighet att arbeta med det han eller hon är bäst på och också utrymme att växa i arbetet. Det ska inte vara nödvändigt att starta eget för att få kontroll och inflytande över sitt eget arbete.

Goda insatser ska också belönas med goda löner.