Filosofie doktor Anneli Liukko är verksam på Hälsohögskolan i Stockholm. 1988 började hon att intervjua kvinnor som deltog i Viktväktarnas program om deras kamp för att gå ner i vikt. Hon fann att barndomens matkultur har stor betydelse för vår kroppsvikt och att klasskillnaderna gör sig påminda även här. Våra ursprungliga livsvillkor påverkar vårt förhållningssätt till mat och kan skapa ett mönster som vi inte ifrågasätter eller reflekterar över.

Anneli Liukkos undersökning resulterade förra året i en doktorsavhandling med titeln Mat, kropp och social identitet. Bland de kvinnor som intervjuats i avhandlingen väger somliga långt över 100 kilo, andra är normalviktiga. De har talat med henne om känslor av att vara föraktade och av att inte kunna unna sig saker. Om att kanske inte kunna tänka sig att träffa en man förrän de har gått ner i vikt.

– Det är inte bara överviktiga kvinnor som har de här känslorna. De normalviktiga håller sin vikt tack vare en järnhård kontroll och självföraktet lurar hela tiden i bakgrunden, säger Anneli Liukko.

Sensuell och passiv förebild
– Den egna kroppen är oerhört viktig och kan vara både ett hinder och en möjlighet för oss.

Hon påpekar att det knappast går att vara opåverkad av den bild av kvinnan som sprids via olika medier. Reklamens kvinna har ett barns outvecklade kropp, bär tunna, tajta kläder och går i högklackade skor. Kläderna signalerar passivitet (vem kan röra sig obehindrat utstyrd i sådant?) och behov av beskydd. Dagens TV-reklam framställer kvinnan som passiv och sensuell.

De här overkliga förebilderna som överöser oss från flera håll kan förstärka en fientlighet till den egna verkliga kroppen. Klyftan mellan ideal och verklighet blir stor. Kanske, säger Anneli Liukko, kan en mogen kvinna sätta sig över dessa förebilder. Svårare är det för tonåringar – för vilka omgivningens godkännande är viktigare än allt annat.

På en anslagstavla i tjänsterummet på Hälsohögskolan hänger ett fotografi som nästan ger intryck av att vara hämtat ur familjealbumet. Där sitter Marilyn Monroe med sällskap runt ett restaurangbord. Även firade skönhetsdrottningar kan vara fångar i sin egen kropp – eller i myten om sig själva, kommenterar Anneli Liukko apropå bilden.

Svårt att värja sig
Det finns kvinnor som är så missnöjda med sina kroppar att de inte kan förmå sig att älska med sina män, säger Anneli Liukko. Men har det alltid varit så eller fäster vi större vikt vid vårt yttre i dag än tidigare? Hon tror att det faktum att idealbilder sprids på ett sätt som inte var möjligt för 30 år sedan har gjort det svårare för oss att värja oss. Men hos borgerliga familjer har även tidigare funnits ett asketiskt ideal och ett behov av att visa sin kontroll över det egna livet genom att vara smal.

Gamla klassbegrepp har förändrats och ersatts med en kategorisering av människor. Överviktiga har som grupp fått en negativ social identitet. Kroppen har blivit vår själs spegel och fetma ses som tecken på oförmåga till självkontroll och på psykisk svaghet. Tecken som provocerar och väcker vår rädsla. Människor ger sig själva rätt att, inför en överviktig person, fritt säga vad de tycker. Ett uppförande som bottnar i föreställningen om att det rör sig om underlägsna personer som bevisligen inte lyckats i livet.

En tidig negativ kroppsbild är svår att bli fri ifrån. En person som gått ner i vikt från att ha varit överviktig större delen av sitt liv fortsätter ofta att se sig själv som oformligt tjock. Anneli Liukko liknar den förvrängda kroppsuppfattningen vid en sorts psykotisk reaktion. Det går inte att skilja mellan verkligheten och den inre bilden av sin kropp. Det rationella tänkandet rår inte på självbilden.

Fetman fungerar som skydd
Men den kraftigt överviktiga kroppen kan också vara ändamålsenlig. För den som vill skapa en barriär mot omgivningen kan fetman fylla en funktion. Personer som tidigt kränkts, till exempel kvinnor som blivit sexuellt utnyttjade, kan undgå att bli sedda som objekt. Övervikten gör dem osynliga för männens blickar. Osynlighet som isolerar och i sin tur skadar identiteten och ökar självföraktet. Kroppen blir ett dokument över det personliga misslyckandet.

Vid frågan om varför fetman ökar gör Anneli Liukko en jämförelse med 30-talets Sverige. Även det var en svår tid med hög arbetslöshet och stora klassskillnader. Då var det ont om mat och problemet snarast för låga kroppsvikter. Likheten ligger i att maten och det vi äter hänger ihop med våra livsvillkor.

När kvinnorna i Anneli Liukkos avhandling berättar om sin barndom finner hon att den borgerliga måltiden präglades av valfrihet och ett noggrant val av råvaror. Maten var väl sammansatt och måltiden sågs som en njutning förknippad med umgänge och trivsel. I arbetarhemmet var det vanligare att matlagningen stod för något nödvändigt ont. Maten var ofta fet och bestod till stor del av sås och potatis. Man åt för att bli mätt – inte för att umgås. Och man åt för att orka. Matkulturen från barndomen har stor betydelse för hur vi tänker om maten som vuxna.

Som en hopplös förälskelse
För många överviktiga har ätandet utvecklats till ett matmissbruk som Anneli Liukko jämför med annat drogmissbruk.

– Matberoendet är starkt och missbruket kan liknas vid en hopplös förälskelse. Den överviktiga kan gå och tråna efter mat för att sedan äta glupskt och utan kontroll. Att avstå från maten, och den tillfredsställelse den skänker, kan jämföras med svårigheten att avstå från en innerligt älskad person.

När det gäller hur sjukvårdspersonal bemöter överviktiga personer tror Anneli Liukko att det finns mycket att förbättra. ”Den svenska sjuksköterskan är teknisk kunnig men det är sämre ställt med omvårdnaden och det personliga bemötandet av patienten”, säger hon. Hon anser att det krävs stor inlevelseförmåga och medmänsklighet för att kunna möta behoven från kraftigt överviktiga patienter. Anneli Liukko har hört allt för många berätta om hur de blivit förlöjligade av sjukvårdspersonal.

– Vi borde fundera lite till mans varför kraftig övervikt väcker så mycket avsky, säger Anneli Liukko.