Ska sjuksköterskor förbjudas att strejka? Ska medlarbud kunna upphöjas till lag? Eller ska de samhälleliga trygghetssystemen monteras ner så att arbetslösa tvingas gå ner i sina lönekrav?

Det är i alla fall några av de förslag som surrat runt i diskussionen om den framtida lönebildningen. Förra sommaren bjöd också arbetsmarknadsministern in arbetsmarknadens parter för att prata om frågan.

Och snart är det dags att lätta på förlåten. Till den 31 mars har Ulrica Messing begärt in svar från parterna. Då ska de beskriva hur de vill att lönebildningen ska regleras framöver.

Regelverk
Lönebildning har något att göra med vilken lön man får – det framgår av själva ordet. Men vad innebär begreppet egentligen? LOs chefekonom P O Edin beskriver det så här:

– Tänk dig en fotbollsmatch. Du har en fotbollsplan. Du har regler, med frispark och off side och allt det där. Och du har en domare och ett par linjemän. Det är det som motsvarar reglerna för lönebildningen. Inom de reglerna och på den planen ska sedan de olika sidorna kämpa om att vinna. Det är lönekampen.

I en tid av ökad internationalisering, EU-medlemskap och avregleringar förändras förutsättningarna för samhällsekonomin – och för lönebildningen. När Gunnar Sträng var finansminister kunde han hålla marknaden i schack med hjälp av valuta- och räntereglering. Det gick att styra sparandet på ett helt annat sätt än i dag. Samhället hade också mycket större kontroll över sysselsättningen. Men inflationen kunde man inte kontrollera , och priset för hög sysselsättning var att inflationen sköt i höjden.

Det regelsystem som P O Edin pratar om i sin liknelse med en fotbollsmatch fanns under åtskilliga decennier i Saltsjöbadsavtalet. Detta huvudavtal mellan LO och SAF träffades 1938. Länge fungerade det bra. Men av flera skäl har det mist sin forna betydelse. Dels har LO och SAF inte längre kvar sin dominerande ställning i svenskt avtalsliv, dels har SAF bestämt sig för att inte längre föra centrala förhandlingar.

Vad kommer i stället? Det är det vi förhoppningsvis ska få en vink om i månadsskiftet mars/april. Vi behöver förresten inte ens vänta så länge för att få reda på hur de privata arbetsgivarna vill ha det.

Vi vet redan att de vill ha förändringar i arbetsrätten, bland annat inskränkningar i de fackliga organisationernas strejkrätt och att de också vill minska ersättningarna i a-kassan och ha en så kallad bortre parentes.

Förändringsbenägna
På LOs besked får vi däremot vänta. Kanske är man inte ens klar till den 31 mars, även om målsättningen är det. I LO-borgen pågår nu ett stort projekt under kodnamnet LISA, där man försöker mejsla ut framtidens lönebildningssystem.

– Vi är mycket förändringsbenägna, säger P O Edin. Men vi vet ännu inte vad vi ska göra, bland annat därför att det pågår ett mycket känsligt förankringsarbete i förbunden.

Inom den offentliga sektorn är budskapen öppnare, både från löntagarsidan och från arbetsgivarna.

Som Vårdfacket tidigare redovisat (nr 10/96) finns det huvudavtal både för staten och för landsting och kommuner av sent datum. Och även om det inte kunde förhindra konflikten på vårdområdet 1995 är både arbetsgivare och löntagarorganisationer nöjda med hur själva huvudavtalet (regelsystemet) fungerade.

Följsamhet ger fred
Ett stort problem är förstås förhållandet mellan löneutvecklingen för dem som arbetar i industrin och dem som arbetar i den offentliga sektorn. Som det nu är drar de på den privata sidan ifrån – utfallet av de avtal som träffades 1995 beräknas ligga ett par procentenheter högre för privatanställda än offentligt anställda. Man är i allmänhet överens om att industrin ska vara löneledande.

– Men vi har skilda åsikter om vad det innebär. För oss innebär det att industrin ska gå först och vi sedan komma efter på samma nivå, säger Vårdförbundet SHSTFs förhandlingschef  Kenth Nauclér.

– För industrins folk tycks det betyda att de också ska ha mer än vi.

De är inte helt ensamma om den tolkningen. Så skriver till exempel regeringen i sin finansplan 1995 att industrianställda bör tjäna 1–1,5 procent mer än andra.

– Vi hoppas å andra sidan på att kunna återgå till den gamla borgfreden med arbetsgivarna, säger Kenth Nauclér. Det vill säga, vi medverkar till att det inte blir konflikt i varje avtalsrörelse mot att arbetsgivarna garanterar att våra löner utvecklas i samma takt som de industrianställdas.