Institutionen för vårdvetenskap vid Åbo Akademi ligger inte i Åbo utan i Vasa, den lilla finska kuststaden i jämnhöjd med Umeå men på andra sidan Kvarken. Vårdvetarna huserar på Rådhusgatan, i ett hemtrevligt gult trähus från sekelskiftet, med vinklar och vrår och sneda trappor och golv. Här är professor Katie Eriksson den självklara centralfiguren och i höst firar man tioårsjubileum som institution.

Till skillnad från till exempel i Sverige där vårdvetenskapen stödjer sig på hjälpvetenskaper – så att den som vill doktorera måste göra det på annan institution, till exempel pedagogik eller sociologi  – är detta en självständig institution.

Under en följd av år har här en autonom caring-tradition utvecklats. Institutionens forskningsperspektiv är lidande, hälsa, vårdande och människan som en helhet. Här plockas glömda värden i vården fram. Caritas, alltså kärlek och barmhärtighet, är vårdvetenskapens grundmotiv. Det är kärlekens och barmhärtighetens krafter som manar till vårdande då vi möter lidande.

Betraktad som obegriplig
Katie Erikssons böcker har stått på kurslitteraturlistan på de svenska sjuksköterskeutbildningarna sedan slutet av 70-talet och många är de elever som ansett hennes arbeten teoretiska, abstrakta och obegripliga.

Hon medger att elever i början av grundutbildningen kan finna både grundperspektiv och begreppsbildning svårbegripliga. Men hon ser ingenting konstigt i det, det är ofta så för den som ska sätta sig in i något helt nytt.

En integrerad syn med abstrakta konstruktioner är förstås mer krävande än den konkreta verkligheten. Katies erfarenheter från sjuksköterskestuderande i Finland är att det är först under sista terminens studier som aha-upplevelsen inför hennes teorier infinner sig.

Samtidigt beror ju mottagandet från studenternas sida också på presentationen. Om vårdläraren satt sig in i hennes forskning och har hängt med i hur den utvecklats under de drygt 20 år som gått sedan hon började.

Hälsa i lidandet
Från gång till annan känner hon sig både missbrukad, missförstådd och fragmentariserad. Att i dag bli citerad med något som skrevs på 70-talet känns inte så bra.

– Men vill jag systematiskt föra in ett vetenskapligt paradigm får jag ta det. Man står ut med blåsten när man ser den fördjupning det innebär hos dem som använder mitt arbete i jobbet, säger Katie Eriksson.

Hon ger mig rätt i att felet med omvårdnadsforskningen på många ställen varit, och på en del fortfarande är, att den består av dels högt abstrakta teorier dels små konkreta studier men att kopplingen saknas mellan de båda delarna.

Vårdvetenskapen beskylldes i början för att bara syfta till att höja statusen på yrket och för att  inte vara angelägen om djupet eller öppen för verkligheten.

– Det var en orättvis beskyllning. Ett tag förvillade vi oss i amerikanska teorier för att vi inte hade egna redskap. Det var ett skede för att komma in i vetenskapens värld och är enligt min fasta övertygelse ett förgånget stadium.

Katie säger att först var patienten bara en diagnos, sedan en rollfigur. Nu ser vi i patienten bara kronor och ören i stället för den lidande människan. Men det finns en smärtgräns för neddragningar i vården eftersom all vård innehåller en tidsaspekt.

Det hör till människans natur att hon måste få vila ut ibland, i enlighet med den ursprungliga betydelsen av orden härbärge/sjukhus.

På hennes institution försöker man nu integrera sin grundsyn i verkligheten. Från att å ena sidan ha sysslat med små kliniska studier på avdelningar, och å den andra sidan med det oerhört abstrakta – den teoretiska grundforskningen – går institutionen nu in i en syntes. Det nya består i att föra in begreppsapparaten i den kliniska verkligheten med uttrycken ”klinisk hälsa” och ”hälsa i lidandet”. Konkret handlar projektet om att ta in den mänskliga potentialen och definiera den kliniska hälsan då en allvarligt sjuk eller skadad patient kommer in på en akutmottagning.

Öppnare och bredare syn
Utgångspunkten är ett humanvetenskapligt perspektiv. Skillnaden mot det traditionella arbetssättet blir att man försöker förstå hur olika tillfrisknande ser ut hos olika individer. Det ger en öppnare, bredare syn på hur människans lidande kan lindras och Katie påpekar att resultatet naturligtvis kommer att ha ekonomiska följder.

– Vården måste grundas på en dialog med patienten och planeras individuellt – utan att för den skull föra över ansvaret för vården på patienten. Många sjuka tror inte att sjukvården är intresserad av annat än felen, bristerna. De definierar sig i termer av sjukdomar och dessas yttringar, i stället för i relation till hälsa och liv.

– Det är att snäva in verkligheten. Vi måste återföra själ och ande i vården, det måste sitta i väggarna. Just det har vi kanske inte vågat lyfta fram tillräckligt tydligt. Kraften i omvårdnad vill man inte se eller erkänna i dag. Denna väldiga kraft är oerhört viktig, men det ser inte den som arbetar med en mekanisk och kvantitativ begreppsbild.

Elever från hela Norden
Dialogen med studenterna tycker Katie är värdefull, och flera av dem vittnar om hennes engagemang och delaktighet på institutionens alla nivåer. I Vasa finns elever både på grundutbildning och forskarnivå, sammanlagt bortåt 600 elever, och på Åland startar en utlokaliserad mastersutbildning (40 poäng) på distans i höst. Två doktorer, åtta hälsovårdslicentiater och 52 magistrar har hittills utexaminerats från institutionen.

Katie Erikssons professur är dessutom delad så att hon förutom att ha professuren i Vasa också har en professur vid Helsingfors universitet.

– Här i Vasa är inslaget elever från hela Norden påfallande stort, särskilt bland de 34 som forskarstuderar. Den nordiska profilen är spännande och väldigt berikande för oss.

Har då institutionens vetenskapssyn någon bäring i vårdverkligheten? Jo, fler och fler vårdinrättningar kontaktar institutionen för att få hjälp med utbildningsprogram så att all personal kan fås att omfatta vårdvetenskapens grundtankar, berättar Katie. Hon har sett exempel på miljöer där man fått en verklig helhetsvård för människan. Det har skett där nedskärningar först gjort att man stängt avdelningar och avskedat personal men där man sedan nödgats öppna igen och då börjat om med ny personal.

– På en hel del håll bryr man sig inte alls om de nya tankar eleverna kommer med. Studenterna hamnar då i en reduktionistisk (förminskande) miljö där bara teknik räknas. Är det flera som samtidigt kommer till ett sådant ställe försöker de förstås förändra miljön, är de ensamma lär de nog nödgas söka sig bort därifrån.

I institutionens grundutbildning på 160 poäng (magisterutbildningen, som inte kräver sjuksköterskekompetens som förkunskap) ingår kurser i teologiska grundbegrepp och i vårdteologi. En student förklarar att det är rätt självklart eftersom samhället och därmed även sjukvården bärs av den evangelisk-lutherska kulturtraditionen.

Rödgula avhandlingar
Man håller på traditionen på flera sätt. Så har till exempel institutionens avhandlingar en rödgul (de finlandssvenska färgerna) sidenrosett i ryggen för att minna om den tid då de var handskrivna i ett exemplar som spikades upp på väggen.

– För tio år sedan var teologi en främmande tanke i vården, men nu är det många som direkt längtar efter vårdteologi. Det visade inte minst en kurs i Umeå för Astrid Norbergs forskarstudenter som jag var på i helgen, berättar Katie.

Men frågorna är komplicerade. Det handlar om kunskap, vetenskap, inte en personlig tro. Varje vårdare måste förstå varje patients andliga behov.

– Alla bejakar numera att om patienten har behov av en andlig vård ska hon få det. Det har ingenting att göra med om personalen har någon tro eller inte. Att ta tron i människans tjänst är vårdarens plikt om patienten behöver det. Det kan vara både främmande och skrämmande för vårdaren och kräver därför både tid och utrymme. Men insikten är på inmarsch också i Sverige.

Antifackligt? Tvärtom!
Är inte detta sätt att se på vårdandet antifackligt? Tvärtom, menar Katie Eriksson och tillstår att de fackliga aspekterna är värda att lyfta fram mer än hittills.

– En vetenskap utvecklas bara om människor utövar den.  Vårdvetenskapen ger en ny skärpa för kraven på ett mänskligt vårdande. Det ger också en facklig stolthet att vara en utövare av vårdvetenskap. Alltfler facktidningar har också profilerat sig genom att publicera vetenskapliga artiklar. På sikt leder detta till löneökningar och till att sjuksköterskornas sakkunskap blir något att räkna med både i politiska och i andra sammanhang.

Katie ser ljust på mänsklighetens framtid och möjligheter.

– Det goda segrar, det gäller bara att odla det goda hos barnet och att se det i vården. Jag utbildade mig en gång i tiden till distriktssköterska och gav vaccin och sprutor. Ibland drömmer jag om att jag skulle vilja återvända till det arbetet men i stället ge Caritas-vaccin till alla trötta, säger Katie som 1989 utnämndes till hemstaden Jacobstads tredje profet.

Diplomet hänger på väggen i hennes arbetsrum.


Professor Katie Eriksson talar på Hälso- och sjukvårdsstämman i Älvsjö under rubriken ”I patientens värld – möten med lidanden” på onsdagsförmiddagen. Seminarieblocket heter ”Patienters upplevelser av vård och behandling”.