Eva Jalding är psykiatrisjuksköterska inom Stockholms södra psykiatrisektor. En artikel om två studier som visar att självmordsfrekvensen är högre bland sjuksköterskor än bland normalbefolkningen fick henne att skriva till Vårdfacket. Hon vill få i gång en debatt, inte bara om arbetsmiljön inom psykiatrin, utan inom hela sjukvården. Att börja tala med varandra är en sak, men Eva vill också fästa arbetsgivares och politikers uppmärksamhet på hur det är ställt. Själv har hon tagit upp frågan om den höga självmordsfrekvensen på ett fackligt möte. Lokala styrelsen ska fortsätta arbeta med frågan och har lovat återkomma senast vid nästa årsmöte.

Som ett steg i att väcka debatt berättar Eva om sina upplevelser från den psykiatriska vården och uppmanar sina kolleger att höra av sig till Vårdfacket om hur de har det på sina arbetsplatser.

Eva har tre gånger under de två senaste åren blivit slagen av psykotiska patienter. Samtliga kvinnor. Hon är 52 år – en färgstark och orädd person. Skrattande beskriver hon sig som ”kontrafobiker” – en som utmanar sina rädslor. Hon har rest ensam till Kina och hon har talat till stor publik från talarstol. Men den här gången har rädslan tagit överhanden. Eva vågar inte gå tillbaka till sin arbetsplats. I snart ett halvt år har hon varit sjukskriven med diagnosen posttraumatisk reaktion.

Vi möts i pressklubbens bibliotek vid lunchtid. Eva har varit här förut och tycker att det är en bra miljö att samtala i. Och det är det kanske – på andra tider än under lunchrusningen. Hon har svårt att sitta med ryggen mot den öppna dörren. Det är en av effekterna av de överfall hon utsatts för. Vi flyr bibliotekets öppna planlösning och myckna publik för ett litet bord vid kapphängarna. Där är det lugnt.

Härbärgerar svåra känslor
Eva har varit sjuksköterska i 20 år – psykiatrisjuksköterska i 8. Hon har ett förflutet som företagssjuksköterska och, vilket kanske är lite ovanligt, som flygvärdinna. Hon säger att hon har en serviceinriktad inställning till sitt jobb och till sina patienter – ett arv från flygvärdinnetiden. Som psykiatrisjuksköterska tycker hon att det ibland är svårt att balansera mellan empati och för starkt engagemang.

– En psykiatrisjuksköterska är något av en container som härbärgerar svåra känslor. Det är svårt att inte bli berörd.

Eva tror att det är svårare för henne som är ensamstående än för dem som har familj att lägga jobbet åt sidan när hon kommer hem på kvällen.

Inom den psykiatrisektor där hon arbetat har slutenvård och öppenvård integrerats. (Den 1 mars i år slogs tre psykiatrisektorer söder om Stockholm ihop till en storsektor.) Patienterna är såväl frivilligt intagna som intagna på vårdintyg och dömda till psykiatrisk vård. Vården präglas av en socialpsykiatrisk ideologi. Människan i samhället står i centrum och personalen kallar sig inte extra vak utan ständigt sällskap. Lås är ovanligt. Respekten för patienterna viktig. ”Jag sympatiserar med vårdideologin men tror att en högre personaltäthet skulle minska utbrändheten”, säger Eva.

Slaget kom plötsligt
Första gången Eva blev slagen kom våldet plötsligt och helt oväntat. Eva hade inte gjort något och inte sagt något. Slaget utdelades av en kvinnlig patient som hade förts till avdelningen med hjälp av polishandräckning. Det träffade hårt på käken. Sviterna gör att Eva fortfarande måste gå till en bettfysiolog.

– Hot eller våld förekommer annars oftast i samband med medicinutdelningen, säger hon och tillägger att sjuksköterskans motsägelsefulla roller som både omvårdare och kontrollant kan verka provocerande på vissa patienter.

Andra gången Eva blev slagen var det av en patients hustru som krävde att få medicin för egen del. Kvinnan hade själv vårdats på Beckomberga sjukhus och var känd som en vårdkrävande patient. Men det visste inte Eva. Hade hon vetat det så hade hon undvikit att vara ensam med henne på den då avlägset belägna sjuksköterskeexpeditionen.

– Hon var stark som en grizzlybjörn och slängde omkring med mig som om jag var en vante. Hon drog mig i håret och slog mig i ansiktet så att glasögonen gick sönder, berättar Eva.
Det här hände i slutet av oktober 1995. Överfallet togs på allvar och Eva fick genast stöd i form av samtal med psykologer och kolleger. Hennes egen reaktion kom långt senare. Alldeles efteråt bet hon ihop och förmådde inte släppa fram känslorna.

Blev jagad i korridoren
Ett år efter det andra överfallet blev Eva slagen av en psykotisk kvinna med småbarn. Kvinnan togs in på vårdintyg och hennes barn och make var med under ett samtal lett av en psykolog. Barnen var oroliga och Eva ägnade mycket tid åt att försöka trösta dem. Efter samtalet anklagade den unga mamman Eva för att vilja stjäla barnen och för att ha en affär med maken. Hon flög på henne – och Eva blev rädd.

Jagades i korridoren
– Hon verkade njuta av att känna min rädsla. Hon jagade mig i korridoren och det allra hemskaste var att det fick mig att känna mig så ynklig. Som sjuksköterska har jag arbetsledaransvar, lite av kaptenens ”att vara den som sist lämnar skutan”. Men den här patienten hade övertaget och fick mig att känna mig feg. Jag låste in mig på expeditionen och skammen var stor.

Sedan den händelsen har Eva varit sjukskriven. Under en period gick hon tillbaka till öppenvårdsmottagningen men kände dåligt samvete över att hon inte kunde ställa upp och arbeta på den ständigt underbemannade slutenvårdsenheten. Hennes kropp befinner sig i posttraumatisk stress. Den är ständigt beredd till strid eller flykt och det skapar en oerhörd trötthet. För Eva har det blivit viktigt med ett stort revir. Att åka tunnelbana är en psykisk ansträngning eftersom det är svårt för henne när människor kommer för nära. Hon berättar också att överfallen har gjort henne mer lättsårad och mer argsint än tidigare. ”Bitchig”, som hon uttrycker det lite självironiskt. Hon är rädd för att inte kunna kontrollera sin ilska gentemot patienterna.

Ensamarbete allt vanligare
Eva vet att det är viktigt att tala med patienter som hotat eller slagit om det som hänt. Det har hon också krävt att få göra efter samtliga de tre överfall hon varit utsatt för. Med den första patienten tog hon upp händelsen själv. Med den andra blev något samtal aldrig av, med den tredje hade hon ett organiserat samtal tillsammans med en psykolog.

Hon är inte kritisk mot sina kolleger utan tycker att de har varit deltagande och förstående. En del har blivit slagna själva och vet hur det känns, men de flesta förstår inte hur djupt kränkningen kan skada självkänslan. Däremot är Eva kritisk mot hur nedskärningarna drabbar arbetsorganisationen. Det har blivit vanligare med ensamarbete, också vid hembesök hos patienter. Stressen har också ökat.

– Det finns inte tid att göra ett sådant bra jobb som jag skulle vilja. Man är på språng mest hela tiden, tvingas rafsa över saker och avbryta samtal. Man får behärska sig för att inte bli snäsig mot patienterna.

Larm finns men slås alltför ofta ut och är inte personligt. Larm till var och en vore för kostsamt anser arbetsgivaren. Handledning tycker Eva att det finns för lite av. Hon skulle vilja se en förändrad attityd inom psykiatrin så att man vågar erkänna att man behöver hjälp.

Eva är engagerad i sitt arbete men konstaterar att engagemanget har ett för högt pris. Hon tror att våldet inom den psykiatriska vården ökar i och med att personaltätheten minskar och specialkliniker läggs ner. Nu frågor hon sig hur mycket de anställda ska behöva ta emot. Och då menar hon inte bara i form av hot och våld utan också av egen utbrändhet och depression.

– Vi måste börja våga tala om att vi är rädda och att vi mår dåligt av våra arbetsförhållanden. Problemen måste föras upp till ett högre plan – till politikerna.

Själv känner Eva att hennes seghet gör att hon kommer igen. ”Jag är inte helt golvad”. I framtiden hoppas hon att hitta tillbaka till sitt gamla jag. Däremot tror hon inte att hon vågar gå tillbaka till sin gamla arbetsplats.