Arbetsdomstolen inget självändamål
En av de största och viktigaste frågorna i den senaste avtalsrörelsen var lönediskrimineringen. Vi gjorde allt för att rikta strålkastarljuset på huvudorsaken till att sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker är felaktigt avlönade, som vi uttrycker saken. Vi föreslog arbetsgivarna olika lösningar för att komma till rätta med problemet, bland annat en långsiktig och trovärdig plan som skulle skrivas in i avtalet.
Vi fick nej. Arbetsgivarna ville inte ens erkänna problemet. Följdriktigt innehöll avtalet mycket lite som åtgärdade lönediskrimineringen. Och följdriktigt väckte det medlemmarnas stora besvikelse och rättmätiga ilska. Detta var orsaken till att förbundet, redan innan underskrifterna på avtalet hunnit torka, deklarerade vår bestämda avsikt att driva denna fråga vidare på andra vägar.
Att vi gjort som vi sa har väckt en del harm och kritik från dem som tvingade oss därtill, det vill säga vår motpart.
Under det dryga år som gått sedan avtalet skrevs under har vi bland annat testat jämställdhetslagen. Vi ville pröva lagen för att visa på att våra yrkesgrupper är felaktigt avlönade, det vill säga lönediskriminerade. Därför har flera arbetsgivare anmälts för misstänkt brott mot jämställdhetslagen, nu senast i Malmöhus län, där en sjuksköterska och en biomedicinsk analytiker anser sig vara diskriminerade. Samtidigt väntar central förhandling om två barnmorskor i Örebro. En mängd andra ärenden ligger hos JämO.
Vårdförbundet SHSTFs engagemang i lönediskrimineringstvister kan inte komma som någon överraskning för någon. Därför är det förvånande att representanter för arbetsgivarna uppträder med drag av sårad oskuld när man klagar över de problem lagen ställer till med. Man är upprörd över att bli anmäld för brott mot jämställdhetslagen. Man talar grumligt om att arbetsdomstolen sätter löner och tar det till intäkt för sin passivitet.
Jämställdhetslagen har inte tillkommit för att driva löner. Lagen är stiftad för att rätta till värderingar. Värderingar som outtalat styr både arbetsinnehåll och löner. Som innebär att män och kvinnor inte värderas utifrån jämställda normer. Som fackförbund för stora lönediskriminerade grupper behöver vi klargöra att värderingar sker hela tiden, och att detta är grunden för hur man ser på och avlönar mäns och kvinnors yrken. Ett sätt att göra det är att så objektivt som möjligt bedöma vilket värde olika sorters arbeten har genom könsneutral arbetsvärdering. Därför har förbundet satsat på att utveckla Ida, metod och struktur för icke diskriminerande arbetvärdering.
Arbetsgivaren gillar inte att vi agerar på två fronter, det vill säga att vi driver lönediskrimineringsfrågan både via jämställdhetslagen och via förhandlingar. Men för oss är arbetsdomstolen inget självändamål. Vi använder de medel som finns för att få i gång ett arbete som rättar till de felaktiga värderingar som styr våra medlemmars arbeten och löner.
I stället för att ta itu med grundproblemet med lönediskrimineringen väljer arbetsgivaren att sitta med armarna i kors och hänvisa till lagen och arbetsdomstolen. Det verkar alltså som om lagen fungerar passiviserande för arbetsgivaren, och inte inspirerar till aktiva åtgärder för att följa den. En märklig hållning, eftersom det borde ligga ett ansvar hos parterna att lösa problemet, så att det aldrig behöver hamna hos AD.
Att minska och på sikt upplösa lönediskrimineringen är ett gemensamt intresse, liksom att hitta en lönepolitik som uppmuntrar engagemang och utveckling, till exempel via karriärvägar och lönedifferentiering. Här har vi kommit en bit på väg, men det räcker inte. Arbetsgivaren måste se och erkänna att värderingar sker efter olika skalor. Först då kan vi göra något åt det. Och då kommer arbetsdomstolen att bli den sista utvägen.
Och eftersom lönen är ett instrument för att locka initiativkraftiga och kompetenta yrkesmänniskor till vården kommer detta att underlätta den pågående omvandlingen av vårdstrukturen. Att bryta de traditionella värderingar som styr status och löner är också nödvändigt om unga pojkar i framtiden ska välja dessa yrken, så att patienterna får möta både kvinnor och män i vården. I dag är det fortfarande ett i stort sett rent kvinnligt yrkesval.
Vi beklagar alltså att arbetsgivaren inte tog chansen att lösa lönediskrimineringsproblemet under avtalsrörelsen. Det betyder dock inte att sista tåget gått. Vi är fortfarande beredda att pröva alla vägar.