– Er stämmosymbol påminner om Noaks duva med olivkvisten. Den som så ofta förekommer i dödsannonser, sa Caroline Krook domkyrkoprost i Stockholm, som inledde fredagens heldagsblock Hur möter vi döendet och döden?

Hon såg bladet som sinnebilden för hopp, växande och liv, och den kupade handen som motsatsen till våldets knutna.

– Glöm aldrig att det är ni som bokstavligt talat har makten i era händer. De varma, mjuka, som berör, smeker, hjälper. Från den nyfödda till den döende.

Alla går in i döendet med existentiell ångest eller smärta. Men den drabbar olika, och skiftar genom livet. Var och en måste hjälpas där hon befinner sig.

– Det svåra är att veta var det är.

En döende kvinna hade svår ångest sedan flera dagar. Hon var religiös så barnen kallade på prästen. De sekulariserade barnen förstod inte mammans ideliga mummel om Getsemane. Men för Caroline blev det nyckeln som kunde låsa upp ångesten.

Samma ord som avslutade Jesu dödskamp i Getsemane, ske din vilja, sa Caroline. Kvinnans ångest försvann, hon dog lugn ett par timmar senare.

– I balansen mellan misstro och tillit erövrar barnet förmågan till hopp. I mammans ansikte, som försvinner men återkommer, lär det sig en tillit och ett hopp som bär i tillvaron också sedan barnet blivit vuxet. 

– Att ta ifrån människan hoppet är därför en djup kränkning. Samtidigt kräver etiken sanning vid mötet med döende, men en sanning med kärlek.

Duger jag? Är jag älskad? Finns det en mening med mitt liv? De tre stora existentiella frågorna måste varje människa själv erövra svaren på – och liksom för smärtan och hoppet skiftar svaren genom livet.

Caroline berättade om sin fosterdotter som har en neurologisk sjukdom. I tonåren var hon fast besluten att ta sitt liv innan sjukdomen blivit alltför invalidiserande. Men allteftersom sjukdomen förvärrats har hennes svar på frågan om livets mening definierats om: ”så länge jag kan kramas är livet värt att leva” har nu blivit till ”så länge mina ögon kan möta dina...”  
– Ingen kan någonsin avgöra när någons liv inte är värt att leva. Inte ens man själv.

En jul höll Caroline gudstjänst på en avdelning för gravt senildementa. Tvivlande på att de alls gick att nå, läste hon en mycket gammal version av julevangeliet, mässande som man föreställer sig prästerna i seklets början.

– De gamlas ögon fick liv, plötsligt var alla med, det här var något de kände igen. Tills ett ungt biträde började skala en frukt. Texten sa henne ingenting.

– Vad hade hon för bilder och myter att möta döden med? Visst kan man fira jul med Kalle Anka, men kan man dö med honom?
Den som kan svara ja på de tre stora existentiella frågorna får en vila som räcker för döendet.

– Det är smärtsamt att minnas och bejaka. Det vi kan göra är att hjälpa den döende människan att behålla sin värdighet. Den som hjälper är den som vågar finnas där, som vågar se in i djupet av sig själv.

Till slut finns bara närvaro kvar. Modern ser barnet, hennes ansikte lyser över det. Vid livets slut är det som behövs: ansiktet som lyser över människan.

– Herrens välsignelse blir därför både bön och bekräftelse.