Ebba Berglund är chef för en enhet på Universitetssjukhuset i Linköping. Hon var på stämman för att berätta om hur man organiserat arbetet på neurologcentrum (där hon är den enda sjuksköterskan i chefsgruppen på 46 personer). Men innan hon började sin föreläsning kände hon att hon måste ge uttryck för den frustration hon som kvinnlig chef ibland kan känna inför sina kolleger.

Ebba Berglund är från början an-ivasjuksköterska. Men hon har sedan gått vidare med fackligt arbete på heltid under flera år, universitetsutbildningar i hälso- och sjukvårdsadministration, arbetsrätt, data, företagsekonomi och marknadsföring och interna utbildningar i ledarskap samt, som kronan på verket, läst in en magisterexamen i omvårdnad.

– Jag har vetat vad jag gjort. Jag blev inte chef av en slump, utan efter hårt arbete och god planering. Därför blir jag förnärmad och förbannad, när jag i Svensk Damtidning läser en intervju med invandrarverkets nya, kvinnliga chef, och hon säger: ”Jag hamnade här av en slump. Jag har aldrig gått in för att göra karriär, det bara blev så”. Eller en sjuksköterska som i Vårdfacket beskrev hur hon, varvat med födandet av fyra barn, läste lite kurser och ”plötsligt upptäckte” att hon kunde doktorera. Eller att en kvinnlig chef på Sveriges Radio säger att hon ”inte strävar efter makt”.

Ebba Berglund tycker inte att kvinnliga chefer ska förringa sina insatser. Om kvinnor inte står för att de är chefer med makt och inflytande har ju männen rätt i kvinnorna bara svävar fram utan att veta vad de gör och utan att veta vad de vill.

– Män förringar inte sina insatser, utan de talar om att de gjort det och det och det, och ber inte om ursäkt för det. Vi kvinnor måste bli bättre på karriärplanering – och vi måste bli bättre på att stötta varandra som chefer.