Det går knappt en dag utan att vi nås av rapporter om hur hälso- och sjukvården förändrats. Ofta handlar det om att den har försämrats. Det som prioriterades i går har inte samma dignitet i dag, köerna till behandling i slutenvården växer till exempel, trots att behandlingstiderna har minskat. Rädda patienter skickas hem. I bästa fall kan mycket av deras behov av omvårdnad tillgodoses av anhöriga och grannar. I många fall är de hänvisade till korta, effektiva besök från hemtjänsten och distriktssköterskan.

Ibland kan man i sin förvirring få intrycket att allt detta är ett systematiskt led i en planerad förändring. Sanningen är dock att honnörsuttrycket ”rationalisering och effektivisering med bibehållen kvalitet” utgör en bristfällig täckmantel för påtvingade besparingar. Som bekant heter konsekvensen med få undantag personalinskränkningar. Påståendena om den bibehållna kvaliteten synas aldrig på allvar.

När följderna av detta ensidigt ekonomiska agerande blir alltför besvärande lovar regeringen – som nu i vårpropositionen – tillfällig lättnad. Det sker till exempel i form av några extra miljarder som kommuner och landsting ska använda till att på ett tag inte behöva säga upp fler anställda inom vården. Ett annat förslag är konstruktionen av ett kommande tidsbegränsat försök att locka personer som nästan uppnått pensionsåldern att mot viss ersättning låta sig bytas ut mot långvarigt arbetslösa ungdomar. Drivkraft är inte i första hand omtanken om vård och omsorg utan den höga arbetslösheten, som inte låter sig påverkas av landets förbättrade ekonomi och som även på längre sikt ser ut att bli ett stort problem.

Parallellt med denna verklighet,  byggd på ad hoc-lösningar, spirar emellertid en seriös debatt om hur hälso- och sjukvården ska kunna reformeras. Att med krympande resurser försöka hålla liv i en modell från 70- och 80-talen är inte längre möjligt. Då kunde nya pengar vid behov skjutas till för att  löftena till Välfärdssveriges befolkning skulle kunna infrias. Nu är allt fler överens om att vården är i skriande behov av en ny struktur. Och det ekonomiska incitamentet för att styra över så mycket som möjligt från sluten till öppen vård är hårdare än det någonsin varit under de senaste årtiondena. Då diskuterades frågan men lämnats därhän. Det är synnerligen troligt att något kommer att hända den här gången! I detta förändringsarbete vill Vårdförbundet SHSTF att medlemmarna ska vara med. (Läs om det just antagna strukturprojektet på sidan 50).

Att de nya framtida hälso- och sjukvårdsjobben ligger i kommunerna råder det alltså liten tvekan om. I första hand bör den basala hemsjukvården enligt ädelreformen överföras till kommunerna på de ställen där detta ännu inte skett. Förbundet anser vidare att detta egentligen bäst gagnar all den vård som i framtiden ska bedrivas i samverkan med andra inom givna geografiska områden. Det gäller till exempel stora delar av hälsoarbetet som distriktssköterskevård,  mödra- och barnhälsovård. ”Rutinförlossningar” skulle kunna hänskjutas till barnmorskeledda enheter så snart man förvissat sig om att det inte finns risk för komplikationer.

Särskilda hälsocentraler bör byggas där bland andra distriktssköterskorna kommer att spela en central roll med sina erfarenheter av förebyggande arbete. Dessa centraler blir, rätt organiserade, en länk mellan den kommunala och den landstingsdrivna hälso- och sjukvården. Ingenting utesluter att också en del av den specialiserade sjuksköterskevård, som idag bedrivs på sjukhusen, kommer att kunna placeras i primärvården. En avancerad hemsjukvård blir förlängningen av den akuta specialistsjukvården på sjukhus. Det vore logiskt om även delar av denna öppenvård överförs till kommunerna trots att den till dels kommer att vara sjukhusanknuten.

Sjukhusvården är dyr och bör där den inte kan styras över till primärvård omorganiseras. Förbundets gamla idé om klinikgemensamma vårdavdelningar förs fram igen. Det är ett sätt att flexiblare utnyttja resurser. När det gäller laboratorieverksamheten sker för mycket av godtycke och snabba ekonomiska överväganden. Nu behövs det en analys och utvärdering av laboratoriemedicinens betydelse i vårdkedjan.

En omorganiserad hälso- och sjukvård med en struktur som kan ta hand om morgondagens behov och där resurserna används där de gör bäst nytta ställer nya krav. En öppenhet gentemot möjligheterna till fort- och vidareutbildning kommer att behövas liksom mer forskning och utvecklingsarbete inom omvårdnad och biomedicinsk laboratorievetenskap. I synnerhet om professionalismen ska bli synlig. Men viktigast är ändå att 2000-talets blivande sjuksköterskor, biomedicinska analytiker och barnmorskor redan i gymnasieutbildningen breddar sig i val  av program. Vården kommer att behöva många fler naturvetare och samhällsvetare. Och skulle må bra av fler män.

I dag har de drygt 6 procent av gymnasieungdomarna, som vill bli sjuksköterskor, till nära 80 procent valt omvårdnadsprogrammet. 90 procent av dem är flickor. Om detta inte reformeras kommer det att bli en utbildning till gårdagens yrken.