Två och en halv trappa upp i ett oansenligt hus vid Rue de la Concorde ligger PCNs Brysselkontor. Kontorets enda anställda är Jyoti Bahadur. Hon tar emot vid ett skrivbord där det råder oklanderlig ordning. Bakom henne hänger en Europakarta på väggen, i fönstret står några av EU-ländernas flaggor.

Kontoret har funnits i drygt ett halvår.

Det kan tyckas självklart att PCN skulle ha ett kontor i EUs huvudstad. PCN uttyds nämligen Standing Committee of Nurses of EU (P:et är en rest av det ursprungliga ”Permanent”) och medlemmar är de ICN-anslutna sjuksköterskeorganisationerna i EU-länderna. Men trots att organisationen funnits sedan 1971 var det först i september i fjol som man öppnade kontoret i Bryssel och anställde sin första lobbyist.

Maastricht ökade behovet
Kanske beror det på att så mycket av det som sjuksköterskor arbetar med inte bestäms i EU. Hälso- och sjukvården är, också efter Maastrichtavtalet 1991 och dess sociala dimension, en i huvudsak nationell angelägenhet, enligt den säkert välkända men svåruttalade subsidiaritetsprincipen. Med det menas att man ska lösa problem på ”lägsta möjliga nivå”, och hälso- och sjukvård passar bäst att hantera på nationell nivå.

Men lite mer blev det med Maastrichtavtalet, trots subsidiaritetsprincipen. Ett par exempel är att intresset för folkhälso- och cancerfrågorna ökat. Det är förstås ett skäl till att öppna ett lobbykontor på plats. Ett annat är möjligen att PCN blivit större  i och med att antalet EU-länder växt. För tanken på att öppna ett kontor i Bryssel är gammal, den har växt och värkt i organisationen i åtskilliga år.

Från i fjol är brittiska RCNs generalsekreterare Christine Hancock ordförande i PCN. Det mesta av PCN-kontoret har hon hemmavid; i London finns två handläggare som arbetar med PCN-frågor. Men i Bryssel alltså den tredje, Jyoti Bahadur. Trots sitt namn är hon född och uppvuxen i England och har sina akademiska examina därifrån.

Kontakt och påverkan
Till Bryssel kom hon ursprungligen som lobbyist för en organisation som främjar hjärt- och kärlsjukas intressen. På så vis hade hon en viss anknytning till sjukvården. Men inte mer än så; sjuksköterska är hon inte.

Sin uppgift i Bryssel beskriver hon med tre ord: kontakt, påverkan och information. En av de första uppgifterna hon fick var att delta i ett möte med något som heter Health Inter Group, som varje månad möts i Strasbourg. I gruppen ingår dels representanter för olika organisationer för sjukvårdspersonal, dels folk från EUs olika organ, inte minst Europaparlamentet. Uppgiften för Jyoti Bahadur och hennes kollega som representerade PCN var att argumentera för att sjuksköterskor också framgent skulle ha rätt att ta jobb i vilket EU-land som helst på den examen de skaffat sig i sitt hemland.

Det här är ett exempel på sådant som rör sjuksköterskor men egentligen inte hälso- och sjukvård utan en av EUs hörnpelare: de fria rörligheterna. Dock kommer den fria rörligheten i det här fallet i konflikt med de enskilda ländernas bestämmanderätt över hälso- och sjukvården – eller i alla fall på vilka grunder man legitimerar personalen i den.

Slipper söka dispens
Som ett provisorium infördes 1977 regeln att hemlandets examen skulle gälla i alla EU-länder, under förutsättning att utbildningen uppfyllde vissa grundläggande kriterier, bland annat måste den vara treårig. Annars skulle varje enskild sjuksköterska vara tvungen att ansöka om dispens i det land hon eller han ville flytta till. Samma sak gäller givetvis andra legitimerade yrken.

Skulle provisoriet bibehållas? Tiden för det höll på att rinna ut, men representanterna för sjukvårdspersonalens organisationer lyckades övertyga kommissionens representanter att det skulle fortsätta att gälla, åtminstone i avvaktan på att den översyn av examenskriterierna som pågår blev klar.

Nu är det i och för sig inte så många sjuksköterskor som flyttat inom unionen. Främst beror det på att man inte kan språket i det främmande landet, gissar Jyoti Bahadur. Och det stämmer väl med svenska erfarenheter, där språket och närheten till hemlandet gör att de allra flesta svenska sjuksköterskor som arbetar i ett främmande land finns i Danmark och Norge.

Etik i teleteknik
Frågan om de olika ländernas sjuksköterskeexaminas giltighet i EU-länderna är naturligtvis bara en av alla de frågor som PCNs lobbyist i Bryssel har att ta tag i. Ett annat exempel är den nya teleteknikens användning och de etiska problem som den kan föra med sig, ett tredje de olika andra hinder för rörlighet inom Europa som möter sjuksköterskor och studerande. Ett trivialt exempel på studerandes problem är att terminerna ligger olika i tiden i de olika länderna, vilket gör att de kan missa sina examina. Det är ett av de problem som Jyoti Bahadur försöker hitta en bra lösning på.

Men minst lika viktigt som att reagera på förslag är att agera själv. Jyoti Bahadur nämner folkhälsoarbetet. Där samarbetar man med andra professioner inom hälso- och sjukvårdssektorn, läkare, barnmorskor med flera. Ett annat PCN-initiativ är att få upp frågan om det våld som många sjukvårdsanställda drabbas av. Inte minst, säger Jyoti Bahadur, är detta ett jämställdhetsproblem, eftersom det oftast är kvinnor som råkar illa ut.

Alla sjuksköterskor i Europa kan inte få del av PCNs omsorger, eftersom organisationen bara tar in EU-ländernas sjuksköterskeorganisationer som medlemmar. Kandidatländernas organisationer kan få observatörsstatus. En liknande anslutningsform har den internationella sjuksköterskeorganisationen, ICN, och den nordiska, SSN. Dock pågår det diskussioner om att vidga kretsen av medlemmar så att också en del andra sjuksköterskeorganisationer skulle kunna få ett associerat medlemskap. Det gäller ICN-anslutna organisationer i länder som är med i Europarådet.

Samarbete med WHO
PCN har också ett informellt samarbete med WHOs Europakontor. I fjol anordnades för första gången ett European Nursing Forum öppet för alla sjuksköterskeorganisationer i hela Europa. Temat var hälsotrender i Europa. Tanken är att forumet ska anordnas en gång om året. I år blir det i Delfi i Grekland, där man den 29 oktober samlas för att bland annat diskutera WHOs program Hälsa för alla.

Men det är varken PCN eller WHO som är arrangörer. I stället tillsätter man vid varje forum en arbetsgrupp som får till uppgift att arrangera nästa forum.

Även om forumet inte har någon formell knytning till Jyoti Bahadurs arbete påverkar det henne förstås ändå. I högre grad gör SLIM det. SLIM står för Simpler Legislation for the Internal Market. Det är just SLIM som övervägde att slopa det provisorium som innebär att sjuksköterskornas legitimation erkänns generellt i EU-länderna som nämndes i början av artikeln. Diskussionerna om hur den permanenta lösningen ska se ut pågår just nu, med sikte på att de ska vara klara vid årets slut.

Men för att kunna påverka måste alla parter vara välinformerade. Att se till att det är så är Jyoti Bahadurs tredje viktiga arbetsuppgift. Nyhetsbrev både för de egna medlemmarna och olika intressenter i EU-organen är en metod. Att träffa betydelsefulla människor en annan. Och Jyoti drömmer om den dag då det inte är hon eller andra representanter för PCN som måste be om företräde inför dem som bestämmer.

– Vårt mål är att vi inte ska behöva be att få komma till kommissionen och lämna våra synpunkter, utan att de ska komma till oss och fråga efter sjuksköterskornas åsikt.