Förra året misslyckades den av regeringen tillsatta arbetsrättskommissionen – bestående av representanter för arbetsmarknadens parter och ledd av tidigare Teliachefen Tony Hagström – med att lägga något förslag om förändringar av arbetsrätten. I slutet av maj fick arbetsmarknadens parter därför ett nytt uppdrag av biträdande arbetsmarknadsminister Ulrica Messing: att senast den sista mars i år komma med förslag på hur lönebildningen bör se ut i framtiden.

Resultatet av de förslag och yttranden som lämnades in är en ny utredning, ledd av Svante Öberg, tidigare sekreterare i finansdepartementet och nu chef för statliga Konjunkturinstitutet. Svante Öberg ska i första hand fundera över om ökad makt ska ges till förlikningsmannainstitutet (det vill säga medlarna). Han ska även komma med förslag på en förbättrad lönestatistik samt undersöka möjligheterna till en bättre samordning av avtalen (i dag gäller avtalen under olika långa perioder och har skilda sista dagar).

Femte gången gillt?
Det är femte gången sedan 1975 som medlingen utreds. De tre första kom på 70- och 80-talen och deras förslag ledde inte till några förändringar av gällande regler. En arbetsrättskommitté blev klar 1975, konflikutredningen kom med två betänkanden i mitten på 80-talet och den så kallade Seregardska utredningen(efter utredaren Ingvar Seregard. tidigare bland annat ledare för Privattjänstemannakartellen PTK) blev klar 1988.

Utredning nummer fyra var löneförhandlingsutredningen som 1991 föreslog en riksmedlare med större befogenheter. Han skulle bland annat kunna skjuta upp varslade stridsåtgärder en vecka. Förslagen genomfördes dock inte den gången heller.

Nu är det alltså dags igen, men Svante Öberg har knappast något lättare uppdrag än tidigare utredare. Det finns, precis som i arbetsrättskommissionens arbete förra året, klara motsättningar mellan arbetsmarknadens parter. Dessutom finns hos flera intressenter motstånd mot skrivningarna i Ulrica Messings direktiv och därmed misstänksamhet mot hennes syfte med utredningen.

Heliga principer
Svante Öbergs uppgift berör ett par närmast heliga principer på den svenska arbetsmarknaden: parternas självständighet i förhandlingarna och rätten att själva avgöra om medlare ska kallas in. I några av de yttranden om lönebildningen som kom till Ulrica Messing i mars och i de direktiv som Svante Öberg fått finns tankar på införandet av en medlare som ska kunna gå in och skjuta upp konfliktåtgärder och att tvinga parterna att kalla in medlare. Av och till har det också förts fram önskemål om en organisation av dansk eller norsk modell; där statsmakterna kan gå in och förbjuda konfliktåtgärder och där en riksmedlare kan besluta om hur uppgörelsen ska se ut.

Svenska arbetsgivareföreningen, Saf, säger till exempel i sitt yttrande att medlaren måste få ökade befogenheter och att sympatiåtgärder måste förbjudas. Landstingsförbundet och Kommunförbundet vill ha ett tvång på medling, att medlaren ska få rätt att skjuta upp varslade stridsåtgärder och att varseltiderna ska förlängas (i dag är de en vecka).

Löntagarorganisationerna betonar samtliga att regering och riksdag inte ska lägga sig i löneförhandlingarna – dessa är en fråga enbart för arbetsmarknadens parter.

TCO och Saco säger i sitt gemensamma yttrande att ”Den danska och norska ordningen med långtgående befogenheter för medlarna förutsätter att staten ytterst intervenerar i rena parts- och avtalsfrågor. En sådan ordning är inte acceptabel”.

Nej till inskränkt strejkrätt
LO håller också med och säger att ”LO vägrar att godta varje inskränkning i strejkrätten. Det innebär att endast parterna är suveräna att besluta om att anta eller förkasta förslag till nya avtal”. Samtidigt kan LO ändå tänka sig medlare med större befogenheter och föreslår att detta ska utredas, ett förslag som regeringen alltså har följt.

Det som nu händer är att Svante Öberg genomför sin utredning. Enligt regeringens direktiv ska den vara helt klar senast den 30 november 1998, det vill säga efter nästa riksdagsval i september 1998. När det gäller medlarnas roll och befogenheter sägs att förslag ska  komma snarast möjligt.