En fredag i mitten av april sitter ett 30-tal kvinnor i skiftande åldrar och antecknar för brinnande livet vad Vårdförbundet SHSTFs förbundsjurist Jan Vikenhem berättar om den svenska hälso- och sjukvårdslagstiftningen och arbetsrätten. Regelbundet avbryter någon honom för frågor. Då och då utbryter diskussion på olika håll i rummet.

Vi befinner oss i ett konferenscentrum i utkanten av Estlands huvudstad Tallinn. Kvinnorna är alla fackliga företrädare i det estniska fackförbundet EKTK (Eesti Keskestme Tervishoiutöötajate KutSeliit), Vårdförbundet SHSTFs systerförbund i Estland. De kommer huvudsakligen från norra delen av landet, men även från Tallinn. Den här dagen är ett exempel på hur EKTK skaffar sig kunskap i arbetet med att bygga upp en stark facklig organisation. Något som inte är helt lätt.

Fristående fack förbjöds
Historiskt var esterna ganska tidigt ute. Redan på 20-talet fanns det både en sjuksköterske- och en barnmorskeförening i Estland. Sjuksköterskeföreningen blev medlem i det internationella sjuksköterskeförbundet ICN 1933. Men båda föreningarna lades ner på 40-talet sedan Estland blivit en del av Sovjetunionen och medlemskapet i ICN upphörde. Fristående fack accepterades inte. Allt centraliserades i en gemensamt, regimen närstående organisation.

1966 började de estniska sjuksköterskorna åter att röra på sig, genom bildandet av en ny förening, ett sjuksköterskesällskap. Trots att det i praktiken bara var en social gemenskap, motarbetades bildandet av fack och regim. Man ville inte ha någon utbrytare från det officiella facket.

– Vi var då den enda föreningen av det slaget i hela Sovjet. I Lettland och Litauen dröjde det ytterligare över 20 år innan någon förening bildades, berättar Tesi Remmel.

Hon var den första ordföranden i den sjuksköterskeförening som bildades efter Estlands frigörelse från Sovjetunionen. När Vårdfacket besökte Estland sommaren 1991 berättade hon om drömmen om ett riktigt fackförbund. Det sjuksköterskeförbund hon var den första ordföranden för kallade hon då för ett embryo till ett riktigt fackförbund.

Sedan 1991 har det hänt en hel del. I december 1992 bildades fackförbundet EKTK. En nationell styrelse valdes, liksom styrelser i de yrkesorganisationer som ingick i förbundet.

– Vi gjorde det trots stort motstånd. Av de gamla facken behandlades vi som desertörer, minns Teisi Rummel.
Det var också svårt att få arbetsgivarna att acceptera det nya fackförbundet. Inna Rahendi, ordförande i EKTK, säger att arbetsgivarna till en början var mycket skeptiska.

– De visste inte vad vi var för något. Nu däremot accepteras vi på alla nivåer och vi har ett bra samarbete med dem, säger hon.

De flesta arbetsgivare ingår i en central organisation, Estlands sjukhusförbund och det är detta EKTK förhandlar med, till exempel om lönerna.

Så det embryo Teisi Remmel talade om har nu vuxit till sig, något hon förstås är glad över i dag.

1993 valdes EKTK på nytt in i ICN, som första organisation i Baltikum. Lettland och Litauen följde efter två år senare.

Sverige stödde medlemskap
– Medlemskapet i ICN kan vi till stor del tacka Vårdförbundet SHSTF för, inte minst stödet från ordföranden Inger Ohlsson, säger Teisi Remmel.

Gång efter gång nämns Vårdförbundet SHSTF; medan vi pratas vid i hotellets restaurant eller i korridoren utanför konferensrummet, eller när vi går för att ta bilder ute i den kyla som ännu håller sitt grepp över Tallinn trots en sol från en nästan molnfri himmel: om hur den dåvarande ombudsmannen Marianne Seid på det centrala kansliet i Stockholm hjälpte EKTK i bildandet av ett fristående fack; om hur Vårdförbundet SHSTFs lokala avdelning i Kalmar ställt upp som fadderavdelning och fortfarande hjälper till med olika utbildningar; om hur experter kommer över och föreläser i olika ämnen, som den här gången Jan Vikenhem. Och om hur man med hjälp av Vårdförbundet SHSTFs studiecirkel Friskt vågat, översatt både till estniska och ryska, utbildat över 500 av de i dag cirka 6 500 medlemmarna; 500 som nu ska leda nya Friskt vågat-cirklar.

Resultatet är ett fackförbund som i sin uppbyggnad har stora likheter med Vårdförbundet SHSTF. De kvinnor vi träffade på den här konferensen har alla förtroendeposten ”kontaktperson” på sina arbetsplatser, samma titel som fanns i Vårdförbundet SHSTF fram till beslutet 1989 om att införa SHSTF-företrädare. Totalt finns det 125 kontaktpersoner. Estland är vidare uppdelat i avdelningar med egen styrelse. Vart fjärde år håller EKTK kongress som väljer en nationell styrelse, alltså en förbundsstyrelse. Ett fullmäktige finns också, bestående av förbundsstyrelsen och  ordförandena i länen, ungefär som Vårdförbundet SHSTFs förbundsråd. EKTK består liksom Vårdförbundet SHSTF av ett antal yrkesorganisationer, i första hand sjuksköterskor, barnmorskor och laboranter, men även röntgenassistenter och företagssköterskor som är egna grupper i Estland.

Höga lönekrav
Till och med när vi pratar om de påbörjade löneförhandlingarna verkar det bekant. Det krav EKTK gått fram med i år ligger nämligen på 30 procent, alltså i nivå med det krav Vårdförbundet SHSTF förde fram under avtalsrörelsen 1995.

– Vi har ställt det kravet eftersom inflationen i Estland är hög och många har svårt att överleva på den lön de har i dag. Många har till exempel en hyra som är högre än lönen, säger Inna Rahendi utan att närmare gå in på hur man löser den ekvationen.

Minimilönen i dag är 11 estniska kronor i timmen, på sjukhus anslutna till Estlands sjukhusförbund. Det motsvarar ungefär 1 600 estniska kronor i månaden (det finns sjukhus som står utanför sjukhusförbundet och där kan lönen vara så låg som 1 300 kronor). I summan ingår allt, ersättning för obekväm arbetstid och eventuella andra ersättningar. Bäst betalda är sjuksköterskor inom anestesi och operation. De som arbetar inne i Tallinn tjänar också i allmänhet mer än kollegorna ute i landet.

Lönesystemet liknar det lönegrads- och löneklassystem som gällde för Vårdförbundet SHSTFs medlemmar före dagens individuella system. Den anställde flyttas upp efter fem års tjänst, efter tio års och så vidare. Förutsättningen för uppflyttning är dock att man gått en vidareutbildning under ett visst antal timmar de här fem åren.

Vården har låg status
Även om EKTKs medlemmar i dag accepteras av arbetsgivarna, är deras status låg i Estland. Medellönen 1 600 estniska kronor ska jämföras med medellönen för alla anställda i Estland, 3 200 kronor. Över huvudtaget är hälso- och sjukvården lågprioriterad. En läkare tjänar till exempel ganska precis dessa 3 200 kronor.

– Vårt krav är alltså 30 procent, men tyvärr tror jag att det blir svårt att få så mycket. Inom hälso- och sjukvården genomförs stora nedskärningar eftersom det saknas pengar och samhället inte anser att området ska prioriteras., säger Inna Rahendi. Vi tänker dock inte ge oss så lätt.

De låga lönerna påverkar hälso- och sjukvården negativt. Det är svårt att rekrytera ny personal och många lämnar den estniska vården.

– Passagerarbåtarna mellan Sverige och Estland är en av bovarna, säger Inna Rahendi.

Och hon menar då inte bara att sjuksköterskor söker jobb som sjuksköterska på båtarna utan även tar andra och bättre betalda jobb där. Somliga flyttar också utomlands, till exempel till USA och Tyskland.

– Det är de bästa som försvinner och de som är kvar saknar ofta intresse av att vidareutveckla sig. Därmed försämras vårdens kvalitet, säger Inna Rahendi.

Samtidigt saknas det sjuksköterskor och de som finns kvar är överbelastade.

Överskott av barnmorskor
En grupp befinner sig i en annorlunda situation, barnmorskorna. I stället för att vara ett bristyrke, finns det ett överskott. Av de cirka 330 som är med i EKTK arbetar en del som sjuksköterskor fast de inte har någon formell sjuksköterskeutbildning (i Estland blir en barnmorska inte sjuksköterska innan hon går sin barnmorskeutbildning). Risken finns också att överskottet blir ännu större än i dag.

– Det finns planer på att lägga ner de mindre förlossningsavdelningarna eftersom det föds så få barn i Estland i dag, berättar Kristiina Uriko, ordförande i Estlands barnmorskeförbund.

En barnmorska i Estland har inte samma fria ställning som kollegan i Sverige. Hon är helt underordnad läkaren (läkartätheten i Estland är dubbelt så stor som i Sverige, med en läkare på 1,6 sjuksköterska) och barnmorskeförbundets dröm är att få en friare ställning och att utvidga sina arbetsuppgifter med bland annat familjeplanering och hälsoutbildning.

– Då skulle det vara lättare för barnmorskorna att få jobb. Det kan dock bli svårt eftersom det inte är så lätt att bryta gamla strukturer, menar Kristiina Uriko.


Fotnot: En estnisk krona är värd 63 svenska ören. En jämförelse av köpkraften mellan Estland och Sverige är dock ganska svår. Mat är till exempel betydligt billigare än i Sverige, medan kläder och skor i Tallinn är lika dyra som i Sverige. Priserna skiljer sig också mellan stad och landsbygd.