För tio år sedan flyttade sjuksköterskorna Gabriela Krampell, 36, och Eliza Mabruk, 34, från Polen till Sverige. Väl här började de genast att läsa invandrarsvenska med medicinsk inriktning. Båda två var fast beslutna att skaffa sig svensk legitimation.

– Vi hade ryktesvägen hört att det inte skulle bli lätt. Men det var betydligt svårare än vad vi hade väntat oss, säger Gabriela och Eliza.

Liksom många andra invandrade sjuksköterskor stupade de på Socialstyrelsens omfattande kunskapstest.

– Det kändes så meningslöst. Det var som om ni i Sverige inte ville att vi som kom från ett ”sämre” land skulle arbeta här som sjuksköterskor. Vår kunskap var ingenting värd.

– Man tycker att Socialstyrelsen borde göra allt för att försöka hjälpa en. Varför vill de göra det svårare för oss som kommer från andra länder?

Färdiga 1982
Gabriela och Eliza blev färdiga sjuksköterskor i hemlandet 1982. Eliza har gått en femårig gymnasieutbildning i vilken sjuksköterskeutbildning ingick. Gabriela valde att satsa direkt på en tvåårig grundutbildning till sjuksköterska. Efter examen fick Eliza arbete på en postoperativ avdelning för thoraxpatienter, Gabriela på en lungmedicinsk avdelning.

1987 flyttade de till Sverige och Lund. Det var också här de första gången lärde känna varandra, på en kurs i svenska för utländsk sjukvårdspersonal.

Efter åtta månaders framgångsrika språkstudier antogs de till Socialstyrelsens kompletteringsprogram för utländska sjuksköterskor.

– Vi fick en litteraturlista med ett tiotal böcker som vi skulle läsa före tentamen. Men inte en enda instruktion om vad vi skulle läsa, säger Gabriela och beskriver hur hemskt hon upplevde det att inte få någon vägledning.

– Jag visste ingenting om hur förhållandena såg ut inom den svenska vården. Därför hade jag ingen aning om vad som krävdes av mig. Det kändes hopplöst. Jag satt där med böcker för ett par tusen kronor. Eftersom jag inte visste vad jag skulle läsa plöjde jag igenom allt. Från pärm till pärm. Det gick bara inte.

Eliza nickar och håller med.

– Det är orimligt att begära att man på egen hand ska lära sig nästan lika mycket som en svensk sjuksköterska gör under hela sin utbildning.

– Och inte underlättar det att man har hunnit bli äldre. Det var många år sedan någon av oss studerade.

Den enda vägledning de fick var på distanskursen i författningskunskap och socialmedicin.

– På den hade vi åtminstone möjlighet att ringa till lärarna om det var något vi undrade över.

Tentera tre dagar
Våren 1989 gick de upp för att tentera. På tre dagar skulle de förutom det de lärt sig på distansutbildningen bevisa att de också behärskade medicinsk, kirurgisk och pediatrisk sjukvård, farmakologi, läkemedelsberäkning, akut- och intensivvård, gynekologi och obstetrik, psykiatrisk vård samt allmän hälso- och sjukvård.

Eliza fick endast godkänt i två ämnen: medicinsk sjukvård och allmän hälso- och sjukvård. Till hösten gick hon upp igen. Denna gång klarade hon läkemedelsräkningen.

– Då gav jag upp. Det kändes hopplöst. Jag varken orkade eller vågade tentera en gång till. Efter tredje tentamenstillfället är det ju kört. Sedan får man inte försöka fler gånger.

Ändå tycker Eliza att det kunde ha varit värre. Hon har under alla åren haft turen att få arbeta som undersköterska i Sverige. Först på onkologen, sedan på neurokirurgen i Lund där hon är anställd idag.

– Men visst kändes det bittert. Som sjuksköterska räddade jag många liv i Polen. Här fick jag inte ens en rimlig chans att försöka.

Gabriela gav upp redan efter första tentamensförsöket. Hon blev så besviken att hon inte ens kommer ihåg om hon klarade något av delproven.

– Jag började undra om det var något fel på mig. Jag fick dålig självkänsla och upplevde mig som mindre värd än svenskarna, säger Gabriela som i stället utbildade sig till fotspecialist.

Efter kurser öppnade hon eget. Hon trivdes bra i sin nya roll. Ändå kände hon att det var någonting som fattades.

– Jag är trots allt sjuksköterska. Och det är som sådan jag innerst inne vill arbeta, säger Gabriela som i stället började läsa på den ordinarie sjuksköterskeutbildningen.

Ny stödkurs
Efter ett och ett halvt års studier tipsade en av lärarna henne om att skolan börjat ge speciella stödkurser åt utländska sjuksköterskor. En kurs hade redan avslutats och nu var en andra kurs på gång.

– Självklart blev jag jätteglad, säger Gabriela som avbröt grundutbildningen och vidarebefordrade tipset till Eliza.

När vi träffas har de precis klarat den 24 veckor långa kursen.

– Det går inte att jämföra med hur det var när man satt och skulle läsa in allting på egen hand. Här har vi hela tiden haft lärare och andra kursdeltagare att prata med.

Eftersom kursen startade innan Socialstyrelsens krav på ett centralt kunskapstest trädde i kraft (se artikel nästa sida) har de läst två ämnen i taget med efterföljande tentamina.

– Precis som det ska vara, säger Gabriela och Eliza, väl medvetna om att de är de sista som får tentera på det sättet.

– Vi tycker synd om de som kommer efter oss och måste tentera av allt vid ett och samma tillfälle, säger de och vinkar glatt när de går in i klassrummet för att ta adjö av sina lärare.