Vårdens belägenhet under knapphetens kalla stjärna tvingar fram förändringar. Förändringar som ska göra vården billigare och effektivare med bibehållen kvalitet. Detta ställer helt nya krav på hur den organiseras, bemannas och leds. Cheferna får alltså en allt viktigare roll, vilket bland andra Socialstyrelsen pekat på i rapporten Dream team, som jag tog upp i min förra krönika.

Förutsättningarna och kraven på vårdens chefer har också påverkats av andra förändringar. Dit hör den fortgående decentraliseringen som lett till att många mellannivåer försvunnit och chefskapet renodlats. Samtidigt har cheföverläkarlagen ersatts med en bestämmelse om verksamhetschef, vilket öppnat möjligheten för andra yrkesgrupper än läkare att bli chefer. Föreståndaren har blivit chef och fått en starkare ställning, det vill säga har fått ansvar inte bara för att leda verksamheten, utan för att utveckla både den och individen. Men trots att cheföverläkarlagen försvunnit, är det många landsting som bara ändrat chefernas titel från cheföverläkakre till verksamhetschef. Det innebär att tyngdpunkten på det medicinska området ligger kvar, och att det blir otydligt vad en verksamhetschef ska göra.

Än så länge syns tyvärr ingen verklig vilja till att leva upp till de nya målen. Avsikten med förändringen av lagen var att en chef i första hand ska väljas utifrån sin förmåga att leda och utveckla verksamheten, och inte utifrån sin yrkestillhörighet. Detta borde enligt min mening även gälla avdelningsnivå, det vill säga oss själva. Det skulle innebära att andra än till exempel sjuksköterskor borde kunna bli avdelningschefer för en vårdavdelning, även om yrkeskunskapen naturligtvis också ska väga tungt. Men om vi menar att goda ledaregenskaper är det viktigaste hos en chef bör vi vara konsekventa också när det handlar om våra egna grupper.

I vårt förbund finns ett stort antal medlemmar som är chefer, närmare tio procent. Det är med andra ord en ganska stor och förhoppningsvis växande grupp. För vi menar ju att många sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker är synnerligen väl lämpade att leda verksamhet inom vården. Med cheföverläkarlagen försvann ett av hindren. Chefernas betydelse för förbundet växer alltså – och det får konsekvenser.

En av dem illustrerades på ett ganska olustigt sätt av turerna kring Ledarna på försommaren, vilket ledde till uteslutningen ur TCO. Orsaken var att Ledarna brutit mot TCOs regler och gått in och rekryterat andra förbunds medlemmar. Trots det vill jag inte lägga skulden på Ledarna för att de lyckas locka över bland annat våra medlemmar, och därför tog förbundet initiativ till en reservation mot uteslutningen. I stället för att utesluta måste vi bli bättre på att företräda de medlemmar som är chefer, så att de väljer att stanna i Vårdförbundet SHSTF.

En annan konsekvens är att vi behöver bli bättre på chefsfrågor – inte bara för chefernas skull eller för att behålla dem som medlemmar. ”Chef-medlemmarna” har stor betydelse för yrkets ställning och status, vilket påverkar övriga medlemmar på sikt. Cheferna blir förebilder och visar på en möjlig karriärväg. Dessutom tillför de förbundet kunskap utifrån sin funktion och speciella kompetens, en kunskap som annars skulle saknas.

Men förbundet och ”chef-medlemmarna” behöver reda ut hur de ska företrädas i sina intressefrågor. Förbundet kan givetvis aldrig företräda dem i deras arbetsgivarroll, liksom det till exempel är omöjligt för en vanlig företrädare att förhandla för sin egen chef. Sannolikt behöver de medlemmar som är chefer sina egna företrädare, som bygger vidare på synsättet att individen med egna initiativ kan verka för funktion och yrke i stället för att passivt låta sig företrädas. Vi behöver en ordentlig diskussion kring cheferna och förbundet. Det tjänar vi alla på.

Därför har Vårdförbundet SHSTF dragit i gång ett projekt kring vilken policy förbundet ska ha när det gäller de medlemmar som är chefer. Och av samma anledning tog vi fram ”Chef och guld värd”, ett diskussionsmaterial om chefsrollen och lönepolitiken. För cheferna är mycket viktiga, både för förbundet och medlemmarna. Och för vården. Det visar förutom Dream team-rapporten också den statliga utredningen om bemötande av äldre, som pekar ut den låga utbildningsnivån och dålig ledning som huvudorsaker till de allvarliga bristerna i äldrevården.
Goda ledare är guld värda!