1987 stiftades i provinsen Ontario i Kanada en lag om lika lön för likvärdigt arbete. Då var sjuksköterskan Rita Schreiber lycklig över den nya lagen. Tio år senare beskriver hon den som ett enda stort misslyckande.


Pay Equity Legislation, som genomfördes i den kanadensiska provinsen Ontario i slutet av 1980-talet, var en av inspirationskällorna till den svenska lagstiftningen mot lönediskriminering på grund av kön.

Då, för tio år sedan, arbetade Rita Schreiber som specialistsjuksköterska på mentalsjukhuset Queen Street Mental Health Center i Toronto, Ontario. Ontario är Kanadas folkrikaste provins och ligger vid norra stranden av de stora nordamerikanska sjöarna. I söder ligger USA.

Fulla av förväntan
Rita och hennes kolleger var glada och fulla av förväntan. I provinsparlamentet hade man just drivit igenom The Pay Equity Act. Det var den nya lag som skulle sätta stopp för den könsdiskriminerande lönesättning som de som arbetar i kvinnodominerade yrken – som till exempel sjuksköterskorna – drabbas av. Om några år skulle sjuksköterskorna få den lön de var förtjänta av.

På ICN-kongressen i Vancouver håller hon tillsammans med sin sjuksköterskekollega Ellen Nemetz ett seminarium om Pay Equity Legislation tio år efteråt. Rita är inte längre glad och förväntansfull, i stället bitter och resignerad. Sjuksköterskorna tjänar fortfarande bara 64 cent när män i arbeten med motsvarande svårighetsgrad tjänar en dollar. Lagen som skulle garantera lika lön för likvärdigt arbete blev ett fiasko.

– När lagen kom hade vi stora förhoppningar. Men sett i backspegeln var det bara korkat av oss att ha det, säger Rita Schreiber, som i dag – som hon säger – ”flytt från Ontario” och är assisterande professor vid sjuksköterskeutbildningen vid universitetet i Victoria i västligaste Kanada.

Framgångsrik lobbygrupp
Men då, för tio år sedan, såg allt så lovande ut. Lobbygruppen Equal Pay Coalition var framgångsrik i sitt påverkansarbete. En av gruppens medlemmar, sjuksköterskan och advokaten Mary Cornish, utarbetade förslaget till ny lag. Lagen var unik genom att den gällde på både privata och offentliga arbetsplatser. Däremot gällde den inte på arbetsplatser med färre än tio anställda.

Den vänster-mitteninriktade majoriteten i provinsparlamentet var välvilligt inställd. 1987 togs också lagen av parlamentet, 1990 skulle den träda i kraft. De tre mellanliggande åren skulle utnyttjas till förberedelser.

Och nästan från början gick det mesta snett.

Lagen förutsatte att man gjorde en arbetsvärdering, eftersom en sådan enligt lagen skulle ligga till grund för jämförelser mellan kvinnliga och manliga arbeten. Men lagen sa inte hur arbetsvärderingen skulle gå till, bara att man skulle ta hänsyn till den anställdes kunnande, ansträngning, ansvar och arbetsmiljö.

Visst fanns det arbetsvärderingssystem. Problemet var bara att de befintliga systemen passade dåligt när man skulle beskriva det sjuksköterskor gör. De var i stället konstruerade så att de mätte förhållandena på företrädesvis manligt dominerade industriarbetsplatser. Det som gav poäng var utbildningsnivå, personalansvar (antalet underställda) och budgetansvar. Sjuksköterskans specialiteter syntes inte i arbetsvärderings-systemens poängtabeller.

Inte könsneutral värdering
Trots detta bestämde sig den största arbetsgivaren, provinsens eget sjukhusbolag (Ontario Hospital Association), för att använda något som kallades SKEW-metoden och som konstruerades på 1930-talet för att användas inom industrin. Samma system tillämpades också av många sjukhus som inte hade några avtal med fackliga organisationer. ONA, sjuksköterskornas fackliga organisation, protesterade och hävdade att arbetsvärderingsmetoden inte var könsneutral. Organisationen använde sedan minst en halv miljon dollar för att i domstol bevisa att arbetsvärderingssystemet slog fel.

Man tog upp tre fall, och i två av dem fick ONA rätt, i det tredje ansåg tribunalen att SKEW-metoden var användbar. I de två fall där ONA fick rätt blev domslutet att ONA och OHA skulle förhandla om en ny arbetsvärderingsmetod. Rita Schreiber är kritisk mot hur detta uppdrag sköttes av den fackliga organisationen:

– Den förlikning man träffade gav ett sämre utfall än vad de hade fått om de följt resultaten av den ursprungliga arbetsvärderingsprocessen, säger Rita Schreiber.

Men också på andra sätt gick det snett. De tre år som gick mellan 1987, då lagen antogs, och 1990, då den skulle träda i kraft, skulle användas för att inventera sjuksköterskornas arbetsuppgifter. Varje sjuksköterska fick också ett formulär att fylla i, men däremot dåliga instruktioner i hur det skulle göras.

– Sjuksköterskorna förstod inte hur viktigt det var att fylla i enkäterna på ett riktigt sätt. Och det var svårt, enkäterna var så ”manliga”. Jag tycker att frågorna var konstruerade så att det faktiskt inte gick att besvara dem på ett rättvisande sätt!

Det säger Ellen Nemetz, sjuksköterska och i dag sjukhusadministratör på York-Finchsjukhuset i Ontario.

Vaga arbetsbeskrivningar
Följden blev att många sjuksköterskor bara gav tämligen allmänna och vaga beskrivningar av sitt arbete, beskrivningar som inte resulterade i särskilt höga poängtal. Många sjuksköterskor fick inga löneökningar alls (i själva verket kvalificerade sig en del för lönesänkningar, fast det drabbades de dock i praktiken inte av).

Nu var i och för sig inte sista ordet sagt i och med att arbetsgivarsidan givit besked om vilka poäng och därmed vilken lön arbetsvärderingen resulterat i. Den sjuksköterska som inte var nöjd kunde klaga hos personalavdelningen och, om inte det gav något resultat, vända sig till en särskild inträttning, The Pay Equity Commission, vid provinsförvaltningen.

– Det sades att Revue Officers, tjänstemännen vid kommissionen, skulle vara lättillgängliga, men inga statliga tjänstemän är lättillgängliga i det här landet, säger Rita Schreiber sarkastiskt.

Kostade att överklaga
Inte heller var det särskilt lätt att gå vidare till den tredje nivån, en Pay Equity Tribunal. En sådan tribunal består av tre personer, en utsedd av arbetsgivarna, en av löntagarna och en tredje neutral person utsedd av provinsregeringen. Men i praktiken måste man ha advokat för att föra en sådan process, och de flesta har varken råd eller lust att satsa tiotusentals dollar på det.

Satte man väl i gång en process kunde man räkna med att det skulle ta åtskillig tid, kanske flera år, innan ens fall var avgjort.

En annan brist var att man systematiskt räknade ner de lönenivåer som man kom fram till var rimliga för sjuksköterskorna. De jämfördes nämligen gruppvis, och som normerande lön för sjuksköterskorna valde man den lön som den sämst avlönade mannen i jämförelsegruppen hade. På så vis fick alltså sjuksköterskorna alltid en lägre lön än genomsnittet av de män som de jämfördes med.

Sjukhus i penganöd
Också på andra sätt underminerades arbetet för att ge sjuksköterskorna en rättvis lön. För samtidigt som lagen om lika lön för likvärdigt arbete trädde i kraft började de kanadensiska provinserna, och därmed också sjukvården, få ont om pengar. I beslutet ingick att sjukhusen skulle sätta av en procent av lönesumman varje år från det lagen antogs 1987 till dess den skulle träda i kraft 1990, det vill säga under tre år. Men det kunde sjukhusen i allmänhet inte göra på grund av nedskärningarna – och sedan skyllde de sina ekonomiska svårigheter på att sjuksköterskornas löner kostade för mycket.

Men vad värre är, i nedskärningarnas spår har följt att man ersätter kvalificerad personal med okvalificerad. Åtminstone när det gäller sjuksköterskor.

Med läkarna är det annorlunda. Det menar i alla fall Doris Grinspun, som är förtroendevald inom RNAO (Registered Nurses Association of Ontario). Sedan två år har provinsparlamentet en ny majoritet och domineras av det högerinriktade Progressive Conservatives. I sitt valprogram lovade partiet att sänka skatterna med 30 procent utan att röra sjukvården eller utbildningen.

Haltande uppdrag
Den nya provinsregeringen tillsatte också en oberoende kommission, vars uppdrag var att peka ut de sjukhus som borde läggas ner och beskriva hur öppenvården borde byggas ut. Men medan kommission kan fatta bindande beslut om nedläggningar av sjukhus, kan den bara lämna rekommendationer till provinsregeringen om vilka delar av öppenvård och långvård som borde byggas ut. Och nedläggningarna kommer mycket riktigt innan öppenvården byggts ut.

Det Doris Grinspun är upprörd över när vi träffas är att regeringen i Ontario nyligen träffat en överenskommelse om ersättningar till läkarna, som ger dessa en stor löneökning och kostar i princip lika mycket som sjukhusnedläggningarna sparat in.

– Så inte vet jag hur man nu ska bära sig åt för att bygga ut den öppna vården, säger Doris Grinspun.

En lösning (som redan börjat praktiseras) är alltså att säga upp sjuksköterskor och i stället anställa folk med lägre utbildning eller ibland nästan ingen utbildning alls – och med lägre löner. I många fall omplacerar man till exempel folk som arbetat med städning, i köket eller andra som blivit övertaliga.

– Och det visar väl att lika lön för likvärdigt arbete inte fungerar, säger Rita Schreiber. För vore det vi sjuksköterskor gör värt något, skulle man inte kunna ersätta oss på det det här sättet med okvalificerad personal.

Ellen Nemetz berättar om en högst personlig erfarenhet, när hennes svärmor, en tunn, kortväxt dam skulle opereras. Före själva operationen skulle hon vägas, och vägde kanske 50 kilo. Men före henne vägdes en bastant man på över 100 kilo. Deras båda vikter förväxlades, och den som vägde, en omplacerad person som fått lära sig hur vågen fungerade men inte mer, reflekterade inte över att han skickade vidare en lapp om att Ellen Nemetz svärmor vägde drygt 100 kilo. Saken rättades till först när en sjuksköterska kom rusande och undrade vad det var fråga om.

Uppfostra döttarna!
– Den lärdom åtminstone jag drar av mina erfarenheter av The Pay Equity Legislation är att det inte går att lagstifta fram rättvisa löner, säger Rita Schreiber. Vi har att kämpa mot en mångtusenårig tradition: det står ju redan i Bibeln att en manlig slav är värd 50 siklar, en kvinnlig bara 30.

– Vad vi ska göra i stället? Uppfostra våra döttrar så att de har förväntningar på att bli värderade på ett annat sätt än vi själva blivit. Först då, när kvinnor inte bara finns i marginalerna utan i centrum, kan det bli en varaktig förändring mot jämställdhet!


Fotnot:
Gamla Testamentet, Tredje Mosebok, kapitel 27, verserna 3 och 4:
Om värdet skall bestämmas för en man som är mellan tjugu och sextio år gammal, så skall du bestämma detta till femtio siklar silver efter helgedomssikelns vikt.
Om frågan gäller en kvinna, så skall du bestämma värdet till trettio siklar.