Under 1900-talet har världen krymt. För oss ligger det inget svindlande och konstigt i uppmaningen att tänka globalt, eller att  vara intresserade av utvecklingen på andra platser på jorden. Det välkända har blandats med det exotiska.

Det har medfört att de flesta organisationer i Sverige under det senaste århundradet har knutit sig till olika typer av internationella sammanslutningar. Det kollegiala erfarenhetsutbytet och möjligheterna till samvaro med likasinnade från andra länder har naturligtvis spelat en viktig roll. Tanken har också varit att ju fler man är, desto starkare blir man i sitt utvecklings- och förändringsarbete.

Vårdförbundet SHSTFs medlemmar finns sedan lång tid representerade i tre internationella yrkesfederationer – en för sjuksköterskor, en för barnmorskor och en för biomedicinska analytiker. Men – med förlov sagt – det kan knappast hävdas att dessa spelat någon större roll, vare sig för hälso- och sjukvårdens utveckling eller respektive yrkes. Orsakerna till detta finns att hämta i flera omständigheter. Eftersom de ända fram till 90-talet sett sig själva främst som yrkessammanslutningar har de varit försiktiga med att kraftfullt och underbyggt ta ställning i socio-ekonomiska frågor, till internationella politiska trender och beslut som kommit att få avgörande betydelse för yrkena och yrkesutövarna. Och när de har talat har det varit oklart i vilkas namn och hur omfattande mandatet varit. Det har varit lätt att avfärda dem som särintressen! Kanske är detta på väg att ändras nu.

I början av sommaren hade International Council of Nurses, ICN, kongress. Detta sker vart fjärde år och var, denna gång som alla andra, en lysande manifestation kring omvårdnadens betydelse. Ingen kunde tvivla på föredragshållarnas kompetens och professionalism. Eller på att de drygt 5 000 sjuksköterskor, som infunnit sig från över 100 länder, var nyfikna och uppriktigt intresserade av att lära mer om yrket och skaffa sig kontakter.

På köpet fick de också möjlighet att vässa argumenten för varför sjuksköterskor måste engagera sig i samhällsfrågor, bli lobbyister och ge politikerna bra underlag för beslut som ska fattas. Här hade ICN skärpt tonen. Det går nämligen inte någonstans i världen att önska fram mer pengar till hälso- och sjukvården, varken friska pengar eller överförda från någon annan verksamhet, var budskapet. Att flertalet av morgondagens sjuksköterskor kommer att befinna sig i primärvården, var ett annat.

Om seminarie- och debattdelen av kongressen var radikalare och mer förankrad i den politiska verkligheten än tidigare stod ändå Council of National Representatives, CNR, det högsta beslutande organet, för den stora markeringen. Efter ett förlängt möte beslöt man sig för att utesluta den lilla brasilianska sjuksköterskeföreningen som varit medlem sedan 1929 och i stället välja in den stora  yrkesfederationen som bland annat representerar en majoritet av Brasiliens sjuksköterskor.

Sett ur en rationell synvinkel var detta naturligtvis det riktiga – att välja en högre grad av representativitet och därmed möjligheten att politiskt hävda att man företräder sjuksköterskornas frågor i Brasilien. Ännu mer rationellt hade det varit att föreslå stadgeändring så att fler än en sjuksköterskeförening per land kan vara med! Det kommer nämligen att visa sig att Brasiliens situation inte är unik. Inom det snart 100-åriga ICN finns numera 118 länder, av vilka en del blev medlemmar tidigt. De har överlevt samhällsomstörtningar, utvecklandet av moderna vertikala fackförbund som lockat sjuksköterskor till sig, och de har fått se en omstrukturering av ekonomi och hälso- och sjukvårdsväsende. De har för länge sedan förlorat det inflytande de kan ha haft. Men något måste ju vara bra med dem – de har ju fortfarande medlemmar.

Att tillåta fler än en organisation att i ICN representera sjuksköterskorna i ett land borde dessutom öka träffsäkerheten både när det gäller att nationellt och internationellt föra deras talan. Å andra sidan kan ICN inte vara betjänt av flera medlemsförbund från samma land som aktivt ägnar sig åt att bekämpa varandra! En vidgning av medlemsparagrafen borde vara möjlig att få gehör för. Och man skulle kunna villkora tillämpningen, alltså förutsätta att om flera organisationer gör anspråk på att representera sjuksköterskorna i ett land att dessa också förbinder sig att samarbeta med varandra. Detta är möjligt om det handlar om ett par nationella föreningar som gör anspråk på att föra sjuksköterskornas talan. Hur ICN ska lösa det med de länder som har många är svårare att förstå. Men det brådskar med en lösning av problemet med representativiteten om ICN ska få det inflytande den strävar efter.

Visst kan man kalla det för särintressen, att rädda jobben åt sjuksköterskorna och omvårdnaden åt patienterna världen över. Men alla vill väl å andra sidan rädda och behålla sitt arbete! Det viktiga är, som en debattör framhöll,  att jobbet verkligen är värt att räddas.