I maj förra året dog Virginia Henderson. För att hedra minnet av denna, en av århundradets mest betydelsefulla sjuksköterskor – ofta kallad Amerikas Florence Nightingale – beslöt International Council of Nurses, ICN, att med fyra olika aktiviteter påminna världens sjuksköterskor om hennes storhet.

Den första var det minnestal som Dame June Clark, professor i Community Nursing, University of Wales Swansea i Storbritannien, höll under ICN-kongressen i Vancouver. Det var då hon på detta något oväntade sätt angav skälen till varför det specifika sjuksköterskearbetet – nursing – måste kunna beskrivas så att det kan förstås, rätt värderas och accepteras. För om världen inte vet, hur kan sjuksköterskorna själva vara säkra?

Virginia Henderson har beskrivit hur det i hennes grundutbildning trycktes hårt på egenskaper som teknisk kunskap, snabbhet och ”professionellt uppträdande” (oftast liktydigt med opersonlighet). June Clark hade på 1960-talet liknande erfarenheter. Och även om Florence Nightingale hade idéer om vad sjuksköterskor ska göra tvekade hon när det gällde att sätta ett namn på det: ” I use the word nursing for want of a better”, skrev hon.

Vad gör sjuksköterskan?
Svårigheten att beskriva den mångfasetterade helheten i omvårdnaden och den gränslöshet den präglas av i förhållande till andra kunskapsområden har förlett många till att med exempel konkretisera vad en sjuksköterska gör.

En omöjlighet om målet är att få professionen omvårdnad erkänd, menade Virginia Henderson. Dessa listor visar bara en samling relativt enkla uppgifter som vem som helst med sunt förnuft och lite träning kan utföra. Nej, omvårdnaden är inte unik i sina delar. Det är däremot sättet som dessa har blandats.

Problem blir det också när professionen omvårdnad granskas genom en annan professions glasögon. Inte sällan trivialiseras kärnfrågor helt enkelt för att de inte är betydelsefulla för den granskande professionen. Det kan hända, påpekade June Clark, till exempel när omvårdnaden ses med medicinska glasögon.

Omvårdnadsteoretiker har försökt angripa frågan om definition från olika utgångspunkter. Men ingen har på ett generellt och praktiskt sätt lyckats fånga innebörden. Motivation, avsikt och personlig investering är viktiga ingredienser som ofta fallit bort.

Varför fortsätter vi att anstränga oss, varför måste vi? utbrast June Clark, för att omedelbart svara genom att citera en kollegas pragmatiska svar: ”Om vi inte kan beskriva omvårdnaden kan vi inte kontrollera den, sätta pris på den, forska och undervisa kring den eller offentligt göra politik av den.”

Det borde vara så självklart att det ska räcka med att säga att ”omvårdnad är vad sjuksköterskan gör” på samma sätt som man kan säga att ”älska är vad älskande gör”. Båda aktiviteterna är höggradigt komplexa och bygger på såväl fysiskt som psykiskt engagemang.

Kräver mer än kärlek
Möjligen kan man säga att omvårdandet är mest krävande eftersom den baseras både på formell och informell kunskap och skicklighet – vetenskap såväl som konst, filosoferade June Clark. Den måste också – till skillnad från kärleken – ständigt förklara och rättfärdiga sig själv och därvid riskera att reduceras till ”summan av delarna”.

I detta sammanhang framförde hon sina förhoppningar inför ICN-projektet International Classification for Nursing Practice vars syfte inte är att definiera omvårdnad utan att utveckla ett klassificeringssystem som ska kunna användas vid omvårdnadsdokumentation av sjuksköterskor i hela världen.

Det skiljer sig från andra klassificeringar genom att det sammanför de tre dimensionerna på sjuksköterskans arbete: vad hon gör med varför hon gör det och till vilken nytta.

(Läs mer om ICNP och June Clarks roll i projektet på sidorna 36–37.)

På 1960-talet definierade Virginia Henderson i skriften Basic Principles of Nursing Care omvårdnad med utgångspunkt från sjuksköterskans förhållningssätt visavi patienten. Hon skrev:

”Sjuksköterskans unika funktion är att hjälpa individen, sjuk eller frisk, att utföra de handlingar som bidrar till bibehållen hälsa eller tillfrisknande (eller till en fridfull död) och som han skulle utföra utan hjälp om han hade den styrka, vilja och kunskap som krävs. Hon ska göra det på ett sådant sätt att hon hjälper honom till oberoende så snabbt som möjligt.”

Den gränslösa funktionen
Behovet den gången var att beskriva sjuksköterskans uppgift och att avgränsa den i förhållande till annan vårdpersonals. 1978 skrev Virginia Henderson apropå sin definition:

”Jag hoppas att den är tillräckligt specifik för att fånga effektiviteten i det som sjuksköterskor gör och särskilja deras arbete från det som annan vårdpersonal gör.”

Enligt June Clark upphörde Virginia Hendersons definition inte att vara giltig under senare delen av 1900-talet. Den begränsar inte sjuksköterskans uppgifter till att bara gälla vård av sjuka och handikappade individer. Den fäster tvärtom uppmärksamheten både på hälsovårdens betydelse och på vikten av sjuksköterskans engagemang i samhällsfrågor.  Enligt Virginia Henderson själv (1978) är den ”utan slut”. ”Komplexiteten och kvaliteten i omvårdnaden begränsas bara av sjuksköterskans fantasi och kompetens. Ju mer man tänker på det desto mer komplex visar sig sjuksköterskans funktion vara.”

Borde vara med vid beslut
Således finner June Clark det inte ologiskt att Virginia Henderson argumenterade för att omvårdnaden måste få inflytande över de politiska, etiska och ekonomiska besluten som fattas inom hälso- och sjukvården. ”Eftersom sjuksköterskor nästan alltid vet hur patienterna och deras anhöriga uppfattar erbjuden behandling och vård, borde de sitta med i alla beslutsfattande instanser inom hälso- och sjukvården. De borde också kunna hjälpa till att utveckla konstruktiva användningsområden för tekniken.” Att vården borde vara offentligt finansierad och tillgänglig för alla, säger sig självt.
Men resurserna är begränsade och behovet av hälso- och sjukvård praktiskt taget ändlösa. Överallt i världen förbereder man nu den stora omstrukturering, som ska medföra ett bättre utnyttjande av pengarna. Slutenvården ska beskäras till förmån för primärvården. Mest kommer det att svida och svårast blir det i de högindustrialiserade länderna, påpekade June Clark.

– Många har sett denna utveckling som slutet för omvårdnaden men egentligen är det tvärtom. Jag tror att den speciella kombinationen av värderingar, anpassning, kunskap och skicklighet som karaktäriserar omvårdnaden är precis det som behövs när det gäller att möta utmaningarna. Vi får en alltmer åldrande – och vårdbehövande – befolkning, det  blir nödvändigt att lära ut egenvård och hälsovård, individer får ett växande behov av hjälp att ta sig igenom en alltmer fragmenterad och pluralistisk vårdapparat. Sjuksköterskan kan ge det emotionella och praktiska stöd som varken den nya tekniken eller dess skickliga tekniker kan erbjuda.